lördag, februari 20, 2010

Om medaljerna som Haaglar

Jag har skrivit ännu en OS-krönika som finns publicerad på webbsporten.se, läs här eller se nedan. Den handlar om skidåkerskan Anna Haag som vann silver i gårdagens dubbeljakt, frågan är dock om vi alls kommer att minnas henne för den bedriften. Jag tror att Charlotte Kalla står i vägen för det. Märk gärna rubriken: "Medaljerna Haaglar", fantastisk i all sin enkelhet. För den står dock inte jag utan rubriksättare Oskar Kiisk ansvarig.






Ingen minns en tvåa och alla tycker synd om en fyra. Det är idrottens obönhörliga logik. Anna Haag har inom loppet av en vecka hunnit bli såväl hedersam fyra som hjätemodig tvåa med hela svenska folket. Det är också som hedersam fyra som vi tills vidare kommer att minnas Anna Haag. Den imponerande andraplatsen kommer sannolikt att glömmas bort, och detta har sin alldeles speciella anledning.

I samma lopp som vi lärde känna Anna Haag råkade hennes lite vassare generationskamrat vinna ett historiskt OS-guld. Vare sig hon ville det eller inte så förvandlades Anna Haag i det ögonblicket till en mindre lyckad spegelbild av Charlotte Kalla. Och Charlotte Kalla är inte vem som helst utan själva sinnebilden för dagens svenska skidlandslag. Alla strålkastare riktas mot Kalla – och det med all rätt. För det är ju Charlotte Kalla som när hon är på toppen av sin förmåga är i det närmaste oslagbar. Och samtidigt som denna mytiska Kalla vann sitt historiska OS-guld tvingades Anna Haag stå bredvid prispallen med den försmädliga fjärdeplatsen grinandes i ansiktet. Och gud så synd vi tyckte om Anna Haag just då. Därför tvivlar jag på att hon någonsin kommer att bli ihågkommen för fredagens silvermedalj i dubbeljakt. En kort historielektion kan kanske bidra med belägg för detta påstående

Det var en gång en häcklöpare som hette Sven Nylander. Alla som vet vem Sven Nylander är vet åtminstone två saker om honom, dels att han har varit inblandad i en smutsig kokainhärva, men främst att han noggrant odlade sin image som Den Eviga Fyran. En titt i historieböckerna ger dock vid handen att Nylander inte alls var någon evig fyra, utan att han faktiskt har tre EM-medaljer på prishyllan hemma i Varberg, två silver och ett brons. Bra jobbat, liksom. Verkligen. Men i de skarpaste av lägen, när hela folkets blickar riktades mot honom, då mäktade han aldrig med något annat än en rad fjärdeplatser. Och gud så synd vi tyckte om honom i denna förgätna strävan. Därför är det också den hedersamma fyran Nylander och inte den hjältemodiga tvåan med samma efternamn som idag lever vidare i vårt kollektiva minne.

Det var självfallet en fantastisk prestation av Anna Haag att spurta ifrån polskan Kowaltjyk och norskan Steira på upploppet i fredagens dubbeljakt. Snudd på avhängd och med mjölksyra ut i tånaglarna trålade hon sig ikapp och slutligen också förbi två av skidvärldens absolut vassaste mästerskapskort. Bra jobbat, liksom. Verkligen. Men det förebrående men:et hänger över tangetbordet hela tiden. Och men:et består i att det är Charlotte Kalla som definierar skidspårens skarpa lägen i Vancouver-OS 2010. Det är Kalla som är myten, medaljen och mästarinnan, och i hennes skarpa läge blev Anna Haag inte mer en än hedersam fyra. Och bilden som fastnar är den gudsförgätna strävan i att inte nå riktigt ända fram.

Det är en hård dom som det kollektiva minnet fäller över en person som tränar tjugo timmar i veckan och som dessutom har uppnått något som mycket få i hennes bransch får uppleva. Bara 23 år gammal, och redan hänger den hett eftertraktade OS-medaljen om halsen på Anna aag. Den kommer hon gissningsvis ha glädje av för resten av livet och det finns det nog ingen som missunnar henne varken medaljen eller glädjen. Men vem tänker väl imorgon på Anna Haag och hennes välförtjänta silvermedalj? Svaret är ingen. Idag må vi vara glada över att vi slipper bitterljuva oss över ännu en evig fyra, men imorgon och dagen därpå kommer vi mest att tänka på Kallas knock på 10 km fritt. Och då kommer vi automatiskt att associera Anna Haag med den gudsförgätna fjärdeplatsen, inte med den välförtjänta silvermedaljen.

I Anna Haags fall önskar jag sannerligen ett annat kollektivt ihågkommande än det som gäller för Sven Nylanders karriär. Med andra ord: Inga fler hedersamma fjärdeplatser, inga fler bortglömda silvermedaljer, hädanefter bara segrar! Och olympiska skidspel avslutas lyckligtvis alltid med en stafett. Om nu Charlotte Kalla skulle växla över till Anna Haag att försvara det svenska lagets färger på stafettens sista sträcka nästa helg, då kommer även Anna Haag få chansen att sätta sitt alldeles egna avtryck i historieböckerna. Låt oss hoppas på det.

2 kommentarer:

Pontus sa...

Grymt bra text. Den fick till och med en erkänd idrottsimbecill som mig själv att känna lite OS-pepp!

Jag, Hugh Grant sa...

Kul, tack! Det är antagligen det bästa betyget en sportkrönika kan få.