tisdag, februari 23, 2010

Om att skidsprintstafett är ren och skär smörja

Jag har skrivit en krönika till webbsporten.se angående skidsprintstafettens korkade och ogenomtänkta upplägg. Den finns publicerad här, samt här nedan.












Traditionens makt väger tungt, även i idrottens värld. Och visst var det mycket som var bättre förr, men det mesta är trots allt roligare nu. Därför är det lätt både spåra ur och gå i taket när man ser en briljant och ursprunglig idrottsgren bli förvandlad till ren och skär smörja. Det är alltså skidsprintstafett som åsyftas.


Skidsporten har förändrats mycket det senaste decenniet och sprinten är inte ensam om att vara relativt ny på schemat. Vasaloppsstart istället för traditionell intervallstart på de stora mästerskapen är något vi numera är vana vid, dubbeljakt med skidbyte efter halva loppet något annat. Det har inte varit med alldeles blida ögon som dessa nymodigheter har tagits emot i en mycket traditionstyngd idrott, redan Gustav Vasa var ju som sagt en utövare. De flesta av nymodigheterna är dock av godo, fler typer av skidåkare får chansen att visa sina färdigheter och TV-underhållningen blir onekligen svårslagen. Det såg åtminstone vi som har svenska ögon i såväl damernas som herrarnas respektive dubbeljakter. Somliga av förändringarna är dock enbart av ondo, särskilt skidsprintstafetten.


Det finns många problem med skidsprintstafetten i dess nuvarande form. Främst för att den utger sig för att vara något som den inte är. För det är ju inte det snabbaste laget som vinner, utan det lag som är snabbast och uthålligast. För er som inte såg tisdagskvällens spektakel går skidsprintstafett ut på att olika lag bestående av två åkare skidar sig runt en drygt kilometerlång bana. Detta gör de tre gånger var om vartannat. Det är förvisso en imponerande prestation att utstå den mjölksyran, men det är knappast sprint. Det är möjligtvis ett bra intervallträningspass, men ingen dag i veckan är det sprint. Vidare leder denna förmenta TV-underhållning enbart till förvirring. - Hur många gånger har Kalla åkt; en, två eller tre? Jaha, det är alltså Haag som åker nu, men hur många varv är det kvar egentligen, går de i mål nån gång? Det är därutöver fullständigt obegripligt att lagen består av två åkare, och inte de brukliga fyra. En kvartett är ett lag, en duo är en duo. Och här väger traditionen mycket tungt eftersom själva ordet stafett är så extremt förknippat med fyra individer som en efter en gör sitt bästa för att föra laget mot seger. Det gäller på friidrottsarenan och det gäller i skidspåret. Sprintstafett är alltså ren och skär smörja.


Sprint i sig är emellertid en ypperlig disciplin i den mycket enkla sporten skidåkning. För det är ju - precis som löpning på friidrottsarenan - ingen svår idrott att begripa sig på: Snabbast vinner. Och att få chansen att bli korad till skidåkningens svar på Usain Bolt, vem vill inte det? Göran Bolin på P1 Morgon (100215) beskriver skarpsynt skidsprintens enkla briljans: Den ligger så nära barnens lek. Först runt gården vinner, först över åkern fram och tillbaka vinner. Precis som löpningen på en friidrottstadion är detta skidsprintens ursprungliga charm, och däri ligger också dess möjlighet att i framtiden bli lika prestigefull som någonsin en femmil i klassisk stil med snor i skägget, fradga i mungiporna och Jacob Hård i kommentatorshytten.


Motstånd när nya rutiner och discipliner införs är normalt. Sådana mekanismer finns överallt i samhället. - På arbetsplatser, i storpolitiken och runt Göran Hägglunds berömda köksbord. Oftast bryts agget mot nymodigheterna ned, förhoppningsvis eftersom nymodigheten i allt väsentligt är bättre än det gamla sättet att arbeta på. Ibland institutionaliseras alltjämt förändringar och nymodigheter eftersom de är just nymodigheter, inte för att de är det gamla systemet eller ett helt annat system överlägset. Skidsprintstafetten är ett exempel på det senare och det är bara att beklaga att det internationella skidförbundet i skrivande stund institutionaliserar detta ödesdigra misstag. För vem hade velat missa den direktsändning där skidsportens svar på Usain Bolt leder sitt lag till seger på sista sträckan i en riktig sprintstafett? Inte jag i alla fall.


Så, hade jag nu gapat och skrikit mig hes över skidsprintstafettens förträfflighet om Kalla och Haag och Hellner och Peterson hade vunnit OS-guld i måndags kväll? Självfallet hade jag det. Traditionens makt må väga tungt inom idrotten, men är det något som väger tyngre så är det den ohejdade nationalismen. Det är dock ett ämne för en helt annan text.


2 kommentarer:

Bea sa...

Jag förstår argumentet om att det inte är sprint, men det är ju liksom mycket mer dramatiskt. Mjölksyran. Konsten att gå fullt fast ändå hålla igen. Förstår du vilken prestation att inte köra ihjäl sig på första sträckan? Själv har man disciplin som en 3-åring och sprintat och gått in i väggen efter första varvet. Det kanske inte är sprint. Och kanske inte stafett. Men har ju bara att göra med namnet, inte för att det är något fel på själva tävlingen.

Och att det skulle vara komplicerat förstår jag inte alls. Skidåkare ett, skidåkare två, skidåkare ett, skidåkare två, skidåkare ett, skidåkare två. Slut.

Men nu väntar vi bara på de riktiga stafetterna under veckan. ojojoj, varför måste OS ta slut?

Jag, Hugh Grant sa...

Jag håller med om att det är grym prestation av utövarna, att ligga precis på mjölksyratröskeln är mycket mycket svårt. Men på vilket sätt skiljer sig då sprintstafetten från den vanliga stafetten? Båda handlar ju uppenbarligen i huvudsak om att ligga på mjölksyratröskeln. 100 meter är inte 10 000 meter, distansskidåkning är inte sprintskidåkning.

Och nej, SÅ svårt är det så klart inte att förstå. Men det ligger en enorm underhållningspotential i sprintskidåkning, så jag förstår inte varför det inte utnyttjas fullt ut. Dvs: Gör konceptet så enkelt och så lättförståeligt att även en icke-idrottsintresserad fattar grejen på en sekund. Det är så en idrott blir stor på riktigt. Och den chansen slösar skidsporten bort i och med nuvarande sprintstafettupplägg.

Hur som helst, snart är det distansstafett. Då jävlars.