torsdag, januari 28, 2010

Om den interagerande manligheten, II

-Har du spelat någon badminton i veckan?

-Näi, näi, tä ä föh mykke fålk. Tåm har jy åppet hys ny i fäckan.

-Ja, det har du ju rätt i.

-Män nästa fäcka, tå måstäh ty fulja mä på pattmintån!

-Ja, ja, jag lovar!


Naturligtvis träffar jag Bastugalningen i bastun efter gymmet. När man väl har börjat korsa främlingars vägar tenderar de att dyka upp hela tiden. Men inte mig emot, jag gillar regelbundenheter i tillvaron.


-Ahh, ny ä tä PRA FÄRMÄH!

-Ja, verkligen. Sjutti grader, eller vad tror du?

-Näi, näi! Minst åtti!

-Jo, kanske.

-Schvuu!


Efter 30 lär man känna ytterst få nya människor. Åtminstone människor som man räknar till sina vänner, åtminstone om man kan sin Seinfeld. Jag är inte så gammal än, men det är definitivt denna bastubadande galning, och han har med all sannolikhet gjort sig nya vänner efter 30. Numera är han, svårt att säga, men säkert 60.


-Tu fät man måstä schöta sinn kråpp. Och om vårarna, vet du, då brukar jag samla ihop några kompisar och spela badminton. På vägen till gymmet plockar jag björkris och efter träningen värmer vi färdiggrillad korv på stenarna i bastuaggregatet, jag har dom alltid inslagna i folie. Och sen sitter man där och äter korv och baddar sig med björkris i bastun, det är livet, du måste följa med nån gång! Va, nej, för helvete, sprit dricker vi inte. Man måstä schöta sin kråpp, int håll på mä sånn schiit. Och bastu, det är förbannat bra kroppen ska jag säga dig, lungorna får jobba. Du förstår, i Finland, eller ja, i alla fall på landet när jag växte upp, då byggde man bastun först och huset sen. Ja, du skrattar, men det är sant! Bastun var enkel att bygga så det gick fort, sen kunde man sova där under tiden man byggde resten av huset färdigt. Javisst, och sen slängde man sig i snödrivorna på vintern och det stack som nålar i huden. Har du aldrig provat, det måste du göra innan du dör. Och så björkris förstås, det öppnar porerna och frigör endorfiner, bättre än kvinnohud! Fan, de skulle ha byggt ett kylrum här bredvid gymbastun, det är det enda som funkar mot eftersvetten. Nu måste man ju hänga ut genom fönstret och stå i vinddraget ett par minuter om man vill få på sig kläderna efteråt. Näi, no får tä fara pra för idak!

-Jo, det har du rätt i.

-Jå.

-Vad heter du förresten?

-Eero.

-Ok, Anders. Trevligt att ses.

-Jajaja, helvete.

söndag, januari 24, 2010

Om den interagerande manligheten, I













För någon månad sedan blev jag djupt traumatiserad i bastun på gymmet. Helt plötsligt stod en gestalt i dörröppningen till bastun och riktar något som ser ut som en pistol mot mig. Gestalten stod där i motljus - lång, utmärglad och mäktig - så jag fick direkt en filmisk känsla av att Terminator hade kommit för att hämnas på mig. Det var dock ingen pistol som Gestalten riktade mot mig, utan en trädgårdsslang. Och utan att ta någon notis om min uppenbarelse började Gestalten spruta ner hela (hela!) bastun med kallvatten. Jag gormade och skrek, hoppade från hörn till hörn i bastun och skrikfrågade vad in i helvete Gestalten höll på med, men han bara mumlade och grumlade, försvann med trädgårdsslangen och kom in i bastun igen, satte sig längst upp och utbrast:

-NOOO E TE PRRAA FÄRMÄH!

På sjungande finlandssvenska. Så klart.

Den utmärglade Terminatorgestalten med trädgårdsslangen var alltså bara en medelålders, finländsk bastugalning som ville bättra på färmähn lite grann. Detta var dock inte så bara för mig eftersom jag satt där försökte andas med bultande dödsångest i hundra graders färmäh.

Men i alla fall:

I veckan satt jag återigen och bastade efter gymmet OCH VEM KLIVER IN om inte BASTUGALNINGEN!

-Aaaasch, te e jo ingen FÄRMÄH her i pastohn påijckar! fnös Bastugalningen och började återigen vattna bastun tills man inte längre kunde andas.
-Jag känner igen dig, väste jag till Bastugalningen. Jag har till och med berättat om vårt möte i radio, viskade jag och försökte vara hotfull.
-IAJAHA?! gapade Bastugalningen och spände ögonen i mig. Men jak jillar att pastah äftär treningen! Å jak trenar mykke! Tu porte fullja me på fållypoll å pattmintån nån kång! Te e jak å nåra otpytesstotentär som jag lärt pastah på rikktit som prokar schpela pattmintån ihåp! Te e pra trening!
-Okej, jag kommer! Räkna med mig! sa jag skräsckslaget.
-PRA! FI SES! skrek Bastugalningen och försvann.

------------------------------------------------------

Jag ska alltså börja schpela pattmintån åkk pastah på gymmet tillsammans med en skogstokig finne och hans utbytesstudentkompisar. Det här kan ju inte bli annat än jätteroligt.

Fortsättning följer.

torsdag, januari 07, 2010

Om att titta bakåt och luta sig framåt















Kerstin på Glitterfittorna tipsade nyligen om Jonas Hassen Khemiris novell Försök till kärnfysik på SL:s hemsida. Bra tänkt, väl skrivet, fantastiskt inläst. Det gjorde min dag. Tack. I min upprymdhet surfade jag in på Khemiris hemsida och skrev ett fanmail. Jag hade tänkt avsluta med orden här ovan, varav Tack var det sista. Innan jag tryckte på sänd såg jag dock att han för närvarande bor i Berlin och att han hade skrivit en kul artikel om staden till murjubiléet i november. Därefter var jag tvungen att även skriva följande till honom.

Hej Jonas

Jag bodde själv i Berlin 2007, hela året. Såg vintern bli vår och sommaren bli svinkall vinter igen. Temperaturen skiftade men staden var kall och hård hela vägen, min kropp vägrade ta emot den. Hur jag än försökte och fjäskade så slog staden alltid tillbaka. Det verkade som om staden var till för sig själv, inte för dem som befolkade den.

Jag hade roligt under tiden, det hade jag, ändå bar jag hela tiden på en känsla av att staden hade mer roligt åt mig än vad jag hade tillsammans med den. Och det klart att det måste ha sett lustigt ut. En 24-åring som äntligen vågat sig utanför sitt hemlands gränser, fast besluten om att lära sig ett språk, en historia, en vardag och helst också en flärd. Jag misslyckades med flärden och genomled vardagen. Språket och historian erövrade jag däremot.

På bussen hem till Sverige var jag ledbruten och tillintetgjord, besviken över att ha vuxit upp i Jönköping och inte i Prenzlberg. Jag var tröttast på planeten. Tyckte att Berlin kunde stoppa upp sig självt arslet och ta sina symmetriska statyer, sin ändlöst platta ojämna asfalt och sina bedårande caféer med sig till dit där solen aldrig skiner. Men när bussen väl hade stannat i Jönköping, då kände jag att allt var möjligt, att jag kunde bli precis vad som helst. Jag räknades och jag hade Berlin att tacka för allt som gjort ont och för allt som blivit gott.

Allt det där börjar bli längesen nu. Två år har förflutit sedan jag kom hem, tre år sedan jag åkte, och ännu har jag inte vågat åka tillbaka. Jag är tacksam gentemot staden, det är jag, allt har bara varit för jobbigt och för mycket för att konfronteras med. Men kanske är det dags snart, dags att dra. Till Berlin eller vart fan som helst. Kanske in i mig själv och upp ur ruinerna. För i höst känns allting lika hopplöst som innan jag först for dit. Jag behövde bara någon som satte färg på känslan för att förstå vad fan det är jag håller på med.

Tack.

Allt gott

/Anders

Jag fick ett kort men innerligt svar, så nu läser jag Montecore som tack för tacket. Eller kanske mest för att jag vill. Däremot är jag fientligt inställd till SL till följd av den t-banebot som jag förorättades med under min nyårliga stockholmsvisit. Hoppas Khemiri fick bra betalt. Men det där om att jag skulle förstå vad fan det här jag håller på med, det var bara lögn, för det vet jag inte alls. Det kändes däremot göttigt att skriva det till en författare. Coolt, liksom.

Yeah.

Right.