onsdag, december 23, 2009

Om en poplåt som överlevde mitt nollnolltal















Mot slutet av nollnolltalet har det blivit viktigt att kunna formulera tillvarons väsentligheter på 140 tecken. I början av samma nollnolltal fick jag väsentligheterna i tillvaron sammanfattade på 58 sekunder.

Som idag
när jag inte klarar av det

ler ni och ljuger
åt sånt jag redan vet


Så sjöng Nicklas Franke i det tidiga nollnolltalets snyggaste svenska popband. Han var regisserad av sin bror Fredrik och uppbackad av några andra. Tillsammans kallade de sig Franke och de menade allvar på riktigt. Inga medel var dem för enkla eller för svåra. Klistriga melodier och bitterljuva refränger blandades med högtravande svårmod och oljud från helvetet.

Var finns den ångest
som ni behöver?
Det i mig

som aldrig går över


Året var 2003 när Optiminsmens Hån släpptes på göteborgska Service, men vintern var ännu 02 när jag tankade hem albumets förstasingel från Kazaa, den hette Aldrig Förstå och lät helt fantastiskt. Titeln var lånad från Jesus & Mary Chain, oljudet, uppgivenheten och den fjäderlätta gitarrslingan likaså. Om JAMC lät som Beach Boys i en torktumlare så var Franke ett JAMC på centrifugering. De var mer av allt - snabbare, bråkigare, bättre - och de sa så mycket om mitt liv som var sant. Och när jag lyssnar nu igen så har de fortfarande rätt.

Det kommer aldrig gå över
Ni kommer aldrig förstå mig
nej

Ni kommer aldrig förstå mig

nej


Sensommaren 2003 såg jag Franke på Emmaboda. En magnifik spelning som aldrig förtjänar att glömmas, och jag vet att du minns den du också, Totte. Julen 2009 lyssnar jag på Aldrig Förstå igen, och det är som om inget har hänt, och jag vet att du håller med mig, Collin. Så som det började skall det också sluta, det jävla nollnolltalet. I bästa fall inger det en känsla av trygghet. I sämsta fall går det alltid att hoppas på bättre lycka nästa gång.

måndag, december 14, 2009

Om att boosta den som boostas bör















Idag har jag haft mina första 2 minutes of fame. Stort, för såna som jag, tralalala. Det var Christer i P3 som jag medverkade i dessutom, SR:s överlägset bästa underhållningsprogram sedan lång lång tid.

Något poltiskt manifest hann jag inte med att formulera, men väl en kul bastuhistoria som innefattade en utmärglad 140-årig finne med vattenslang och jag med hjärtat i halsgropen, sprattlandes för liv och värdighet. Från 52:25 och framåt, varsågoda.

lördag, december 12, 2009

Om bristen på förortspoäng och bra tv















Jag såg fredspriskonserten i Oslo på tv igår och påmindes då bland annat om följande. I tonåren fanns det många som jag på allvar tyckte var coolast på planeten, två av dessa var svarta män, och båda stod på scen i Oslo igår kväll: Will Smith som konferencier och Wyclef Jean som sig själv. Will Smith var Fresh Prince både på skiva och på kanal 5, Wyclef Jean var med i The Fugees och släppte The Carnival på egen hand kort därefter. Coola, tyckte jag, på 90-talet.

Och nu, nu deltar de i Nobels fredspriskonsert! Hallå, hur oghetto kan man bli! I vita medelklasskretsar är alltid den fräckast som har mest ghettokredd. Med gårdagens fredspriskonsert kan jag för gott ta farväl av de förortspoäng som jag tidigare eventuellt besatt. Jag menar, fredspriskonsert, whiter than snow on Bowie's nose.

Nåväl, om festen:

Will Smith och Jada Pinkett Smith var trumendously patriotic och en spegelbild av presidentparet them selves, men ändå relativt roliga och avspända i sina roller som konferencierer för spektaklet. Och Wyclef Jean, herregud! Clef rev av finfina versioner av Gunpowder och Diallo innan han gav sig på att freestyla sig igenom Sweetest Girl. Fredsprispubliken svarade till och med när han skanderade put ya hands up put ya hands up och vaggade itakt. Därefter gick Wyclef ut i publiken, satte kurs mot det norska kronprinsparet och frågade where the princess at where the princess at och highfivade sig sedan igenom hela kungalogen.

Knappast ghetto, men djävulskt bra tv.

lördag, december 05, 2009

Om hjältarna på piedestalerna och jag

Idag jobbade jag i sportbutiken. Plötsligt såg jag att självaste Morgan Larsson från Christer i P3 stod i ett hörn och tittade på vattenflaskor. Jag bara "Yes". Så jag gick fram och sa "Hej Morgan, jag är en trogen lyssnare och ett stort fan". Därefter undrade jag om han ville ha hjälp med något. Han tackade och skrattade och frågade lite om vattenflaskorna. Jag bara "Jaja, dom blir nog bra. Men i alla fall, jag minns när man fick följa din träning i Christer för fyra-fem år sedan och din personlige tränare sa att du var smal och fet som ett pommes frites". Då skrattade han ännu mer och sa att det var en jobbig grej att tvingas erkänna för sig själv at the time. Jag svarade med att jag hade drabbats av liknande insikter själv. Sen skrattade vi lite till, såg varandra i ögonen och sa trevlig helg. Mycket fint. Mycket bra av mig. Mycket bra gripet ögonblick.

Förra veckan däremot, då cyklade jag förbi ingen mindre än Håkan Hellström som stod och ugglade utanför ett sushihak i Annedal. Och det gjorde jag utan att stanna och hälsa! Jag var visserligen sjukt sen till jobbet, men vi får sätta detta i lite perspektiv: Håkan Hellströms En vän med en bil är faktiskt den fundamentala anledningen till varför jag över huvud taget bor i Göteborg. Utan En vän med en bil hade jag kunnat bo var fan som helst idag, till och med i Jönköping. Nä, okej, det var en lögn, men var som helst i övrigt, promise. Efter sex år fram och tillbaka i Göteborg borde jag hur som ha stannat och hälsat.

Jag var sjutton år och tonårsdeppig när jag hörde Håkan yla "Jag har lurat mig själv för många gånger nu" för första gången. Det var julafton 2000 och jag hade fått Känn ingen sorg för mig Göteborg i julklapp. Jag minns att jag precis hade loggat in på Lunarstorm (ja, det är sant) när En vän med en bil rullade igång i mina lurar. Det var en fantastisk upplevelse, plötsligt så kändes det liksom okej att vara jag. Därefter delas livet rätt och slätt in i före och efter En vän med en bil. Detta eftersom jag i det ögonblicket hann dö och återuppstå på en sekund. Det är slitna fraser, JA, men de stämmer på oss alla i någon form, så det så. Allt det där borde jag naturligtvis ha berättat för Håkan Hellström när jag såg honom utanför det där sushihaket. Eller, hälften borde jag haft skam nog att säga i alla fall.

I en gammal intervju sa Hellström att han vid tiden före Känn ingen sorg mest drev runt, var arbetslös, tog lite universitetskurser, väntade liksom på att något skulle hända. - Och så helt plötsligt, allt det där! Kanske borde jag ha stannat till och berättat för Håkan att nu är jag som han var då: Driva runt, lite jobb, lite plugg, när ska det hända något? Dessutom skulle jag ha berättat för honom att jag är exakt lika gammal nu som han var då och om det funnes någon rättvisa här i världen så bla bla bla och cha cha cha. Men det vågade jag inte gå fram och säga. Mycket fint hade det varit dock. Men mycket dåligt av mig var det. Dåligt gripet ögonblick.