Om en poplåt som överlevde mitt nollnolltal

Mot slutet av nollnolltalet har det blivit viktigt att kunna formulera tillvarons väsentligheter på 140 tecken. I början av samma nollnolltal fick jag väsentligheterna i tillvaron sammanfattade på 58 sekunder.

Som idag
när jag inte klarar av det
ler ni och ljuger
åt sånt jag redan vet

Så sjöng Nicklas Franke i det tidiga nollnolltalets snyggaste svenska popband. Han var regisserad av sin bror Fredrik och uppbackad av några andra. Tillsammans kallade de sig Franke och de menade allvar på riktigt. Inga medel var dem för enkla eller för svåra. Klistriga melodier och bitterljuva refränger blandades med högtravande svårmod och oljud från helvetet.

Var finns den ångest
som ni behöver?
Det i mig
som aldrig går över

Året var 2003 när Optiminsmens Hån släpptes på göteborgska Service, men vintern var ännu 02 när jag tankade hem albumets förstasingel från Kazaa, den hette Aldrig Förstå och lät helt fantastiskt. Titeln var lånad från Jesus & Mary Chain, oljudet, uppgivenheten och den fjäderlätta gitarrslingan likaså. Om JAMC lät som Beach Boys i en torktumlare så var Franke ett JAMC på centrifugering. De var mer av allt - snabbare, bråkigare, bättre - och de sa så mycket om mitt liv som var sant. Och när jag lyssnar nu igen så har de fortfarande rätt.

Det kommer aldrig gå över
Ni kommer aldrig förstå mig
nej
Ni kommer aldrig förstå mig
nej

Sensommaren 2003 såg jag Franke på Emmaboda. En magnifik spelning som aldrig förtjänar att glömmas, och jag vet att du minns den du också, Totte. Julen 2009 lyssnar jag på Aldrig Förstå igen, och det är som om inget har hänt, och jag vet att du håller med mig, Collin. Så som det började skall det också sluta, det jävla nollnolltalet. I bästa fall inger det en känsla av trygghet. I sämsta fall går det alltid att hoppas på bättre lycka nästa gång.