tisdag, mars 09, 2010

Om dagen då Northug gick på rött och Hellner åkte rätt

En krönika som jag skrev dagen efter de svenska herrarnas stafettguld i Vancouver-OS. En stafett som alldeles säkert kommer att etsa sig fast i vårt kollektiva minne. Krönikan finns publicerad på Webbsporten.se, och nu även här nedan.














Nej, den euforiska guldyran ville aldrig riktigt infinna sig efter det svenska herrlagets guld i onsdagens OS-stafett. De nya svenska skidstjärnor som den senaste veckan har tänts på himlavalvet är helt enkelt för många för en ny glädjeyra. Från Charlotte Kallas slutgiltiga genombrott i världseliten, via Anna Haags och Johan Olssons intåg i folkhemmets hjärtegrop, till Markus Hellners frustande sista kurva i dubbeljakten. Dessutom hann Anja Pärson däremellan både halvt slå ihjäl sig och bärga en bragdartad bronsmedalj. Det är således inte konstigt att en känsla av mättnad infinner sig framför TV-apparater och dataskärmar.

Men när den yttersta dagen är kommen, då kan vi hålla för visst att det är de svenska herrarnas stafettguld som SVT:s arkivarier kommer att minnas mest, bäst och helst. Från Vancouver-OS generellt, kanske. När det i framtiden kommer vankas skidstafett i TV-rutan, tveklöst.

En skidstafett innehåller en till synes outtömlig episk dimension, böljande skeenden får slagsida åt än det ena och än det andra hållet. Den innehåller också drag av lagkamratskap, trots att ingen ser så ensam ut som en stånkande skidåkare med bakhalt i spåret. Hur som helst är detta de huvudsakliga anledningarna till varför skidstafetten är så upphaussad och dramatisk. Gång efter annan blir vi också påminda om hur formidabelt de forna hjältarna susade fram i mödrars och fäders spår.

Få idrottsögonblick i svenskt TV-arkiv är väl så fram-och-tillbaka söndertuggade som de när Gunde Svan jagar fram en vettskrämd Torgny Mogren under den sista stafettsträckan i Calgary-OS 1988. ”Kom igen nu, upp för sista backen. Du får vila sen”, gormade Svan som precis hade gett det svenska laget ett försprång i och med sin tredje sträcka. Den urladdningen verkade dock inte bekomma honom. Skyndaskynda, liksom. Vinner du så vi blir vi odödliga. Och Mogren vann, och odödliga blev bilderna.

Nu har TV-arkivet emellertid fått ett nytt stafettdrama att veva sönder till förbannelse. Och en ny generation saliga vintersportnördar har fått något att berätta om för barn, barnbarn och annat folk som inte hade vett nog att bänka sig i framför skärmen den 24 februari 2010.

För visst utvecklade sig herrstafetten till ett utsökt drama med både början, mitt och slut. Det började på startlinjen med ett ymnigt snöfall och vanskliga förhållanden. Sedan fortsatte det med en avhängd norrman efter Johan Olssons ursinniga ryck under andrasträckans brantaste backe. Därefter slutade allting med att Petter Northug gick på rött i ett desperat försök att hinna upp en redan förlorad guldmedalj. För förlorad var den, guldmedaljen som Norge vanligtvis prenumererar på.

När Markus Hellner väl bestämde sig för att öppna spjället på treans växel – då slog han samtidigt hammaren i huvudet på världens mest mångsidige Petter Northug. Detta hindrade visserligen inte norrmannen från att sprinta sig till ett silver i ett infall av blint raseri. Men så dags var den lika fjäderlätte som urstarke Hellner långt bortom mållinjen, hållandes en vilt skuttande Anders Södergren i sin famn. Anders Södergren, denna strävsamma trotjänare som länge var världens bästa skidåkare men världens sämsta skidtaktiker – äntligen fick han slå sig till ro med en olympisk guldmedalj om halsen.

De flesta mediaföreteelser har sina egna ögonblicksbilder som ständigt rullas framför entusiasternas ögon. I slutändan blir alla dessa bilder obönhörligen utbytta, eller åtminstone kompletterade med något nytt. Minnet av Svan och Mogren från Calgary kommer knappast att helt falla i glömska, men i ljuset av det nya kommer minnet onekligen att blekna.

Den framtida ögonblicksbilden av svensk skidstafett är den av den gamle trotjänaren Södergren i den nye mästaren Hellners armar. Så blir det. Det kommer den svenska televisionens arkivarier att se till, var så säkra.

Inga kommentarer: