fredag, februari 19, 2010

Om Anja Pärsons sista segersäl

Inatt bemödade jag mig med att skriva en hjältekrönika till Anja Pärsons ära efter hennes OS-brons i torsdagens superkombination. Den finns publicerad på webbsporten.se och kan läsas på denna länk, eller här nedanför om så önskas. Redaktören på webbsporten.se heter Oskar Kiisk. Han OS-twittrar med oupphörlig frenesi och kan följas här.












I onsdags kväll höll jag andan i något ögonblick. För en kort sekund trodde jag att vi hade sett Anja Pärson på ett skidor för allra sista gången. Jag hann till och med slås av tanken att vi kanske hade hört henne prata, gnälla och skratta för sista gången. Inte alla störtloppsåkare i världscupcirkusen hade överlevt Pärsons flygtur i tisdagens OS-störtlopp i Whistler. Så enkelt är det och precis så nära var det. Därför såg jag hennes namn blinka förbi bredvid minnesstenarna efter Ulrike Maier och Régine Cavagnoud – Pärsons framlidna fartkolleger.

Nu blev det lyckligtvis inte så och det är ingen slump, för Anja Pärson är ett fysiskt och psykiskt unikum, urstark inifrån och ut. Det har hon visat tidigare, det visade hon under tisdagens hisnande flygtur och det visade hon återigen i torsdagens superkombination. Hon borde ha varit livrädd , eller åtminstone uppenbart tveksam. Istället kastade hon sig blåslagen ut för branten, ägde hoppen, gled sig igenom flacken och fläkte sig slutligen över mållinjen som bronsmedaljör. Det är en imponerande prestation av en människa som inte har något ytterligare kvar att bevisa som utförsåkerska, men som ändå har en hel del prestige kvar att förlora.

Toppen av Anja Pärsons karriär är sedan länge passerad och många av oss befarade nog att hennes sista framgångskapitel redan var skrivet. Totalsegrarna i världscupen 2004 och 2005 manifesterade hennes mångsidighet, OS-guldet i Turin för fyra år sedan och den efterföljande uppvisningen Åre-VM 2007 befäste hennes magnifika förmåga att vara som bäst när det gäller som mest; sex OS-medaljer på nio starter är passande bevis för den slitna frasen. I mellantiden hann hon dessutom rada upp delseger efter delseger i världscupen. Anja Pärson var bäst i världen på längden och tvären i mitten av 2000-talet. Men nu är det 2010 och det var länge sedan Pärson låg i absolut framkant. Numera är hon på sin höjd en utmanare när det går fort och i ärlighetens namn en medelmåtta i slalom och storslalom. Under innevarande säsong har det blivit tydligt att tiden faktiskt har hunnit ikapp och nästan sprungit ifrån Tärnabys finest. Det är också så hon har riskerat att bli ihågkommen, som en föredetting. Men världscupen är världscupen och OS är OS. För när de ädlaste medaljerna ska delas ut inför ögonen på halva världen och med med en hel nations förhoppningar på sina axlar. - Då är Anja Pärson fortfarande bäst. Tredje bäst idag förvisso, men ändå bäst.

Det är också därför som Anja Pärson inte kommer att bli ihågkommen som en trulig tjurskalle utan vett att lägga av innan kroppen sade ifrån. Nej, vi kommer enbart att minnas henne som vår tveklöst mest framgångsrika utförsåkerska genom alla tider. - En trulig tjurskalle som fortsatte att skörda framgånger även efter det att kroppen börjat säga ifrån. Femtondeplatser i Sölden och uråkningar i Maribor, knäskador, förkylnigar och bortförklaringar om dåliga skidor, det är också en bild av Anja Pärson från Tärnaby. Men det är inte något som vi kommer att förknippa med Pärsons namn i framtiden. Istället kommer vi minnas alla oräkneliga segersälar. Från den första världscupsegern som 16-åring då segersälen ännu inte var uppfunnen till redan nämnda mästerskapsguld.

Men mest av allt kommer vi minnas den Anja Pärson som halvt ihjälslagen och i karriärens sista skälvande sekund fortfarande var tredje bäst i världen. Det enda som kan rucka på den minnesbilden nu är en seger i lördagens super-G. Givetvis med en efterföljande segersäl. Och lyckas hon med det så måste allt som står här ovan skrivas om en gång till.

Inga kommentarer: