tisdag, mars 09, 2010

Om John Terry och Tiger Woods som förutsägbara symboler

Häromdagen skrev jag en krönika för webbsporten.se på temat manliga idrottsstjärnor och otrohet. John Terry och Tiger Woods får agera huvudpersoner. Både kultursidor och sportspalter moraliserar gärna över dessa historier på endera viset. Samma fråga blir dock alltid hängande i luften: Varför bedöms idrottsstjärnor särskilt hårt för privata sina snedsteg? Min diskussion tar avstamp i tabloidjournalistikens födelse vid tiden för förra sekelskiftet.









De senaste veckorna har ännu en idrottslig otrohetsskandal rullats upp i media. Före jul var det golfikonen Tiger Woods som hade bedragit sin fru Elin. Denna gång är det den engelske fotbollsspelaren John Terry som har bedragit sin fru – och det med landslagskamraten Wayne Bridges före detta flickvän.

Precis som i Woodsgate fylls nu sportsidorna med spaltmeter av åsikter och moralkakor i ämnet. Den ena sidan anser att Terry har dragit vanära både över sig själv och det engelska fotbollslandslaget. Han anses därför ha förbrukat sin rätt att vara landslagskapten,. Den andra sidan tycker i stället att idrottsstjärnors privatliv bör lämnas därhän och att den idrottsliga prestationen ska stå i centrum. Ingen av sidorna verkar dock fundera särskilt mycket över varför sportstjärnor i allmänhet och deras privata förehavanden i synnerhet så till den milda grad stöts och blöts i media. En vanlig slutsats är att idrottsstjärnor minsann har ett ansvar; de är ju förebilder i samhället! – Ja, det stämmer nog, men varför är det så?

Den mediefierade tävlingsidrotten är tveklöst en central del av vår samtida populärkultur. Den har stor symbolisk betydelse för vår uppfattning om moral; om vad som är rätt och fel. Anledningarna till detta är flera. Peter Dahlén menar i sin studie Från Vasaloppet till Sportextra att grundbulten i tävlingsidrottens popularitet är dess perfekta legering av saklig nyhetsbevakning, lättsam underhållning och spänningsskapande dramatik. Genom sportevenemang översköljs vi med objektiva resultatmatriser. Likaså erbjuds vi spektakulära prestationer att förundras över. Och om detta inte räcker till för att skapa intresse kan sportjournalistiken alltid måla upp bilden av en duell mellan Ont och Gott. Denna kamp mellan Ont och Gott har alltid varit viktig ingrediens i den moderna sportjournalistiken - att beskriva idrottsevenemang och matcher i termer av Vi och Dom är ju mer regel än undantag.

Bakgrunden till den moderna sportjournalistiken hittar vi enligt Peter Dahlén i västvärldens modernisering under 1800-talet. Denna tid präglades bland annat av att kyrkans historieskrivning började ifrågasättas. Kyrkans inflytande minskade successivt i västvärldens samhällen och Bibeln undergrävdes som moraliskt rättesnöre i vardagen. I takt med denna sekularisering kom andra kulturella fenomen än Bibeln att fungera som moraliska vägledare. Mest utbrett av dessa kulturella fenomen var den melodramatiska teaterföreställningen. Den urtypiska melodramen bestod av en lättbegriplig intrig med tydligt identifierbara gestalter som antingen var onda eller goda. I slutscenen möttes de i en duell där måttfullhet stod mot hybris och självbehärskning stod mot moraliskt förfall. Enligt dessa principer skipades sedan rättvisa, den rättrådiga (och självfallet manliga) hjälten besegrade slutligen ondskans makter. Slutet gott, allting gott.

Detta var en formel som snart överfördes på populärjournalistiken. I skarven mellan 1800-tal och 1900-tal växte sig tabloiderna starka genom att berätta om societetsskvaller, korruptionsskandaler, domstolstvister och sedermera även tävlingsidrott. Förebilden för alla dessa berättelser var i mångt och mycket den urtypiska melodramen, det vill säga den universella kampen mellan ont och gott. Karaktärsstarka och rättviseivriga individer framhävdes som särskilt viktiga i alla möjliga sammanhang. Omoraliska makthavare och kändisar hängdes ut till allmän bespottan. Genom denna övertydliga polarisering mellan rätt och fel skapades inte bara en dramatisk historia, det var också möjligt för den icke-initierade att snabbt bilda sig en uppfattning i frågan. På det viset blir idag både olympiska spel och melodifestivaler en angelägenhet också för den relativt ointresserade - det är ju lätt att ha en åsikt om det hela. Och anledningen till att tabloiderna för hundra år sedan började använda sig av detta övertydliga berättande är mycket enkel: det sålde lösnummer.

Det är således med dessa historiska glasögon vi bör förstå Terryaffären och Woodsgate. Polariseringen av ont/gott, rätt/orätt samt självbehärskning/dekadens spelar en omåttligt stor roll i sportens värld. Två (självfallet manliga) idrottare som i åratal har stått som symboler för godhet, rättrådighet och självbehärskning – plötsligt är de tillintetgjorda på grund av sin svaga karaktär. Den melodramatiska hjälteberättelsen, slagen i spillror på ett ögonblick.

Om detta finns det så klart mycket att säga. Bland annat kan det hävdas att sporten och dess journalistik knappast är en framåtblickande institution. Populärkultur sägs ofta vara en spegel av samhället i stort, ibland sägs den till och med vara en kraft som driver våra föreställningar om tillvaron framåt. I fallen med Terry och Woods blir det emellertid tydligt att så inte är fallet, åtminstone inte i den populärkulturella grenen tävlingsidrott. Sporten och dess journalistik kan näppeligen anklagas för att vara framåtblickande. Istället hämtar den sin moraliska värdegrund från en långt svunnen tid.

Det råder inget tvivel om att både John Terry och Tiger Woods både har vunnit och förlorat sitt världsherravälde utifrån dessa urgamla moralprinciper – principer som möjligtvis är en spegel av samtiden, kanske är de rent av tidlösa. Men det är också principer som under hundra år av sportbevakning har upprätthållit svartvita ideal om ont och gott, om rättrådighet och dekadens. Mot bakgrund av denna värdegrund har Terry och Woods förvandlats till oklanderliga symboler. De har framstått som bevis på att hög arbetsmoral och idogt arbete betalar sig. Därför har de varit förebilder för såväl barn som idrottande ungdomar och vuxna soffpotatisar. Och därför blir vi både berörda och upprörda när dessa påklistrade hjältefasader rämnar.

Självfallet har också dramat och duellen mellan bedragaren John Terry och den försmådde Wayne Bridge fått ett typiskt slut. När Terrys Chelsea förra veckan gästades av Bridges Manchester City vägrade Bridge först att skaka Terrys hand före matchen. City vann sedan den infekterade bataljen mot det favorittippade Chelsea. David slog Goliat. Och till råga på allt förlorade bedragaren Terry kort därpå sin engelska lagkaptensbindel. Slutet gott, allting gott.

1 kommentar:

Klas sa...

Mycket bra!