tisdag, december 28, 2010

Om idrottens oförmåga att sälja sin så kallade själ

På annandagen spelades det elitseriehockey utomhus. Färjestad vann mot Frölunda med 5-2 i Karlstad inför 15 000 åskådare. Förra året spelade lagen mot varandra på Ullevi i Göteborg, då inför 30 000 åskådare. Låter ju ganska häftigt, inte sant? Men spelarna vill inte göra annandagstradition av detta. - Det blir bara jippo, säger Frölundas Joel Lundqvist till Aftonbladet. Det skrivs förvisso tonvis av akademisk litteratur om idrottens viktiga roll i samhället, och nog för att det är mycket pengar inom idrotten. Publik och motståndarlag förtjänar att alla matcher spelas efter likvärdiga förutsättningar. Och så vidare.

Men, hallå? Hur stort värde ska en sketen hockeymatch tillskrivas? Vi snackar inte något som påverkar statsskulden här. Jag tycker att ishockeyn borde bjussa på lite mediehysteri genom att alltid spela utomhus på Annandag jul. Ishockey är inte konceptuell konst, ishockey är event. Så varför inte eventifiera några enstaka matcher till max och sälja produkten? Det är ju ändå det överordnade målet: att sälja produkten. Sportsmannaanda och hederskodex säger somliga. Money talks, bullshit walks, säger jag.

Snygg TV-produktion är ett bra sätt att sälja produkten, men ingen producent i världen kan skapa snygg TV-sport av tomma läktare. Därför borde Hockeyligan räcka publiken en hand och spela utomhusmatcher varje Annandag Jul. 15 000 personer i Karlstad och 30 000 personer i Göteborg kan visserligen ha fel. Men inte så fel.

torsdag, december 23, 2010

Om varför spekulationerna mot Assange är ovärdiga ett demokratiskt samhälle

Camilla Lindberg har skrivit en replik på Isobel Hadley-Kamptz debattartikel på SVT Debatts hemsida. Hadley-Kamptz menade att mediaspekulationerna i Assanges skuld är osmakliga och inte värdiga ett demokratiskt samhälle. Något som jag höll med om i mitt tidigare inlägg. Camilla Lindberg menar emellertid att Assanges skuld MÅSTE diskuteras eftersom det är något som ”folk pratar om”.

Eftersom jag själv medverkade i programmet vill jag gärna kommentera detta:

Det förvånar mig att en liberal debattör som Camilla Lindberg tycker att allmänintresset – det folk pratar om - är viktigare att värna om än enskilda individers fri- och rättigheter. Liberalism består nämligen inte i att tillåta allt. Tillåtandet tar nämligen slut där människors individuella fri- och rättigheter tar vid. I det här fallet är det Julian Assanges och de två anmälande kvinnornas demokratiska rätt till en domstolsprocess som främst ska värnas, inte allmänhetens intresse i spruckna kondomer.

Jag, Isobel Hadley-Kamptz och många andra tycker att spekulerandet i Julian Assanges skuld är ovärdigt ett demokratiskt samhälle. Ett demokratiskt samhälle betraktar nämligen rättvisa domstolsprocesser som viktigare än mobbande mediadrev. Camilla Lindberg håller inte med. Jag respekterar den åsikten, men jag förstår inte varför Lindberg skriver under sin artikel i egenskap av liberal debattör.

Om Prata om det i SVT Debatt - en parodi








I förrgår deltog jag i SVT Debatt för att diskutera Prata om det. Det var åtminstone vad jag trodde när jag tackade ja till att medverka i programmet. Bilderna ovan illustrerar färggrant parodin på den diskussion som huvudsakligen bedrevs. Diskussionen kom nämligen inte att handla om det som #prataomdet syftar till: att skapa förutsättningar för samtal om sex som är präglat av respekt, inte av obehag och osäkerhet. I stället var ingången till diskussionen Julian Assanges eventuella skuld i de sexualbrottsanklagelser som riktats mot honom. Isobel Hadley-Kamptz sade det redan i går, men det tål att sägas igen: Det är djupt beklagligt och dessutom ovärdigt ett demokratiskt samhälle att på bästa sändningstid, i Public Service, spekulera i ett rättsfall som ännu inte prövats i domstol.

Debatten spårade ur ganska tidigt, men Ulrika Borg gjorde mycket för att nyansera diskussionen genom att reda ut de juridiska begreppen. På min sida i debatten fanns annars Ivar Arpi och Paulina Neuding. De lyckades kort och koncist förklara vad Prataomdet-rörelsen handlar om, vilket var direkt nödvändigt för diskussionen. Dessutom tillförde Agnes Arpi perspektivet att vi inte kan prata om sexuella gråzoner utan att också prata om alkohol, eftersom den förskjuter våra gränser. Själv bidrog jag till diskussionen med det självklara påpekandet att sex är något som är intimt och laddat, och därmed svårt att just prata om.

Jag hade också gärna sagt något om de förväntningar vi har på varandra i sexuella relationer, och allra helst något om de begränsande könssterotyper som cirkulerar likt moln ovanför våra sängkammare. Vare sig vi vill eller inte så är mannen som tickande sexbomb och kvinnan som passiv docka föreställningar som är djupt rotade i oss. Dessa föreställningar stämmer inte alltid in på oss i praktiken, kanske stämmer de aldrig någonsin in på oss; vi är trots allt individer, inte strukturer. Som individer bär vi också på erfarenheter, känslor och sexuella preferenser som inte alls behöver stämma överens med schablonbilden av Mannen och Kvinnan. Oavsett vilket så begränsar dessa föreställningar oss i våra sexuella relationer. De gör det svårt för oss att handskas med sex, de gör det svårt för oss att prata om det.

-----------------------------

Angående Julian Assange finns det fortfarande ingen utomstående person som egentligen vet någonting om de anklagelser som är riktade mot honom. De enda som vet något i sakfrågan är Assange själv, de två kvinnor som har anmält honom samt rättsväsendet som har utredningen på sitt bord. Assange ska inte dömas i någon TV-tribunal, han ska ställas inför rätta. Och innan domen har fallit i målet bör media stänga butiken för spekulationer i ärendet. Varför? - För att det tillhör medias uppdrag att visa respekt – både för den demokratiska rättsprocessen och för de inblandade individerna. Spekulationer om skuld i enskilda brottmål är inte granskande journalistik, det är kladdigt veckotidningsskvaller.

fredag, december 17, 2010

Om att vara en inte särskilt schysst kille

Det finns ett fantastiskt formulerat inlägg på den nystartade sajten Prata om det som jag känner igen mig väldigt mycket i. Johannes Axner beskriver en djupt rotad syn på sex som skapar avgrunder mellan könen. Den synen går ut på att sex är något som mannen får till skänks av kvinnan när han har visat upp ett tillräckligt vettigt beteende. Med en sådan utgångspunkt blir det så klart svårt att föreställa sig sex i termer av ömsesidig njutning. Kvinnan ger, mannen får – eller tar. Om det vill sig illa, om han inte får det han tycker sig ha rätt till.

Jag är singel sedan en tid tillbaka. Det innebär att jag ibland går ut med förhoppningen att hitta någon att ligga med. När jag står där i baren märker jag att dessa tankar om sex som kvinnans gåva till mannen finns även hos mig. Eller, det är knappast en nyhet att jag tänker på det viset, men det är en nedslående upptäckt att jag fortfarande tänker så. Axner beskriver detta som ett tankefel, och jag håller verkligen med. I likhet med honom tycker mig ha en relativt upplyst syn på sex och genusfrågor. Det känns liksom som att jag är en så kallad SCHYSST KILLE vad gäller detta. Jag tror mig gärna ha börjat tänka på människor som jämlikar, oavsett kön. Det gör jag också, men bara på ett intellektuellt plan.

I praktiken däremot, det vill säga när jag står i baren, så tänker jag enbart på att jag är en man och att jag därmed förväntas vara en ridderlig erövrare. Som erövrare ska jag prövas, bedömas, befinnas värdig av den svala kvinnan innan hon bestämmer huruvida vi ska gå hem tillsammans eller inte. Detta ser jag alltid som hennes beslut, inte mitt. I detta hennes beslut väger jag dock sällan in det faktum att hon, precis som jag, kan hysa längtan efter närhet, ömhet och sex. Inte att hon nödvändigtvis skulle bli kåt av att prata med mig, men tanken på att hon hyser sexuella begär i största allmänhet, den slår mig sällan. Så när jag pratar med en intressant tjej i baren tänker jag mest på att uppföra mig så vettigt som möjligt. Visa mina färdigheter, bestå bedömningen, och sedan förhoppningsvis få följa med hem som den ridderligt schyssta kille jag faktiskt är.

Men hur schysst är jag – egentligen? Det jag just har beskrivit är ju den inte särskilt smickrande bilden av kvinnan som Väsen. Hora/Madonna-komplexet en gång till. Jag är med andra ord en aktiv del av problemet. När jag väl flirtar vill säga. Ofta flirtar jag nämligen inte alls. Att flirta är för mig synonymt med att gå in i denna förhatliga erövrarroll, för den är ju inte särskilt sympatisk. Faktum är att jag sätter ganska hög prestige i att inte agera just erövrare, vilket resulterar i att jag ofta inte flirtar över huvud taget. Välvilliga personer skulle kategorisera detta som ett korkat sätt att ta på sig kollektiv manlig skuld. Själv misstänker jag att jag snarare sitter på min höga ridderliga häst och utgår från att tjejen vid bardisken inte har någon som helst sexualdrift. Genom dessa tankar och avsikter är jag visserligen inte en aktiv del av problemet, men väl en passiv del av samma problem.

Detta resonemang landar i något väldigt viktigt, nämligen respekten vi måste ha för varandras kroppar. Som jag nämnde inledningsvis innebär kvinnan-ger-mannen-får-synen på sex att mannen i slutändan riskerar ta det som han tycker sig ha rätt till. Det sägs att varje man är en potentiell våldtäktsman, och mot bakgrund av vad jag just har beskrivit så verkar jag vara just en sådan. Om jag själv har begått övergrepp? Ja. Jag har tagit många tjejer på rumpan utan att de har velat det, försökt lägga armen om många som sekunden därpå skickligt har slingrat sig som en hal ål. Men värre än så då? Jag vet inte. Jag hoppas inte det, men jag kan inte veta. Det är sådant vi måste prata om.

lördag, december 11, 2010

Om ett exempel på vanvettig vänsterretorik

Eva-Lotta Hultén kritiserar i dagens GP (11/12 2010) RUT-avdraget eftersom det har inneburit en försämring av villkoren för dem som står utanför arbetsmarknaden. "Papperslösa flyktingar som saknar språkkunskaper utnyttjas hänsynslöst", skriver hon. Jag är inte heller någon förespråkare av RUT och ROT, det finns bättre sätt att fördela offentliga medel på. Men att beskylla RUT-avdraget för att papperslösa människor är utsatta är något slags världsrekord i missriktad konsekventialism. Vi kan inte utforma samhället efter vilka goda konsekvenser reformer eventuellt får, utan snarare enas om principer som inte får trampas på. Att ge papperslösa flyktingar uppehållstillstånd och chans till en dräglig tillvaro är en sådan princip. Att avskaffa RUT-avdraget är det inte.

fredag, december 10, 2010

Om några väl valda ord

Jag brukade tillbringa mina somrar på ett lager utanför Jönköping. En eftermiddag i juli tog jag rast på den solvarma asfalten utanför. Efter en stund kom den nyanställde turken och satte sig bredvid mig. Han hade bara bott i Sverige i ett drygt halvår men hans svenska fru hade lärt honom språket på nolltid. Hon hade varit på charter, han hade säsongsjobbat på solkusten. Nu var de i Småland båda två. -Varför jobbar du här? frågade han. Jag tittade misstroget på honom. -Ja, du är ju intelligent, fortsatte han. Det syns i dina ögon. Det kom att bli min sista sommar på lagret, och jag har tänkt på hans ord sedan dess, tänkt på vem det var som den mest intelligenta av oss.

måndag, augusti 02, 2010

Om tillfället som inte fanns ens från första början

I närheten av mitt jobb finns ett café. En arbetskamrat köpte sitt morgonkaffe där i flera år, brukade småprata lite med baristan. Till slut tog han äntligen mod till sig, men nej, hon var sambo, sambo sedan många år. Nu har baristan slutat, och han är tillsammans med en annan. Jag undrar om de tänker på varandra någon gång.

Om ett vattentätt nej

"Det har varit många spekulanter på lägenheten. Efter moget övervägande har jag beslutat att hyra ut den till min bror".

Det är 1983. Du står vid Berlinmuren och längtar över till andra sidan. Har inte sett din älskade på drygt 20 år. Du står där och vet. Hur nära du är. Hur chanslös du är.

söndag, augusti 01, 2010

Om ägaren av marknaden II

I föregående bloggpost som finns att läsa här nedan publicerade jag vad som såg ut att vara ett fiktivt svar till familjen Svensson angående deras bostadsannons. De ville hyra ut ett rum och jag var intresserad. Mitt svar var dock inte fiktivt, jag skickade faktiskt iväg det jag hade skrivit. Ordagrant till och med. Nu har jag fått svar från Svenssonfamiljen, och jag måste erkänna att jag är lite besviken, för jag tycker faktiskt att jag har gjort mig förtjänt av något mer än ett standardmail som förkunnar att jag tyvärr inte har fått rummet.

-----------------

Hej det har varit väldigt många sökande till rummet vi hyr ut därför har det tagit lite tid att svara på alla mail. Tyvärr är du inte den vi valt att hyra ut till.

SvenssonSvensson

Hello, there has been alot of applications for the room we had for rent so there have been quite a few to read through and answer, unfortunately you are not the one we choose to rent it to.

The Svenssons

---------------------

På engelska också naturligtvis, vänligt men bestämt. Men heter det inte "applicants"? Förutsatt att den sökande är en person. Men det kanske gör det samma för The Svenssons.

tisdag, juli 27, 2010

Om ägaren av marknaden




Hej, vi har tänkt att hyra ut ett rum i vår 4:a from 1 aug.

Vi söker i första hand en veckopendlare eller en student som åker hem några helger i månaden. Själva jobbar vi borta en helg i månaden.

Låter det intressant så skriv gärna några rader om dig så kan vi fortsätta kontakten per telefon.

/Familjen Svensson

---------------------------

Hej Familjen Svensson,

jag är en student som nästan aldrig åker hem till mina föräldrar. En stor poäng med att flytta till en annan stad är nämligen att man ges chansen att klippa navelsträngen med sin hembygd och stå på egna ben. Nåväl, det är antagligen inte något som ni vet något om.

Jag är alltjämt en överseende person och är därför beredd att, om än motvilligt, anta ert erbjudande; ni är ju trots allt bortresta en helg varje månad! Jag planerar att flytta in nästa helg, så det vore bra om ni kunde komma hem till mig och packa mina flyttlådor i veckan. Var försiktiga med porslinslådorna när ni lastar in det i bilen bara. Hoppas ni har egen bil förresten, det är ju så dyrt att hyra nuförtiden.

Misströsta inte, jag kommer att trivas med er!

/Anders

onsdag, juli 14, 2010

Om ekorrhjulet

Jag läser igenom mina gamla blogginlägg med jämna mellanrum. Ja, jag vet, men jag tycker om att förundras över hur jävla smart jag kan vara ibland. Sedan, i samma ögonblick faktiskt, inser jag att denna form av onani i slutändan kommer att göra mig mycket mycket korkad och mycket mycket missnöjd. Då läser jag om mina smarta inlägg en gång till, en sista gång liksom. Eftersom det alltid är natt när detta inträffar lägger jag mig därefter på sängen för att somna. Innan jag somnar är jag övertygad om att jag nu har skrivit mitt sista blogginlägg, att det nu har gått för långt och att jag inte vill sluta som de författare och rockstjärnor som bara har sig själva och sina egna alster i skallen när de sätter sig ner för att göra något nytt, något "nytt". Morgonen efter vaknar jag och tänker att jag måste göra något åt denna skrattretande allvarsamhet. Kanske om jag reser bort, eller varför inte hem, till farmor exempelvis. Kanske om jag lär mig piano, judo, trädgårdsarbete. Eller kanske om jag bara slänger ut datorn genom fönstret. Då, kanske. Sedan blir det natt igen.

onsdag, juni 30, 2010

Om Fotbolls-VM på näthinnan












Förlåt att jag skriver så här helt utan anledning, det kanske är lite sent påtänkt. Men senast vi sågs blev det ju lite spänt och nervöst, så det känns som hög tid. Jag tänker i alla fall på dig ibland, oftast om somrarna och särskilt de somrar då det är Fotbolls-VM, så jag passar på nu medan tid är. Jag minns fortfarande sommaren för tolv år sedan, den då Frankrike vann mot Brasilien i finalen och jag var Ronaldo och du var Henry. Minns du tunneltävlingarna vi hade i din trädgård mellan alla matcher? Det var alltid du som vann, du kunde vrida ut och in på dina axlar och höfter tills jag låg svimfärdig av yrsel med pannan mot gräset. Varje gång jag låg där så undrade jag hur det kom sig att vi var vänner. Du var en ledare, statsmannamässig i dina valpiga rörelser, jag en följeslagare, nådig inför andras nycker - och särskilt dina då, du var ju ett år äldre än jag. Så jag gjorde som du, medan du gjorde som alla andra men aldrig som jag.

Den grejen var lite jobbig, men ändå okej. Dessutom visste jag ju att det mesta bara var på skoj. Så det gjorde inget att jag kanske kom lite i andra hand när vi umgicks bland andra, för jag visste ju att det var till mig du kom med ditt innersta. Som när vi satt på ditt rum en kväll och du sa att visst Wu-Tang är väl grymma men Backstreet Boys är ju faktiskt bra dom också, dom ÄR ju det. Sånt sa du bara till mig, för du visste att jag tyckte likadant. I skolcafeterian brukade du visserligen skämtreta mig för att jag var en bög som gillade pojkband. Det var ju lite jobbigt. Alltså, jag vet ju att det var på skoj, så det var egentligen helt lugnt. Men ändå, lite jobbigt var det. Särskilt när jag skämtretade dig tillbaka för samma sak och du bara blånekade, då gillade du inte alls Backstreet Boys, är du dum i huvet eller, bög kanske. Sen la du några rader från första versen till Da Mystery of Chessboxin för att visa vad du kunde och vilket ben du stod på. Och jag fyllde i där du slutade, det var ju så vi brukade fylla i varandra de gånger vi gått hem från skolan och lärt oss låten utantill. Men så dags hade du satt dig vid ett av dom runda borden i cafeterian för att spela krona, så när jag la mina rader var det ingen som lyssnade längre.

Men det var okej, jag visste ju hur det låg till egentligen. Vi hade hiphop och pojkband ihop, en unik kombo. Vad som däremot var lite jobbigare, det var att du blev ihop med tjejen som jag var kär i. Jag hade ju spanat in henne ganska länge så att se er hångla till sista tryckaren på discot - det sved, det erkänner jag gärna. Men det var lugnt trots allt. Det var till och med bra att det blev så, för från och med då fick jag ju hänga med både dig och henne, samtidigt dessutom. Eller fick och fick, det var kanske mer jag som var lite efterhängsen och råkade befinna mig där ni råkade vara. Typ som den där gången då ni hade lämnat festen lite tidigare och gått hem till dig. Jag kanske inte borde ha tagit vägen förbi dig och kollat in genom ditt fönster den kvällen, klockan var ju ändå halv två. Och jag borde verkligen inte ha knackat på och bett att få komma in, för jag såg ju att ni låg och hånglade i din soffa. Men jag ville bara berätta för er att det var synd att ni hade gått hem. Festen hade ju blivit så sjukt grym sen efter midnatt innan polisen kom. Eller ja, allt det jag sa var kanske inte helt sant, varken om festen eller polisen. Men ändå, jag ville gärna berätta för er. Dessutom stannade jag ju bara en jättekort stund och ni var ju ändå alltid med varandra så jag fattar inte varför du blev så sur. Men det var okej, det var ju trots allt för mig du berättade saker som var jobbiga när ni var ihop. Typ att du inte kände dig redo att ha sex, även om du sa till alla att ni hade legat. Det var ett fint förtroende att få, jag vårdade det ömt. Fast det klart, sen när jag.. då sa ju du till alla att... Eller, nej, förresten, jag minns kanske fel. Vi tar det en annan gång.

Det jag ville säga i alla fall, det var att varje år det är Fotbolls-VM, då tänker jag på hur telepatiska vi var på fotbollsplanen. Det var som musik eller magi eller vad som helst, vi bara visste båda två. Visste om varandras tecken. En höjd arm i ögonvrån eller en knappt synlig axelryckning. Du visste vart bollen skulle och kunde passa den dit, jag visste vart bollen skulle komma och kunde springa dit. Vi gjorde många mål på det viset. Det var en bra tid. Ibland tänker jag att om allt hade gått som planerat då skulle vi två ha spelat VM vid det här laget, som Ronaldo och Henry. Lite synd att det inte blev så. Men det gör inget, jag har kommit över det nu. Även om det är något som jag tänker på varje sommar det är Fotbolls-VM. Det, plus hur jag låg med pannan mot gräset i din trädgård, det tänker jag på.

Ps. Apropå den nervösa stämningen senast vi sågs: Jag är ihop med henne nu, hon som stod bredvid mig den gången. Det var vår andra dejt, så det var därför jag var lite stel och konstig. Tänkte att du ville veta. Ds


onsdag, maj 26, 2010

Om det meningslösa och meningsbärande

Somliga klockslag bär för evigt på en viss betydelse i en människas liv. Klockslag är trösterika, hotfulla eller informativa. De vittnar om att man har kommit i tid, gått till sängs för sent eller att man kommer till biblioteket vid halv nio varje morgon. Ett klockslag är något att lita på och hålla i när det blåser. Klockan slår lunch även om det regnar.

För mig är återkommande klockslag viktigare än enskilda. De enskilda tidpunkterna ter sig så slumpartade, de verkar inte bära på någon mening. Att råka springa in i en sedan tio år försvunnen skolkamrat i joggingspåret vid tretiden på eftermiddagen mitt i veckan någon gång i maj; det säger mig ingenting mer än att det råkade inträffa just då, men det kunde lika gärna ha hänt en halvtimme senare. Eller inte alls. En enskild händelse blir sällan till ett klockslag. World Trade Center klockan fjortonfyrtiofem kanske, inte många andra.

Men att jag brukade komma hem från jobbet på gräsklipparfabriken klockan tjugotvå minuter efter elva på kvällen, det syns meningsfullt att minnas. Om jag kom hem tjugofyra minuter efter elva visste jag att jag hade cyklat långsamt. Någon enstaka gång kom jag hem nitton minuter efter elva, men då var jag tvungen att ha maximal tur med rödljusen. Just tidpunkten 23.22 var det vanligaste klockslaget att komma hem till. Det såg snyggt ut på något vis, som om man hade hunnit fram precis i tid.

23.22

söndag, maj 16, 2010

Om den interagerande manligheten, IV















-Kardinalfel, det uttrycket hör man inte så ofta!
-Nä, där sa du nåt!
-Det borde användas mer, kardinaler liksom!
-Ja-a, men var kommer det ifrån egentligen, kardinalfel?
-Alltså, kardinalerna, dom är ju under Påven, va. Nio stycken är dom.
-Mmm.
-Precis, och det är ju dom som utser Påven, dom sitter och röstar om vem som ska bli Påve!
-Men - är det inte någon av kardinalerna som brukar bli Påve?
-Mmm.

Ni får ursäkta nivån på samtalet, men jag befinner mig faktiskt i omklädningsrummet på gymmet. Insidan av skåpsdörrarna säger att endast apor äter bananer och att den seriösa träningsnarkomanen minsann äter kosttillskott. De två unga män som diskuterar påvar och kardinaler lyckas med konststycket att falla under båda kategorierna samtidigt.

-Nej, förresten, dom diskuterar tills alla är överens.
-Va?
-Ja, dom diskuterar tills alla är överens om vem som ska bli Påve, kardinalerna alltså, och alla måste vara överens! Fattar du? Fet chans, liksom.
-Jo, visst, men ett kardinalfel, vad är det egentligen?
-Ja, det är ju när man gör en riktig blunder.
-Men var kommer uttrycket ifrån då?
-Jag vet inte, men dom är nio stycken i alla fall. Och dom röstar fram Påven!

Ännu en av mänsklighetens alla nycker; Trivial Pursuit-diskussioner utan början, slut eller ämneskunskaper. Jag är osäker på om sådant är av ondo eller godo. Det sägs att därom man inget vet måste man tiga. Men medan den saken undersöks så måste vi ju ha någonting att prata om. Fördriv som fyller hålen i tiden.

Bra värme i bastun var det i alla fall.

fredag, april 02, 2010

Om Håkan Hellström och jag












Häromdagen sprang jag in i upphovsmannen till En vän med en bil. Eller snarare, jag ropade honom till mig med ett storögt ”Håkan Hellström?”. Jag hann tänka på hur många gånger de senaste tio åren jag har funderat över det ögonblick som snart skulle spelas upp framför mina ögon. Jag hann tänka på allt jag önskat säga, på sådant som vore direkt olämpligt att säga och på sådant som måste sägas. Jag hann helt enkelt tänka ganska mycket innan jag vågade darra på rösten och sträcka fram handen. Och jag ansträngde mig för att presentera mig som den vuxna människa jag är. Ändå förvandlades jag omedelbart till det tonåriga fan jag fortfarande är när det kommer till Håkan Hellström. Han gjorde dock proceduren enkel för mig genom sin otvungna framtoning.

”Jo, ja, jag har länge velat säga en hel massa saker till dig."

”JAHA, ROLIGT, VADÅ FÖR NÅT?!”

24 december 2000 satt jag framför mina föräldrars dator med Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg i lurarna, jag hade fått albumet i julklapp. När skivans andra spår hade vinglat klart var jag mörbultad och omkullkastad. Jag var 17 år och hade hört Håkan Hellström inleda En vän med en bil med att kvida ”Jag har lurat mig själv för många gånger nu”. Fram till dess hade jag varit omedveten om att musik kunde låta så, kännas så. Det ögonblicket blev till en nollpunkt i livet, och den nollpunkten består. Från och med julafton för tio år sedan delas min tillvaro in i före och efter En vän med en bil. Julafton 2000, inristad i kalendern. En vän med en bil, inristad i tidslinjen. Men riktigt så här högtravande var jag inte när jag häromdagen stod mittemot min stora tonårsidol på den svagt sluttande Övre Husargatan.

”Jo, alltså, du är ju verkligen anledningen till att jag bor här i Göteborg.”

”VA?! ÄR DET SANT?! VAD KUL ATT HÖRA?! MEN ALLTSÅ HUR TRIVS DU DÅ?!”

Håkan Hellström har varit Sveriges mest ihjälkramade ungdomshjälte i tio års tid. Hur är det möjligt för en sådan person att bli så oförfalskat glad och överraskad över att få ännu en ömhetsbesvärjelse kastad över sig? Jag har nog aldrig hört någon beskriva honom som sur eller vrång, utan hela tiden snäll, vänlig och intensivt uppspelt. Gränsen mellan den Håkan som står på scen och den Hellström man tar i hand på stan verkar vara hårfin, om den gränsen ens existerar. Kanske besitter han en unik förmåga att blixtsnabbt växla om till den person han förväntas vara när han står öga mot öga med en beundrare, kanske är han bara en allmänt kul och babblig kille. Sanningen ligger antagligen någonstans mittemellan, den brukar ju göra det.

”Jag trivs bra! Men du vet, livet trilskas ju ibland.”

”JA JAG FATTAR VERKLIGEN VAD DU MENAR ALLTSÅ MAN MÅSTE HA SÅN JÄVLA TUR OCH IBLAND RÄCKER MAN INTE TILL ÄNDÅ”

Vid det här laget har jag märkt att jag och tonårsidolen har samma färg på jackan, likadana svarta mössor och därunder lika långt hår. Vi har dessutom likartade ursäkter till skägg och mustasch. Han säger något men jag glömmer av att lyssna. Jag tänker istället att vi hade kunnat vara två vanliga bekanta som pratar bort en stund på trottoaren, som lovar varandra att de borde gå ut och ta en öl snart för det var ju inte igår och det är ju inte lätt när man har så mycket annat. Det hade kunnat vara så, men så är det inte, för personen som står mitt emot mig har makt att trollbinda min uppmärksamhet som få andra. Med jämna mellanrum faller jag handlöst för hans musik i fyra minuter framför högtalaren i sovrummet, ibland i två timmar framför scenen. Samtidigt som jag tänker allt detta hinner jag imponeras över hans sätt att handskas med den makt jag har tillskrivit honom och den uppmärksamhet jag har gett hans musik.

”Nä, jag håller med dig, ibland är det bara uppförsbacke, det spelar ingen roll vad man än gör.”

”JA NÄ DET ÄR FAN INTE LÄTT DET DÄR JAG PLUGGADE JU SOCIOLOGI HÄR NERE NÄR JAG FICK SKIVKONTRAKT OCH SEN BARA PANG HELT SJUKT PLUGGAR DU OCKSÅ HÄR NERE ELLER?”

Istället för att låta mig spy upp all världens gråtmilda bekännelser tar han kommandot över samtalet. Håkan Hellström ställer enkla frågor och relaterar mina svar till sina egna erfarenheter. Han lyckas med konststycket att se den han pratar med i ögonen. Till på köpet är han genuint intresserad av mig i de två minuter som vi pratar. Det är en mycket märkvärdig begåvning att ställas inför och jag undrar om jag ingår i någon sorts kreativ process till en ny låt under tiden som vårt korta samtal pågår. Detta är ju också en del av livet, liksom.

”Ja, precis, jag pluggar också här nere. I höstas tänkte jag att, nu är jag ungefär lika gammal som du var när du gav ut Känn ingen sorg. Och så tänkte jag på nån intervju med dig, du beskrev tiden före Känn ingen sorg. Att du pluggade lite, jobbade lite, slarvade lite - väntade på att något skulle hända liksom. Och nu är jag i samma situation som du var då!”

”ÄR DET SANT ALLTSÅ JAG HOPPAS VERKLIGEN DET FIXAR SIG MAN FÅR BARA INTE GE UPP MEN LIVET ÄR VERKLIGEN SÅ JAG FATTAR INTE HELLER”

Håkan Hellström står med en halväten macka i ena handen och en bångstyrig parvel på sparkcykel i den andra. Jag märker att det är dags att säga adjö för den här gången. Tänker att jag skulle vilja teoretisera över och diskutera det sjuka i att jag i egenskap av vuxen människa bekänner min ovillkorliga kärlek till en annan vuxen människa som jag inte ens känner. För så är det ju, och sjukt är vad det är. Men det får vara så, det är okej.

”Det var jättekul att ses i alla fall, vi ses vid scenkanten!”

”Haha, ja det gör vi! Vad kul, hejdå, hejhej.”

Vi vinkar hejdå med ett ömsesidigt leende och sedan vänder jag mig om i smyg när tonårsidolen inte ser. Det slår mig att det antagligen är många som dagligen vänder sig om och stirrar på Håkan Hellströms ryggtavla, det har jag själv gjort en gång tidigare. Då förbannade jag mig över att inte ha gripit ögonblicket, att jag istället hade stått och fånglott honom i nacken. Jag är glad över att jag tog tillfället i akt att hälsa den här gången, se honom i ögonen. Det kändes som ett avslut och en början. 30 mars 2010, inristat i kalendern.

tisdag, mars 09, 2010

Om John Terry och Tiger Woods som förutsägbara symboler

Häromdagen skrev jag en krönika för webbsporten.se på temat manliga idrottsstjärnor och otrohet. John Terry och Tiger Woods får agera huvudpersoner. Både kultursidor och sportspalter moraliserar gärna över dessa historier på endera viset. Samma fråga blir dock alltid hängande i luften: Varför bedöms idrottsstjärnor särskilt hårt för privata sina snedsteg? Min diskussion tar avstamp i tabloidjournalistikens födelse vid tiden för förra sekelskiftet.









De senaste veckorna har ännu en idrottslig otrohetsskandal rullats upp i media. Före jul var det golfikonen Tiger Woods som hade bedragit sin fru Elin. Denna gång är det den engelske fotbollsspelaren John Terry som har bedragit sin fru – och det med landslagskamraten Wayne Bridges före detta flickvän.

Precis som i Woodsgate fylls nu sportsidorna med spaltmeter av åsikter och moralkakor i ämnet. Den ena sidan anser att Terry har dragit vanära både över sig själv och det engelska fotbollslandslaget. Han anses därför ha förbrukat sin rätt att vara landslagskapten,. Den andra sidan tycker i stället att idrottsstjärnors privatliv bör lämnas därhän och att den idrottsliga prestationen ska stå i centrum. Ingen av sidorna verkar dock fundera särskilt mycket över varför sportstjärnor i allmänhet och deras privata förehavanden i synnerhet så till den milda grad stöts och blöts i media. En vanlig slutsats är att idrottsstjärnor minsann har ett ansvar; de är ju förebilder i samhället! – Ja, det stämmer nog, men varför är det så?

Den mediefierade tävlingsidrotten är tveklöst en central del av vår samtida populärkultur. Den har stor symbolisk betydelse för vår uppfattning om moral; om vad som är rätt och fel. Anledningarna till detta är flera. Peter Dahlén menar i sin studie Från Vasaloppet till Sportextra att grundbulten i tävlingsidrottens popularitet är dess perfekta legering av saklig nyhetsbevakning, lättsam underhållning och spänningsskapande dramatik. Genom sportevenemang översköljs vi med objektiva resultatmatriser. Likaså erbjuds vi spektakulära prestationer att förundras över. Och om detta inte räcker till för att skapa intresse kan sportjournalistiken alltid måla upp bilden av en duell mellan Ont och Gott. Denna kamp mellan Ont och Gott har alltid varit viktig ingrediens i den moderna sportjournalistiken - att beskriva idrottsevenemang och matcher i termer av Vi och Dom är ju mer regel än undantag.

Bakgrunden till den moderna sportjournalistiken hittar vi enligt Peter Dahlén i västvärldens modernisering under 1800-talet. Denna tid präglades bland annat av att kyrkans historieskrivning började ifrågasättas. Kyrkans inflytande minskade successivt i västvärldens samhällen och Bibeln undergrävdes som moraliskt rättesnöre i vardagen. I takt med denna sekularisering kom andra kulturella fenomen än Bibeln att fungera som moraliska vägledare. Mest utbrett av dessa kulturella fenomen var den melodramatiska teaterföreställningen. Den urtypiska melodramen bestod av en lättbegriplig intrig med tydligt identifierbara gestalter som antingen var onda eller goda. I slutscenen möttes de i en duell där måttfullhet stod mot hybris och självbehärskning stod mot moraliskt förfall. Enligt dessa principer skipades sedan rättvisa, den rättrådiga (och självfallet manliga) hjälten besegrade slutligen ondskans makter. Slutet gott, allting gott.

Detta var en formel som snart överfördes på populärjournalistiken. I skarven mellan 1800-tal och 1900-tal växte sig tabloiderna starka genom att berätta om societetsskvaller, korruptionsskandaler, domstolstvister och sedermera även tävlingsidrott. Förebilden för alla dessa berättelser var i mångt och mycket den urtypiska melodramen, det vill säga den universella kampen mellan ont och gott. Karaktärsstarka och rättviseivriga individer framhävdes som särskilt viktiga i alla möjliga sammanhang. Omoraliska makthavare och kändisar hängdes ut till allmän bespottan. Genom denna övertydliga polarisering mellan rätt och fel skapades inte bara en dramatisk historia, det var också möjligt för den icke-initierade att snabbt bilda sig en uppfattning i frågan. På det viset blir idag både olympiska spel och melodifestivaler en angelägenhet också för den relativt ointresserade - det är ju lätt att ha en åsikt om det hela. Och anledningen till att tabloiderna för hundra år sedan började använda sig av detta övertydliga berättande är mycket enkel: det sålde lösnummer.

Det är således med dessa historiska glasögon vi bör förstå Terryaffären och Woodsgate. Polariseringen av ont/gott, rätt/orätt samt självbehärskning/dekadens spelar en omåttligt stor roll i sportens värld. Två (självfallet manliga) idrottare som i åratal har stått som symboler för godhet, rättrådighet och självbehärskning – plötsligt är de tillintetgjorda på grund av sin svaga karaktär. Den melodramatiska hjälteberättelsen, slagen i spillror på ett ögonblick.

Om detta finns det så klart mycket att säga. Bland annat kan det hävdas att sporten och dess journalistik knappast är en framåtblickande institution. Populärkultur sägs ofta vara en spegel av samhället i stort, ibland sägs den till och med vara en kraft som driver våra föreställningar om tillvaron framåt. I fallen med Terry och Woods blir det emellertid tydligt att så inte är fallet, åtminstone inte i den populärkulturella grenen tävlingsidrott. Sporten och dess journalistik kan näppeligen anklagas för att vara framåtblickande. Istället hämtar den sin moraliska värdegrund från en långt svunnen tid.

Det råder inget tvivel om att både John Terry och Tiger Woods både har vunnit och förlorat sitt världsherravälde utifrån dessa urgamla moralprinciper – principer som möjligtvis är en spegel av samtiden, kanske är de rent av tidlösa. Men det är också principer som under hundra år av sportbevakning har upprätthållit svartvita ideal om ont och gott, om rättrådighet och dekadens. Mot bakgrund av denna värdegrund har Terry och Woods förvandlats till oklanderliga symboler. De har framstått som bevis på att hög arbetsmoral och idogt arbete betalar sig. Därför har de varit förebilder för såväl barn som idrottande ungdomar och vuxna soffpotatisar. Och därför blir vi både berörda och upprörda när dessa påklistrade hjältefasader rämnar.

Självfallet har också dramat och duellen mellan bedragaren John Terry och den försmådde Wayne Bridge fått ett typiskt slut. När Terrys Chelsea förra veckan gästades av Bridges Manchester City vägrade Bridge först att skaka Terrys hand före matchen. City vann sedan den infekterade bataljen mot det favorittippade Chelsea. David slog Goliat. Och till råga på allt förlorade bedragaren Terry kort därpå sin engelska lagkaptensbindel. Slutet gott, allting gott.

Om dagen då Northug gick på rött och Hellner åkte rätt

En krönika som jag skrev dagen efter de svenska herrarnas stafettguld i Vancouver-OS. En stafett som alldeles säkert kommer att etsa sig fast i vårt kollektiva minne. Krönikan finns publicerad på Webbsporten.se, och nu även här nedan.














Nej, den euforiska guldyran ville aldrig riktigt infinna sig efter det svenska herrlagets guld i onsdagens OS-stafett. De nya svenska skidstjärnor som den senaste veckan har tänts på himlavalvet är helt enkelt för många för en ny glädjeyra. Från Charlotte Kallas slutgiltiga genombrott i världseliten, via Anna Haags och Johan Olssons intåg i folkhemmets hjärtegrop, till Markus Hellners frustande sista kurva i dubbeljakten. Dessutom hann Anja Pärson däremellan både halvt slå ihjäl sig och bärga en bragdartad bronsmedalj. Det är således inte konstigt att en känsla av mättnad infinner sig framför TV-apparater och dataskärmar.

Men när den yttersta dagen är kommen, då kan vi hålla för visst att det är de svenska herrarnas stafettguld som SVT:s arkivarier kommer att minnas mest, bäst och helst. Från Vancouver-OS generellt, kanske. När det i framtiden kommer vankas skidstafett i TV-rutan, tveklöst.

En skidstafett innehåller en till synes outtömlig episk dimension, böljande skeenden får slagsida åt än det ena och än det andra hållet. Den innehåller också drag av lagkamratskap, trots att ingen ser så ensam ut som en stånkande skidåkare med bakhalt i spåret. Hur som helst är detta de huvudsakliga anledningarna till varför skidstafetten är så upphaussad och dramatisk. Gång efter annan blir vi också påminda om hur formidabelt de forna hjältarna susade fram i mödrars och fäders spår.

Få idrottsögonblick i svenskt TV-arkiv är väl så fram-och-tillbaka söndertuggade som de när Gunde Svan jagar fram en vettskrämd Torgny Mogren under den sista stafettsträckan i Calgary-OS 1988. ”Kom igen nu, upp för sista backen. Du får vila sen”, gormade Svan som precis hade gett det svenska laget ett försprång i och med sin tredje sträcka. Den urladdningen verkade dock inte bekomma honom. Skyndaskynda, liksom. Vinner du så vi blir vi odödliga. Och Mogren vann, och odödliga blev bilderna.

Nu har TV-arkivet emellertid fått ett nytt stafettdrama att veva sönder till förbannelse. Och en ny generation saliga vintersportnördar har fått något att berätta om för barn, barnbarn och annat folk som inte hade vett nog att bänka sig i framför skärmen den 24 februari 2010.

För visst utvecklade sig herrstafetten till ett utsökt drama med både början, mitt och slut. Det började på startlinjen med ett ymnigt snöfall och vanskliga förhållanden. Sedan fortsatte det med en avhängd norrman efter Johan Olssons ursinniga ryck under andrasträckans brantaste backe. Därefter slutade allting med att Petter Northug gick på rött i ett desperat försök att hinna upp en redan förlorad guldmedalj. För förlorad var den, guldmedaljen som Norge vanligtvis prenumererar på.

När Markus Hellner väl bestämde sig för att öppna spjället på treans växel – då slog han samtidigt hammaren i huvudet på världens mest mångsidige Petter Northug. Detta hindrade visserligen inte norrmannen från att sprinta sig till ett silver i ett infall av blint raseri. Men så dags var den lika fjäderlätte som urstarke Hellner långt bortom mållinjen, hållandes en vilt skuttande Anders Södergren i sin famn. Anders Södergren, denna strävsamma trotjänare som länge var världens bästa skidåkare men världens sämsta skidtaktiker – äntligen fick han slå sig till ro med en olympisk guldmedalj om halsen.

De flesta mediaföreteelser har sina egna ögonblicksbilder som ständigt rullas framför entusiasternas ögon. I slutändan blir alla dessa bilder obönhörligen utbytta, eller åtminstone kompletterade med något nytt. Minnet av Svan och Mogren från Calgary kommer knappast att helt falla i glömska, men i ljuset av det nya kommer minnet onekligen att blekna.

Den framtida ögonblicksbilden av svensk skidstafett är den av den gamle trotjänaren Södergren i den nye mästaren Hellners armar. Så blir det. Det kommer den svenska televisionens arkivarier att se till, var så säkra.

tisdag, februari 23, 2010

Om att skidsprintstafett är ren och skär smörja

Jag har skrivit en krönika till webbsporten.se angående skidsprintstafettens korkade och ogenomtänkta upplägg. Den finns publicerad här, samt här nedan.












Traditionens makt väger tungt, även i idrottens värld. Och visst var det mycket som var bättre förr, men det mesta är trots allt roligare nu. Därför är det lätt både spåra ur och gå i taket när man ser en briljant och ursprunglig idrottsgren bli förvandlad till ren och skär smörja. Det är alltså skidsprintstafett som åsyftas.


Skidsporten har förändrats mycket det senaste decenniet och sprinten är inte ensam om att vara relativt ny på schemat. Vasaloppsstart istället för traditionell intervallstart på de stora mästerskapen är något vi numera är vana vid, dubbeljakt med skidbyte efter halva loppet något annat. Det har inte varit med alldeles blida ögon som dessa nymodigheter har tagits emot i en mycket traditionstyngd idrott, redan Gustav Vasa var ju som sagt en utövare. De flesta av nymodigheterna är dock av godo, fler typer av skidåkare får chansen att visa sina färdigheter och TV-underhållningen blir onekligen svårslagen. Det såg åtminstone vi som har svenska ögon i såväl damernas som herrarnas respektive dubbeljakter. Somliga av förändringarna är dock enbart av ondo, särskilt skidsprintstafetten.


Det finns många problem med skidsprintstafetten i dess nuvarande form. Främst för att den utger sig för att vara något som den inte är. För det är ju inte det snabbaste laget som vinner, utan det lag som är snabbast och uthålligast. För er som inte såg tisdagskvällens spektakel går skidsprintstafett ut på att olika lag bestående av två åkare skidar sig runt en drygt kilometerlång bana. Detta gör de tre gånger var om vartannat. Det är förvisso en imponerande prestation att utstå den mjölksyran, men det är knappast sprint. Det är möjligtvis ett bra intervallträningspass, men ingen dag i veckan är det sprint. Vidare leder denna förmenta TV-underhållning enbart till förvirring. - Hur många gånger har Kalla åkt; en, två eller tre? Jaha, det är alltså Haag som åker nu, men hur många varv är det kvar egentligen, går de i mål nån gång? Det är därutöver fullständigt obegripligt att lagen består av två åkare, och inte de brukliga fyra. En kvartett är ett lag, en duo är en duo. Och här väger traditionen mycket tungt eftersom själva ordet stafett är så extremt förknippat med fyra individer som en efter en gör sitt bästa för att föra laget mot seger. Det gäller på friidrottsarenan och det gäller i skidspåret. Sprintstafett är alltså ren och skär smörja.


Sprint i sig är emellertid en ypperlig disciplin i den mycket enkla sporten skidåkning. För det är ju - precis som löpning på friidrottsarenan - ingen svår idrott att begripa sig på: Snabbast vinner. Och att få chansen att bli korad till skidåkningens svar på Usain Bolt, vem vill inte det? Göran Bolin på P1 Morgon (100215) beskriver skarpsynt skidsprintens enkla briljans: Den ligger så nära barnens lek. Först runt gården vinner, först över åkern fram och tillbaka vinner. Precis som löpningen på en friidrottstadion är detta skidsprintens ursprungliga charm, och däri ligger också dess möjlighet att i framtiden bli lika prestigefull som någonsin en femmil i klassisk stil med snor i skägget, fradga i mungiporna och Jacob Hård i kommentatorshytten.


Motstånd när nya rutiner och discipliner införs är normalt. Sådana mekanismer finns överallt i samhället. - På arbetsplatser, i storpolitiken och runt Göran Hägglunds berömda köksbord. Oftast bryts agget mot nymodigheterna ned, förhoppningsvis eftersom nymodigheten i allt väsentligt är bättre än det gamla sättet att arbeta på. Ibland institutionaliseras alltjämt förändringar och nymodigheter eftersom de är just nymodigheter, inte för att de är det gamla systemet eller ett helt annat system överlägset. Skidsprintstafetten är ett exempel på det senare och det är bara att beklaga att det internationella skidförbundet i skrivande stund institutionaliserar detta ödesdigra misstag. För vem hade velat missa den direktsändning där skidsportens svar på Usain Bolt leder sitt lag till seger på sista sträckan i en riktig sprintstafett? Inte jag i alla fall.


Så, hade jag nu gapat och skrikit mig hes över skidsprintstafettens förträfflighet om Kalla och Haag och Hellner och Peterson hade vunnit OS-guld i måndags kväll? Självfallet hade jag det. Traditionens makt må väga tungt inom idrotten, men är det något som väger tyngre så är det den ohejdade nationalismen. Det är dock ett ämne för en helt annan text.


söndag, februari 21, 2010

Om det hellnerska tålamodet

Nedan finns en krönika som beskriver det rättvisa i att just Markus Hellner vann OS-guld under gårdagens dubbeljakt över 20 km. Krönikan finns publicerad på webbsporten.se, läs den här. Webbsporten.se twittrar dessutom här och här.










De olympiska vinterspelen i Vancouver inleddes för en vecka sedan med att Marcus Hellner offrade en självskriven medalj på 15 km fristil i ett tappert försök att bärga ett guld.

På lördagen fortsatte spelen med att Hellner offrade sina egna chanser för att ge en lagkamrat chansen att vinna en guldmedalj. Det hela slutade med omedelbar återbäring för Hellner själv. Sannerligen rättvist och synnerligen svenskt.

I det senaste numret av tidskriften Axess (nr1/2010) nämner Nathan Schachar en förklaring till varför Sverige blev ett välfärdens Mecka under efterkrigsåren på 1900-talet. Han menar att Sverige under denna tid och dessförinnan präglades av att ha tålamod till att skjuta upp belöningen till senare. Att plugga vidare, investera vinsten och sätta in resten av pengarna på banken. Kanske är det sant, kanske inte. Kanske är det svenskt, kanske inte. Det är under alla omständigheter sant när vi pratar om Markus Hellner.

När Hellner för en vecka sedan på svajiga ben och med ofokuserad blick brakade över mållinjen likt en trave kaffeved slutade han dagen som till synes lottlös fyra. Han hade alla anledningar i världen att gräma sig över den missade medaljen som försvann någonstans i uppförsluten kring Whistler. Borde han inte ha gått ner på tvåans växel lite oftare och borde han inte ha öppnat lite lugnare? Nej, svarade Hellner utan att blinka. Det var guldet han ville ha, och vill man vinna måste vissa uppoffringar göras. Att uppoffringen bestod i en olympisk bronsmedalj bekom honom inte för ett ögonblick. Istället bidade han sin tid.

I lördagens dubbeljakt fick Johan Olsson en lucka vid skidbytet. Han tog en rövare och lyckades glida ifrån det övriga fältet, väl medveten om att han skulle komma att backas upp på bästa bromsande cykelmanér av Hellner och Anders Södergren i klungan bakom. Så snartt en uppförsbacke var i sikte stångade sig Södergren och Hellner framåt i ledet och sänkte därefter farten för att dra ner tempot i den jagande klungan, allt för att ge Johan Olsson chansen att vinna loppet. Det krävs en krokodils stoiska tålamod och mer därtill om man vill lyckas med det som Hellner och Södergren gjorde. Att gång på gång först tråckla sig fram till täten av klungan för att sedan bara låta farten mojna, det är kort sagt urlakande, både kroppsligt och själsligt. Särskilt när du som Marcus Hellner besitter kraft att själv veva igång jakten på guldet. Men Marcus Hellner bidade sin tid och sedan gick det som det gick. Ryssen Legkov fångade till slut in Johan Olsson, men i spurten var det Heller som hade mest krafter kvar. Det var ju han som hade haft tålamod att skjuta upp belöningen till senare.

Och i målfållan på bästa sändningstid grät Per Elofsson som ett barn. Elofsson som lurades på sitt OS-guld av en fultankad tysk-spanjor i Salt Lake City för åtta år sedan, även han fick någon form av retroaktiv belöning för det slitsamma arbete som han aldrig fick chansen att skörda frukten av när det begav sig. Marcus Hellner å sin sida har redan fått sin återbäring, både på sin investerade uppoffring för en vecka sedan och för dagens innestående tålamod.

Det lönar sig att gå för guld och det lönar sig att göra vissa uppoffringar. Sköter du dina kort rätt så verkar det alltid spilla tillbaka på dig själv. Det är förvisso tveksamt om denna modell ursprungligen är svensk, men den är tidlös i sin konstuktion, och den fungerar om du heter Marcus Hellner

lördag, februari 20, 2010

Om medaljerna som Haaglar

Jag har skrivit ännu en OS-krönika som finns publicerad på webbsporten.se, läs här eller se nedan. Den handlar om skidåkerskan Anna Haag som vann silver i gårdagens dubbeljakt, frågan är dock om vi alls kommer att minnas henne för den bedriften. Jag tror att Charlotte Kalla står i vägen för det. Märk gärna rubriken: "Medaljerna Haaglar", fantastisk i all sin enkelhet. För den står dock inte jag utan rubriksättare Oskar Kiisk ansvarig.






Ingen minns en tvåa och alla tycker synd om en fyra. Det är idrottens obönhörliga logik. Anna Haag har inom loppet av en vecka hunnit bli såväl hedersam fyra som hjätemodig tvåa med hela svenska folket. Det är också som hedersam fyra som vi tills vidare kommer att minnas Anna Haag. Den imponerande andraplatsen kommer sannolikt att glömmas bort, och detta har sin alldeles speciella anledning.

I samma lopp som vi lärde känna Anna Haag råkade hennes lite vassare generationskamrat vinna ett historiskt OS-guld. Vare sig hon ville det eller inte så förvandlades Anna Haag i det ögonblicket till en mindre lyckad spegelbild av Charlotte Kalla. Och Charlotte Kalla är inte vem som helst utan själva sinnebilden för dagens svenska skidlandslag. Alla strålkastare riktas mot Kalla – och det med all rätt. För det är ju Charlotte Kalla som när hon är på toppen av sin förmåga är i det närmaste oslagbar. Och samtidigt som denna mytiska Kalla vann sitt historiska OS-guld tvingades Anna Haag stå bredvid prispallen med den försmädliga fjärdeplatsen grinandes i ansiktet. Och gud så synd vi tyckte om Anna Haag just då. Därför tvivlar jag på att hon någonsin kommer att bli ihågkommen för fredagens silvermedalj i dubbeljakt. En kort historielektion kan kanske bidra med belägg för detta påstående

Det var en gång en häcklöpare som hette Sven Nylander. Alla som vet vem Sven Nylander är vet åtminstone två saker om honom, dels att han har varit inblandad i en smutsig kokainhärva, men främst att han noggrant odlade sin image som Den Eviga Fyran. En titt i historieböckerna ger dock vid handen att Nylander inte alls var någon evig fyra, utan att han faktiskt har tre EM-medaljer på prishyllan hemma i Varberg, två silver och ett brons. Bra jobbat, liksom. Verkligen. Men i de skarpaste av lägen, när hela folkets blickar riktades mot honom, då mäktade han aldrig med något annat än en rad fjärdeplatser. Och gud så synd vi tyckte om honom i denna förgätna strävan. Därför är det också den hedersamma fyran Nylander och inte den hjältemodiga tvåan med samma efternamn som idag lever vidare i vårt kollektiva minne.

Det var självfallet en fantastisk prestation av Anna Haag att spurta ifrån polskan Kowaltjyk och norskan Steira på upploppet i fredagens dubbeljakt. Snudd på avhängd och med mjölksyra ut i tånaglarna trålade hon sig ikapp och slutligen också förbi två av skidvärldens absolut vassaste mästerskapskort. Bra jobbat, liksom. Verkligen. Men det förebrående men:et hänger över tangetbordet hela tiden. Och men:et består i att det är Charlotte Kalla som definierar skidspårens skarpa lägen i Vancouver-OS 2010. Det är Kalla som är myten, medaljen och mästarinnan, och i hennes skarpa läge blev Anna Haag inte mer en än hedersam fyra. Och bilden som fastnar är den gudsförgätna strävan i att inte nå riktigt ända fram.

Det är en hård dom som det kollektiva minnet fäller över en person som tränar tjugo timmar i veckan och som dessutom har uppnått något som mycket få i hennes bransch får uppleva. Bara 23 år gammal, och redan hänger den hett eftertraktade OS-medaljen om halsen på Anna aag. Den kommer hon gissningsvis ha glädje av för resten av livet och det finns det nog ingen som missunnar henne varken medaljen eller glädjen. Men vem tänker väl imorgon på Anna Haag och hennes välförtjänta silvermedalj? Svaret är ingen. Idag må vi vara glada över att vi slipper bitterljuva oss över ännu en evig fyra, men imorgon och dagen därpå kommer vi mest att tänka på Kallas knock på 10 km fritt. Och då kommer vi automatiskt att associera Anna Haag med den gudsförgätna fjärdeplatsen, inte med den välförtjänta silvermedaljen.

I Anna Haags fall önskar jag sannerligen ett annat kollektivt ihågkommande än det som gäller för Sven Nylanders karriär. Med andra ord: Inga fler hedersamma fjärdeplatser, inga fler bortglömda silvermedaljer, hädanefter bara segrar! Och olympiska skidspel avslutas lyckligtvis alltid med en stafett. Om nu Charlotte Kalla skulle växla över till Anna Haag att försvara det svenska lagets färger på stafettens sista sträcka nästa helg, då kommer även Anna Haag få chansen att sätta sitt alldeles egna avtryck i historieböckerna. Låt oss hoppas på det.

fredag, februari 19, 2010

Om Anja Pärsons sista segersäl

Inatt bemödade jag mig med att skriva en hjältekrönika till Anja Pärsons ära efter hennes OS-brons i torsdagens superkombination. Den finns publicerad på webbsporten.se och kan läsas på denna länk, eller här nedanför om så önskas. Redaktören på webbsporten.se heter Oskar Kiisk. Han OS-twittrar med oupphörlig frenesi och kan följas här.












I onsdags kväll höll jag andan i något ögonblick. För en kort sekund trodde jag att vi hade sett Anja Pärson på ett skidor för allra sista gången. Jag hann till och med slås av tanken att vi kanske hade hört henne prata, gnälla och skratta för sista gången. Inte alla störtloppsåkare i världscupcirkusen hade överlevt Pärsons flygtur i tisdagens OS-störtlopp i Whistler. Så enkelt är det och precis så nära var det. Därför såg jag hennes namn blinka förbi bredvid minnesstenarna efter Ulrike Maier och Régine Cavagnoud – Pärsons framlidna fartkolleger.

Nu blev det lyckligtvis inte så och det är ingen slump, för Anja Pärson är ett fysiskt och psykiskt unikum, urstark inifrån och ut. Det har hon visat tidigare, det visade hon under tisdagens hisnande flygtur och det visade hon återigen i torsdagens superkombination. Hon borde ha varit livrädd , eller åtminstone uppenbart tveksam. Istället kastade hon sig blåslagen ut för branten, ägde hoppen, gled sig igenom flacken och fläkte sig slutligen över mållinjen som bronsmedaljör. Det är en imponerande prestation av en människa som inte har något ytterligare kvar att bevisa som utförsåkerska, men som ändå har en hel del prestige kvar att förlora.

Toppen av Anja Pärsons karriär är sedan länge passerad och många av oss befarade nog att hennes sista framgångskapitel redan var skrivet. Totalsegrarna i världscupen 2004 och 2005 manifesterade hennes mångsidighet, OS-guldet i Turin för fyra år sedan och den efterföljande uppvisningen Åre-VM 2007 befäste hennes magnifika förmåga att vara som bäst när det gäller som mest; sex OS-medaljer på nio starter är passande bevis för den slitna frasen. I mellantiden hann hon dessutom rada upp delseger efter delseger i världscupen. Anja Pärson var bäst i världen på längden och tvären i mitten av 2000-talet. Men nu är det 2010 och det var länge sedan Pärson låg i absolut framkant. Numera är hon på sin höjd en utmanare när det går fort och i ärlighetens namn en medelmåtta i slalom och storslalom. Under innevarande säsong har det blivit tydligt att tiden faktiskt har hunnit ikapp och nästan sprungit ifrån Tärnabys finest. Det är också så hon har riskerat att bli ihågkommen, som en föredetting. Men världscupen är världscupen och OS är OS. För när de ädlaste medaljerna ska delas ut inför ögonen på halva världen och med med en hel nations förhoppningar på sina axlar. - Då är Anja Pärson fortfarande bäst. Tredje bäst idag förvisso, men ändå bäst.

Det är också därför som Anja Pärson inte kommer att bli ihågkommen som en trulig tjurskalle utan vett att lägga av innan kroppen sade ifrån. Nej, vi kommer enbart att minnas henne som vår tveklöst mest framgångsrika utförsåkerska genom alla tider. - En trulig tjurskalle som fortsatte att skörda framgånger även efter det att kroppen börjat säga ifrån. Femtondeplatser i Sölden och uråkningar i Maribor, knäskador, förkylnigar och bortförklaringar om dåliga skidor, det är också en bild av Anja Pärson från Tärnaby. Men det är inte något som vi kommer att förknippa med Pärsons namn i framtiden. Istället kommer vi minnas alla oräkneliga segersälar. Från den första världscupsegern som 16-åring då segersälen ännu inte var uppfunnen till redan nämnda mästerskapsguld.

Men mest av allt kommer vi minnas den Anja Pärson som halvt ihjälslagen och i karriärens sista skälvande sekund fortfarande var tredje bäst i världen. Det enda som kan rucka på den minnesbilden nu är en seger i lördagens super-G. Givetvis med en efterföljande segersäl. Och lyckas hon med det så måste allt som står här ovan skrivas om en gång till.

onsdag, februari 03, 2010

Om den interagerande manligheten, III
















-Jävlar, vad kallt det är ute. Jag är helt genomfrusen. Ända in i märgen.
-Ja, det är svinkallt, det är det.
-Jag tror så här: Om du bastar med jämna mellanrum så värmer du upp kroppen inifrån. Märgen tinar liksom, är du med mig? Ja, det är ett helvete med kylan, men bastu funkar verkligen. Det är som att åka till mallis i en kvart.
- Ja, jo.

I början av 00-talet var Tommy Söderberg förbundskapten för det svenska herrlandslaget i fotboll. En gång fick han frågan varför spanjorer är så bollskickliga och svenskar så träbeniga. Hans korta svar var att det är varmt i Spanien och kallt i Sverige. Spanjorerna går mestadelen av året runt och blir uppvärmda av behagliga plusgrader som gör deras leder följsamma. Svenskarna däremot springer runt och är stelfrusna året runt så det är ju självklart att ett sådant folk inte kan trilla boll som sydlänningar kan. Den medelålders mannen som sitter bredvid mig i bastun är inte Tommy Söderberg, men han tror på att värme gör lederna mjuka och lyckliga. Det tror jag också, det är därför jag stannar kvar och tvingar mig till att lyssna på följande väderdiskussion som jag redan har haft tusen gånger med mig själv.

-Värmen här i Göteborg är verkligen helt för jävlig.
-Ja, det är kallt.
-Jo, jag kommer från Stockholm och där är det inte alls samma kyla!
-Nä, det stämmer nog.
-Fast värst är ändå kylan i Jönköping. När jag kör förbi Jönköping så ser jag knappt handen framför mig av all fukt och skit. Du känner liksom motvinden från Vättern, till och med när du sitter i bilen känner du den. Och det verkar alltid blåsa motvind, vilket håll du än kommer ifrån.
-Jo, jag är uppvuxen i Jönköping.
-Jaha, jamen visst är det så?!
-Ja, så är det nog.
-Fy fan.
-Japp.

Under tiden har jag upptäckt att Vädermannen har med sig sin ryggsäck in i bastun. Jag vågar inte fråga varför han tog med den för då skulle jag fastna i en lång och utdragen diskussion om något helt annat. Men jag tänker att så gör ingen sann bastubadare. Bastugalningen Eero hade exempelvis aldrig gjort så. Sedan svänger mannen med vädret upp ryggsäcken på axeln och försvinner ut. Hejdå.