torsdag, januari 07, 2010

Om att titta bakåt och luta sig framåt















Kerstin på Glitterfittorna tipsade nyligen om Jonas Hassen Khemiris novell Försök till kärnfysik på SL:s hemsida. Bra tänkt, väl skrivet, fantastiskt inläst. Det gjorde min dag. Tack. I min upprymdhet surfade jag in på Khemiris hemsida och skrev ett fanmail. Jag hade tänkt avsluta med orden här ovan, varav Tack var det sista. Innan jag tryckte på sänd såg jag dock att han för närvarande bor i Berlin och att han hade skrivit en kul artikel om staden till murjubiléet i november. Därefter var jag tvungen att även skriva följande till honom.

Hej Jonas

Jag bodde själv i Berlin 2007, hela året. Såg vintern bli vår och sommaren bli svinkall vinter igen. Temperaturen skiftade men staden var kall och hård hela vägen, min kropp vägrade ta emot den. Hur jag än försökte och fjäskade så slog staden alltid tillbaka. Det verkade som om staden var till för sig själv, inte för dem som befolkade den.

Jag hade roligt under tiden, det hade jag, ändå bar jag hela tiden på en känsla av att staden hade mer roligt åt mig än vad jag hade tillsammans med den. Och det klart att det måste ha sett lustigt ut. En 24-åring som äntligen vågat sig utanför sitt hemlands gränser, fast besluten om att lära sig ett språk, en historia, en vardag och helst också en flärd. Jag misslyckades med flärden och genomled vardagen. Språket och historian erövrade jag däremot.

På bussen hem till Sverige var jag ledbruten och tillintetgjord, besviken över att ha vuxit upp i Jönköping och inte i Prenzlberg. Jag var tröttast på planeten. Tyckte att Berlin kunde stoppa upp sig självt arslet och ta sina symmetriska statyer, sin ändlöst platta ojämna asfalt och sina bedårande caféer med sig till dit där solen aldrig skiner. Men när bussen väl hade stannat i Jönköping, då kände jag att allt var möjligt, att jag kunde bli precis vad som helst. Jag räknades och jag hade Berlin att tacka för allt som gjort ont och för allt som blivit gott.

Allt det där börjar bli längesen nu. Två år har förflutit sedan jag kom hem, tre år sedan jag åkte, och ännu har jag inte vågat åka tillbaka. Jag är tacksam gentemot staden, det är jag, allt har bara varit för jobbigt och för mycket för att konfronteras med. Men kanske är det dags snart, dags att dra. Till Berlin eller vart fan som helst. Kanske in i mig själv och upp ur ruinerna. För i höst känns allting lika hopplöst som innan jag först for dit. Jag behövde bara någon som satte färg på känslan för att förstå vad fan det är jag håller på med.

Tack.

Allt gott

/Anders

Jag fick ett kort men innerligt svar, så nu läser jag Montecore som tack för tacket. Eller kanske mest för att jag vill. Däremot är jag fientligt inställd till SL till följd av den t-banebot som jag förorättades med under min nyårliga stockholmsvisit. Hoppas Khemiri fick bra betalt. Men det där om att jag skulle förstå vad fan det här jag håller på med, det var bara lögn, för det vet jag inte alls. Det kändes däremot göttigt att skriva det till en författare. Coolt, liksom.

Yeah.

Right.

3 kommentarer:

Kristina sa...

Att förstå vad man håller på med är för mycket begärt. Men jag vet var vart-fan-som-helst ligger: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholm Ett nytt kapitel comin up.

Anders sa...

Du vet att jag en dag kommer efter, men först när huvudstaden ser ut så här.

http://www.youtube.com/watch?v=WFSiTrs-H_8

Varje dag. Året runt. Då jävlar.

EN HÄRLIG PERSON sa...

Stockholm har blivit kallt, man.