lördag, december 05, 2009

Om hjältarna på piedestalerna och jag

Idag jobbade jag i sportbutiken. Plötsligt såg jag att självaste Morgan Larsson från Christer i P3 stod i ett hörn och tittade på vattenflaskor. Jag bara "Yes". Så jag gick fram och sa "Hej Morgan, jag är en trogen lyssnare och ett stort fan". Därefter undrade jag om han ville ha hjälp med något. Han tackade och skrattade och frågade lite om vattenflaskorna. Jag bara "Jaja, dom blir nog bra. Men i alla fall, jag minns när man fick följa din träning i Christer för fyra-fem år sedan och din personlige tränare sa att du var smal och fet som ett pommes frites". Då skrattade han ännu mer och sa att det var en jobbig grej att tvingas erkänna för sig själv at the time. Jag svarade med att jag hade drabbats av liknande insikter själv. Sen skrattade vi lite till, såg varandra i ögonen och sa trevlig helg. Mycket fint. Mycket bra av mig. Mycket bra gripet ögonblick.

Förra veckan däremot, då cyklade jag förbi ingen mindre än Håkan Hellström som stod och ugglade utanför ett sushihak i Annedal. Och det gjorde jag utan att stanna och hälsa! Jag var visserligen sjukt sen till jobbet, men vi får sätta detta i lite perspektiv: Håkan Hellströms En vän med en bil är faktiskt den fundamentala anledningen till varför jag över huvud taget bor i Göteborg. Utan En vän med en bil hade jag kunnat bo var fan som helst idag, till och med i Jönköping. Nä, okej, det var en lögn, men var som helst i övrigt, promise. Efter sex år fram och tillbaka i Göteborg borde jag hur som ha stannat och hälsat.

Jag var sjutton år och tonårsdeppig när jag hörde Håkan yla "Jag har lurat mig själv för många gånger nu" för första gången. Det var julafton 2000 och jag hade fått Känn ingen sorg för mig Göteborg i julklapp. Jag minns att jag precis hade loggat in på Lunarstorm (ja, det är sant) när En vän med en bil rullade igång i mina lurar. Det var en fantastisk upplevelse, plötsligt så kändes det liksom okej att vara jag. Därefter delas livet rätt och slätt in i före och efter En vän med en bil. Detta eftersom jag i det ögonblicket hann dö och återuppstå på en sekund. Det är slitna fraser, JA, men de stämmer på oss alla i någon form, så det så. Allt det där borde jag naturligtvis ha berättat för Håkan Hellström när jag såg honom utanför det där sushihaket. Eller, hälften borde jag haft skam nog att säga i alla fall.

I en gammal intervju sa Hellström att han vid tiden före Känn ingen sorg mest drev runt, var arbetslös, tog lite universitetskurser, väntade liksom på att något skulle hända. - Och så helt plötsligt, allt det där! Kanske borde jag ha stannat till och berättat för Håkan att nu är jag som han var då: Driva runt, lite jobb, lite plugg, när ska det hända något? Dessutom skulle jag ha berättat för honom att jag är exakt lika gammal nu som han var då och om det funnes någon rättvisa här i världen så bla bla bla och cha cha cha. Men det vågade jag inte gå fram och säga. Mycket fint hade det varit dock. Men mycket dåligt av mig var det. Dåligt gripet ögonblick.

7 kommentarer:

Agnes sa...

Jag tror dessutom att Morgan och Håkan är kompisar!

Ja, det var dåligt av dig att cykla vidare. Men du vände. Och då var han inte kvar.

När jag träffade Håkan Hellström borde jag ha sagt något liknande. Tyvärr är jag kvar i Göteborg, så eskapismen funkar inte i mitt fall. Jag hade kunnat säga något annat, det finns en uppsjö.

Istället hälsade jag som ingenting när vi blev presenterade. När han frågade om han borde följa med på festen jag och min kompis skulle till svarade vi nonchalant att den nog inte var så rolig. Helt oberört.

Vi gick därifrån och när ingen såg oss så hoppade vi av glädje och sa "iiiiiih".

Anders sa...

Haha, jaa! Det är för sjukt att ens idoler är kompisar med varandra. Och ja, jag vände, men då var han inte kvar. Ögonblicket borta, buhu.

Och att vara låtsaskall och avvisande trots att man hjular inombords är också dåligt. Nästa gång får du säga hej och tack och keep on keepin it real, dunkdunk.

Ivar sa...

Kul att läsa! Ett par av Håkans låtar har haft samma effekt på mig. För mig är det största musikaliska jag minns cykelbanan mot Askim sommaren 2002. Dancing in the dark med Bruce.

Mi Sli sa...

Vilken fin stund med Morgan där.

Jag kommer ihåg när jag sprang på Interpols gitarrist på Trädgår'n. Jag tror det var 2003. Jag sa något om att jag tyckte deras album var brilliant och att jag såg fram emot att se dem spela senare (detta var på Accelerator). Han visade sig vara skittrevlig och började snacka om ditten och datten med mig. Frågade vad jag gillade för musik och så.

Jag blev så nervös att jag sa att jag var tvungen att gå. Hej häftig tjej.

Anders sa...

Hahaha, kul! Det enda vettiga att göra när man ställs inför sina idol-idoler verkar vara att antingen fly eller att kissa i byxan. För det är ju vara stört omöjligt att se dem som jämlikar av kött och blod.

Men jo, det måste ha varit 2003, för jag var också där! Och det grämer mig än idag att jag satt och snarkade i en fåtölj under både Interpol och Thrills. Jävla whisky och mjölkdrinkar. Rapture såg jag dock, det var grymt.

Mi Sli sa...

Mjölkdrinkar är av ondo...

Daniel sa...

Jag såg Svenne Rubin i Falun förra sommaren men jag blev så torr i munnen att jag bara fick ur mig små stönande pustar. Så kan det gå.