tisdag, februari 23, 2010

Om att skidsprintstafett är ren och skär smörja

Jag har skrivit en krönika till webbsporten.se angående skidsprintstafettens korkade och ogenomtänkta upplägg. Den finns publicerad här, samt här nedan.












Traditionens makt väger tungt, även i idrottens värld. Och visst var det mycket som var bättre förr, men det mesta är trots allt roligare nu. Därför är det lätt både spåra ur och gå i taket när man ser en briljant och ursprunglig idrottsgren bli förvandlad till ren och skär smörja. Det är alltså skidsprintstafett som åsyftas.


Skidsporten har förändrats mycket det senaste decenniet och sprinten är inte ensam om att vara relativt ny på schemat. Vasaloppsstart istället för traditionell intervallstart på de stora mästerskapen är något vi numera är vana vid, dubbeljakt med skidbyte efter halva loppet något annat. Det har inte varit med alldeles blida ögon som dessa nymodigheter har tagits emot i en mycket traditionstyngd idrott, redan Gustav Vasa var ju som sagt en utövare. De flesta av nymodigheterna är dock av godo, fler typer av skidåkare får chansen att visa sina färdigheter och TV-underhållningen blir onekligen svårslagen. Det såg åtminstone vi som har svenska ögon i såväl damernas som herrarnas respektive dubbeljakter. Somliga av förändringarna är dock enbart av ondo, särskilt skidsprintstafetten.


Det finns många problem med skidsprintstafetten i dess nuvarande form. Främst för att den utger sig för att vara något som den inte är. För det är ju inte det snabbaste laget som vinner, utan det lag som är snabbast och uthålligast. För er som inte såg tisdagskvällens spektakel går skidsprintstafett ut på att olika lag bestående av två åkare skidar sig runt en drygt kilometerlång bana. Detta gör de tre gånger var om vartannat. Det är förvisso en imponerande prestation att utstå den mjölksyran, men det är knappast sprint. Det är möjligtvis ett bra intervallträningspass, men ingen dag i veckan är det sprint. Vidare leder denna förmenta TV-underhållning enbart till förvirring. - Hur många gånger har Kalla åkt; en, två eller tre? Jaha, det är alltså Haag som åker nu, men hur många varv är det kvar egentligen, går de i mål nån gång? Det är därutöver fullständigt obegripligt att lagen består av två åkare, och inte de brukliga fyra. En kvartett är ett lag, en duo är en duo. Och här väger traditionen mycket tungt eftersom själva ordet stafett är så extremt förknippat med fyra individer som en efter en gör sitt bästa för att föra laget mot seger. Det gäller på friidrottsarenan och det gäller i skidspåret. Sprintstafett är alltså ren och skär smörja.


Sprint i sig är emellertid en ypperlig disciplin i den mycket enkla sporten skidåkning. För det är ju - precis som löpning på friidrottsarenan - ingen svår idrott att begripa sig på: Snabbast vinner. Och att få chansen att bli korad till skidåkningens svar på Usain Bolt, vem vill inte det? Göran Bolin på P1 Morgon (100215) beskriver skarpsynt skidsprintens enkla briljans: Den ligger så nära barnens lek. Först runt gården vinner, först över åkern fram och tillbaka vinner. Precis som löpningen på en friidrottstadion är detta skidsprintens ursprungliga charm, och däri ligger också dess möjlighet att i framtiden bli lika prestigefull som någonsin en femmil i klassisk stil med snor i skägget, fradga i mungiporna och Jacob Hård i kommentatorshytten.


Motstånd när nya rutiner och discipliner införs är normalt. Sådana mekanismer finns överallt i samhället. - På arbetsplatser, i storpolitiken och runt Göran Hägglunds berömda köksbord. Oftast bryts agget mot nymodigheterna ned, förhoppningsvis eftersom nymodigheten i allt väsentligt är bättre än det gamla sättet att arbeta på. Ibland institutionaliseras alltjämt förändringar och nymodigheter eftersom de är just nymodigheter, inte för att de är det gamla systemet eller ett helt annat system överlägset. Skidsprintstafetten är ett exempel på det senare och det är bara att beklaga att det internationella skidförbundet i skrivande stund institutionaliserar detta ödesdigra misstag. För vem hade velat missa den direktsändning där skidsportens svar på Usain Bolt leder sitt lag till seger på sista sträckan i en riktig sprintstafett? Inte jag i alla fall.


Så, hade jag nu gapat och skrikit mig hes över skidsprintstafettens förträfflighet om Kalla och Haag och Hellner och Peterson hade vunnit OS-guld i måndags kväll? Självfallet hade jag det. Traditionens makt må väga tungt inom idrotten, men är det något som väger tyngre så är det den ohejdade nationalismen. Det är dock ett ämne för en helt annan text.


söndag, februari 21, 2010

Om det hellnerska tålamodet

Nedan finns en krönika som beskriver det rättvisa i att just Markus Hellner vann OS-guld under gårdagens dubbeljakt över 20 km. Krönikan finns publicerad på webbsporten.se, läs den här. Webbsporten.se twittrar dessutom här och här.










De olympiska vinterspelen i Vancouver inleddes för en vecka sedan med att Marcus Hellner offrade en självskriven medalj på 15 km fristil i ett tappert försök att bärga ett guld.

På lördagen fortsatte spelen med att Hellner offrade sina egna chanser för att ge en lagkamrat chansen att vinna en guldmedalj. Det hela slutade med omedelbar återbäring för Hellner själv. Sannerligen rättvist och synnerligen svenskt.

I det senaste numret av tidskriften Axess (nr1/2010) nämner Nathan Schachar en förklaring till varför Sverige blev ett välfärdens Mecka under efterkrigsåren på 1900-talet. Han menar att Sverige under denna tid och dessförinnan präglades av att ha tålamod till att skjuta upp belöningen till senare. Att plugga vidare, investera vinsten och sätta in resten av pengarna på banken. Kanske är det sant, kanske inte. Kanske är det svenskt, kanske inte. Det är under alla omständigheter sant när vi pratar om Markus Hellner.

När Hellner för en vecka sedan på svajiga ben och med ofokuserad blick brakade över mållinjen likt en trave kaffeved slutade han dagen som till synes lottlös fyra. Han hade alla anledningar i världen att gräma sig över den missade medaljen som försvann någonstans i uppförsluten kring Whistler. Borde han inte ha gått ner på tvåans växel lite oftare och borde han inte ha öppnat lite lugnare? Nej, svarade Hellner utan att blinka. Det var guldet han ville ha, och vill man vinna måste vissa uppoffringar göras. Att uppoffringen bestod i en olympisk bronsmedalj bekom honom inte för ett ögonblick. Istället bidade han sin tid.

I lördagens dubbeljakt fick Johan Olsson en lucka vid skidbytet. Han tog en rövare och lyckades glida ifrån det övriga fältet, väl medveten om att han skulle komma att backas upp på bästa bromsande cykelmanér av Hellner och Anders Södergren i klungan bakom. Så snartt en uppförsbacke var i sikte stångade sig Södergren och Hellner framåt i ledet och sänkte därefter farten för att dra ner tempot i den jagande klungan, allt för att ge Johan Olsson chansen att vinna loppet. Det krävs en krokodils stoiska tålamod och mer därtill om man vill lyckas med det som Hellner och Södergren gjorde. Att gång på gång först tråckla sig fram till täten av klungan för att sedan bara låta farten mojna, det är kort sagt urlakande, både kroppsligt och själsligt. Särskilt när du som Marcus Hellner besitter kraft att själv veva igång jakten på guldet. Men Marcus Hellner bidade sin tid och sedan gick det som det gick. Ryssen Legkov fångade till slut in Johan Olsson, men i spurten var det Heller som hade mest krafter kvar. Det var ju han som hade haft tålamod att skjuta upp belöningen till senare.

Och i målfållan på bästa sändningstid grät Per Elofsson som ett barn. Elofsson som lurades på sitt OS-guld av en fultankad tysk-spanjor i Salt Lake City för åtta år sedan, även han fick någon form av retroaktiv belöning för det slitsamma arbete som han aldrig fick chansen att skörda frukten av när det begav sig. Marcus Hellner å sin sida har redan fått sin återbäring, både på sin investerade uppoffring för en vecka sedan och för dagens innestående tålamod.

Det lönar sig att gå för guld och det lönar sig att göra vissa uppoffringar. Sköter du dina kort rätt så verkar det alltid spilla tillbaka på dig själv. Det är förvisso tveksamt om denna modell ursprungligen är svensk, men den är tidlös i sin konstuktion, och den fungerar om du heter Marcus Hellner

lördag, februari 20, 2010

Om medaljerna som Haaglar

Jag har skrivit ännu en OS-krönika som finns publicerad på webbsporten.se, läs här eller se nedan. Den handlar om skidåkerskan Anna Haag som vann silver i gårdagens dubbeljakt, frågan är dock om vi alls kommer att minnas henne för den bedriften. Jag tror att Charlotte Kalla står i vägen för det. Märk gärna rubriken: "Medaljerna Haaglar", fantastisk i all sin enkelhet. För den står dock inte jag utan rubriksättare Oskar Kiisk ansvarig.






Ingen minns en tvåa och alla tycker synd om en fyra. Det är idrottens obönhörliga logik. Anna Haag har inom loppet av en vecka hunnit bli såväl hedersam fyra som hjätemodig tvåa med hela svenska folket. Det är också som hedersam fyra som vi tills vidare kommer att minnas Anna Haag. Den imponerande andraplatsen kommer sannolikt att glömmas bort, och detta har sin alldeles speciella anledning.

I samma lopp som vi lärde känna Anna Haag råkade hennes lite vassare generationskamrat vinna ett historiskt OS-guld. Vare sig hon ville det eller inte så förvandlades Anna Haag i det ögonblicket till en mindre lyckad spegelbild av Charlotte Kalla. Och Charlotte Kalla är inte vem som helst utan själva sinnebilden för dagens svenska skidlandslag. Alla strålkastare riktas mot Kalla – och det med all rätt. För det är ju Charlotte Kalla som när hon är på toppen av sin förmåga är i det närmaste oslagbar. Och samtidigt som denna mytiska Kalla vann sitt historiska OS-guld tvingades Anna Haag stå bredvid prispallen med den försmädliga fjärdeplatsen grinandes i ansiktet. Och gud så synd vi tyckte om Anna Haag just då. Därför tvivlar jag på att hon någonsin kommer att bli ihågkommen för fredagens silvermedalj i dubbeljakt. En kort historielektion kan kanske bidra med belägg för detta påstående

Det var en gång en häcklöpare som hette Sven Nylander. Alla som vet vem Sven Nylander är vet åtminstone två saker om honom, dels att han har varit inblandad i en smutsig kokainhärva, men främst att han noggrant odlade sin image som Den Eviga Fyran. En titt i historieböckerna ger dock vid handen att Nylander inte alls var någon evig fyra, utan att han faktiskt har tre EM-medaljer på prishyllan hemma i Varberg, två silver och ett brons. Bra jobbat, liksom. Verkligen. Men i de skarpaste av lägen, när hela folkets blickar riktades mot honom, då mäktade han aldrig med något annat än en rad fjärdeplatser. Och gud så synd vi tyckte om honom i denna förgätna strävan. Därför är det också den hedersamma fyran Nylander och inte den hjältemodiga tvåan med samma efternamn som idag lever vidare i vårt kollektiva minne.

Det var självfallet en fantastisk prestation av Anna Haag att spurta ifrån polskan Kowaltjyk och norskan Steira på upploppet i fredagens dubbeljakt. Snudd på avhängd och med mjölksyra ut i tånaglarna trålade hon sig ikapp och slutligen också förbi två av skidvärldens absolut vassaste mästerskapskort. Bra jobbat, liksom. Verkligen. Men det förebrående men:et hänger över tangetbordet hela tiden. Och men:et består i att det är Charlotte Kalla som definierar skidspårens skarpa lägen i Vancouver-OS 2010. Det är Kalla som är myten, medaljen och mästarinnan, och i hennes skarpa läge blev Anna Haag inte mer en än hedersam fyra. Och bilden som fastnar är den gudsförgätna strävan i att inte nå riktigt ända fram.

Det är en hård dom som det kollektiva minnet fäller över en person som tränar tjugo timmar i veckan och som dessutom har uppnått något som mycket få i hennes bransch får uppleva. Bara 23 år gammal, och redan hänger den hett eftertraktade OS-medaljen om halsen på Anna aag. Den kommer hon gissningsvis ha glädje av för resten av livet och det finns det nog ingen som missunnar henne varken medaljen eller glädjen. Men vem tänker väl imorgon på Anna Haag och hennes välförtjänta silvermedalj? Svaret är ingen. Idag må vi vara glada över att vi slipper bitterljuva oss över ännu en evig fyra, men imorgon och dagen därpå kommer vi mest att tänka på Kallas knock på 10 km fritt. Och då kommer vi automatiskt att associera Anna Haag med den gudsförgätna fjärdeplatsen, inte med den välförtjänta silvermedaljen.

I Anna Haags fall önskar jag sannerligen ett annat kollektivt ihågkommande än det som gäller för Sven Nylanders karriär. Med andra ord: Inga fler hedersamma fjärdeplatser, inga fler bortglömda silvermedaljer, hädanefter bara segrar! Och olympiska skidspel avslutas lyckligtvis alltid med en stafett. Om nu Charlotte Kalla skulle växla över till Anna Haag att försvara det svenska lagets färger på stafettens sista sträcka nästa helg, då kommer även Anna Haag få chansen att sätta sitt alldeles egna avtryck i historieböckerna. Låt oss hoppas på det.

fredag, februari 19, 2010

Om Anja Pärsons sista segersäl

Inatt bemödade jag mig med att skriva en hjältekrönika till Anja Pärsons ära efter hennes OS-brons i torsdagens superkombination. Den finns publicerad på webbsporten.se och kan läsas på denna länk, eller här nedanför om så önskas. Redaktören på webbsporten.se heter Oskar Kiisk. Han OS-twittrar med oupphörlig frenesi och kan följas här.












I onsdags kväll höll jag andan i något ögonblick. För en kort sekund trodde jag att vi hade sett Anja Pärson på ett skidor för allra sista gången. Jag hann till och med slås av tanken att vi kanske hade hört henne prata, gnälla och skratta för sista gången. Inte alla störtloppsåkare i världscupcirkusen hade överlevt Pärsons flygtur i tisdagens OS-störtlopp i Whistler. Så enkelt är det och precis så nära var det. Därför såg jag hennes namn blinka förbi bredvid minnesstenarna efter Ulrike Maier och Régine Cavagnoud – Pärsons framlidna fartkolleger.

Nu blev det lyckligtvis inte så och det är ingen slump, för Anja Pärson är ett fysiskt och psykiskt unikum, urstark inifrån och ut. Det har hon visat tidigare, det visade hon under tisdagens hisnande flygtur och det visade hon återigen i torsdagens superkombination. Hon borde ha varit livrädd , eller åtminstone uppenbart tveksam. Istället kastade hon sig blåslagen ut för branten, ägde hoppen, gled sig igenom flacken och fläkte sig slutligen över mållinjen som bronsmedaljör. Det är en imponerande prestation av en människa som inte har något ytterligare kvar att bevisa som utförsåkerska, men som ändå har en hel del prestige kvar att förlora.

Toppen av Anja Pärsons karriär är sedan länge passerad och många av oss befarade nog att hennes sista framgångskapitel redan var skrivet. Totalsegrarna i världscupen 2004 och 2005 manifesterade hennes mångsidighet, OS-guldet i Turin för fyra år sedan och den efterföljande uppvisningen Åre-VM 2007 befäste hennes magnifika förmåga att vara som bäst när det gäller som mest; sex OS-medaljer på nio starter är passande bevis för den slitna frasen. I mellantiden hann hon dessutom rada upp delseger efter delseger i världscupen. Anja Pärson var bäst i världen på längden och tvären i mitten av 2000-talet. Men nu är det 2010 och det var länge sedan Pärson låg i absolut framkant. Numera är hon på sin höjd en utmanare när det går fort och i ärlighetens namn en medelmåtta i slalom och storslalom. Under innevarande säsong har det blivit tydligt att tiden faktiskt har hunnit ikapp och nästan sprungit ifrån Tärnabys finest. Det är också så hon har riskerat att bli ihågkommen, som en föredetting. Men världscupen är världscupen och OS är OS. För när de ädlaste medaljerna ska delas ut inför ögonen på halva världen och med med en hel nations förhoppningar på sina axlar. - Då är Anja Pärson fortfarande bäst. Tredje bäst idag förvisso, men ändå bäst.

Det är också därför som Anja Pärson inte kommer att bli ihågkommen som en trulig tjurskalle utan vett att lägga av innan kroppen sade ifrån. Nej, vi kommer enbart att minnas henne som vår tveklöst mest framgångsrika utförsåkerska genom alla tider. - En trulig tjurskalle som fortsatte att skörda framgånger även efter det att kroppen börjat säga ifrån. Femtondeplatser i Sölden och uråkningar i Maribor, knäskador, förkylnigar och bortförklaringar om dåliga skidor, det är också en bild av Anja Pärson från Tärnaby. Men det är inte något som vi kommer att förknippa med Pärsons namn i framtiden. Istället kommer vi minnas alla oräkneliga segersälar. Från den första världscupsegern som 16-åring då segersälen ännu inte var uppfunnen till redan nämnda mästerskapsguld.

Men mest av allt kommer vi minnas den Anja Pärson som halvt ihjälslagen och i karriärens sista skälvande sekund fortfarande var tredje bäst i världen. Det enda som kan rucka på den minnesbilden nu är en seger i lördagens super-G. Givetvis med en efterföljande segersäl. Och lyckas hon med det så måste allt som står här ovan skrivas om en gång till.

onsdag, februari 03, 2010

Om den interagerande manligheten, III
















-Jävlar, vad kallt det är ute. Jag är helt genomfrusen. Ända in i märgen.
-Ja, det är svinkallt, det är det.
-Jag tror så här: Om du bastar med jämna mellanrum så värmer du upp kroppen inifrån. Märgen tinar liksom, är du med mig? Ja, det är ett helvete med kylan, men bastu funkar verkligen. Det är som att åka till mallis i en kvart.
- Ja, jo.

I början av 00-talet var Tommy Söderberg förbundskapten för det svenska herrlandslaget i fotboll. En gång fick han frågan varför spanjorer är så bollskickliga och svenskar så träbeniga. Hans korta svar var att det är varmt i Spanien och kallt i Sverige. Spanjorerna går mestadelen av året runt och blir uppvärmda av behagliga plusgrader som gör deras leder följsamma. Svenskarna däremot springer runt och är stelfrusna året runt så det är ju självklart att ett sådant folk inte kan trilla boll som sydlänningar kan. Den medelålders mannen som sitter bredvid mig i bastun är inte Tommy Söderberg, men han tror på att värme gör lederna mjuka och lyckliga. Det tror jag också, det är därför jag stannar kvar och tvingar mig till att lyssna på följande väderdiskussion som jag redan har haft tusen gånger med mig själv.

-Värmen här i Göteborg är verkligen helt för jävlig.
-Ja, det är kallt.
-Jo, jag kommer från Stockholm och där är det inte alls samma kyla!
-Nä, det stämmer nog.
-Fast värst är ändå kylan i Jönköping. När jag kör förbi Jönköping så ser jag knappt handen framför mig av all fukt och skit. Du känner liksom motvinden från Vättern, till och med när du sitter i bilen känner du den. Och det verkar alltid blåsa motvind, vilket håll du än kommer ifrån.
-Jo, jag är uppvuxen i Jönköping.
-Jaha, jamen visst är det så?!
-Ja, så är det nog.
-Fy fan.
-Japp.

Under tiden har jag upptäckt att Vädermannen har med sig sin ryggsäck in i bastun. Jag vågar inte fråga varför han tog med den för då skulle jag fastna i en lång och utdragen diskussion om något helt annat. Men jag tänker att så gör ingen sann bastubadare. Bastugalningen Eero hade exempelvis aldrig gjort så. Sedan svänger mannen med vädret upp ryggsäcken på axeln och försvinner ut. Hejdå.