fredag, april 02, 2010

Om Håkan Hellström och jag












Häromdagen sprang jag in i upphovsmannen till En vän med en bil. Eller snarare, jag ropade honom till mig med ett storögt ”Håkan Hellström?”. Jag hann tänka på hur många gånger de senaste tio åren jag har funderat över det ögonblick som snart skulle spelas upp framför mina ögon. Jag hann tänka på allt jag önskat säga, på sådant som vore direkt olämpligt att säga och på sådant som måste sägas. Jag hann helt enkelt tänka ganska mycket innan jag vågade darra på rösten och sträcka fram handen. Och jag ansträngde mig för att presentera mig som den vuxna människa jag är. Ändå förvandlades jag omedelbart till det tonåriga fan jag fortfarande är när det kommer till Håkan Hellström. Han gjorde dock proceduren enkel för mig genom sin otvungna framtoning.

”Jo, ja, jag har länge velat säga en hel massa saker till dig."

”JAHA, ROLIGT, VADÅ FÖR NÅT?!”

24 december 2000 satt jag framför mina föräldrars dator med Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg i lurarna, jag hade fått albumet i julklapp. När skivans andra spår hade vinglat klart var jag mörbultad och omkullkastad. Jag var 17 år och hade hört Håkan Hellström inleda En vän med en bil med att kvida ”Jag har lurat mig själv för många gånger nu”. Fram till dess hade jag varit omedveten om att musik kunde låta så, kännas så. Det ögonblicket blev till en nollpunkt i livet, och den nollpunkten består. Från och med julafton för tio år sedan delas min tillvaro in i före och efter En vän med en bil. Julafton 2000, inristad i kalendern. En vän med en bil, inristad i tidslinjen. Men riktigt så här högtravande var jag inte när jag häromdagen stod mittemot min stora tonårsidol på den svagt sluttande Övre Husargatan.

”Jo, alltså, du är ju verkligen anledningen till att jag bor här i Göteborg.”

”VA?! ÄR DET SANT?! VAD KUL ATT HÖRA?! MEN ALLTSÅ HUR TRIVS DU DÅ?!”

Håkan Hellström har varit Sveriges mest ihjälkramade ungdomshjälte i tio års tid. Hur är det möjligt för en sådan person att bli så oförfalskat glad och överraskad över att få ännu en ömhetsbesvärjelse kastad över sig? Jag har nog aldrig hört någon beskriva honom som sur eller vrång, utan hela tiden snäll, vänlig och intensivt uppspelt. Gränsen mellan den Håkan som står på scen och den Hellström man tar i hand på stan verkar vara hårfin, om den gränsen ens existerar. Kanske besitter han en unik förmåga att blixtsnabbt växla om till den person han förväntas vara när han står öga mot öga med en beundrare, kanske är han bara en allmänt kul och babblig kille. Sanningen ligger antagligen någonstans mittemellan, den brukar ju göra det.

”Jag trivs bra! Men du vet, livet trilskas ju ibland.”

”JA JAG FATTAR VERKLIGEN VAD DU MENAR ALLTSÅ MAN MÅSTE HA SÅN JÄVLA TUR OCH IBLAND RÄCKER MAN INTE TILL ÄNDÅ”

Vid det här laget har jag märkt att jag och tonårsidolen har samma färg på jackan, likadana svarta mössor och därunder lika långt hår. Vi har dessutom likartade ursäkter till skägg och mustasch. Han säger något men jag glömmer av att lyssna. Jag tänker istället att vi hade kunnat vara två vanliga bekanta som pratar bort en stund på trottoaren, som lovar varandra att de borde gå ut och ta en öl snart för det var ju inte igår och det är ju inte lätt när man har så mycket annat. Det hade kunnat vara så, men så är det inte, för personen som står mitt emot mig har makt att trollbinda min uppmärksamhet som få andra. Med jämna mellanrum faller jag handlöst för hans musik i fyra minuter framför högtalaren i sovrummet, ibland i två timmar framför scenen. Samtidigt som jag tänker allt detta hinner jag imponeras över hans sätt att handskas med den makt jag har tillskrivit honom och den uppmärksamhet jag har gett hans musik.

”Nä, jag håller med dig, ibland är det bara uppförsbacke, det spelar ingen roll vad man än gör.”

”JA NÄ DET ÄR FAN INTE LÄTT DET DÄR JAG PLUGGADE JU SOCIOLOGI HÄR NERE NÄR JAG FICK SKIVKONTRAKT OCH SEN BARA PANG HELT SJUKT PLUGGAR DU OCKSÅ HÄR NERE ELLER?”

Istället för att låta mig spy upp all världens gråtmilda bekännelser tar han kommandot över samtalet. Håkan Hellström ställer enkla frågor och relaterar mina svar till sina egna erfarenheter. Han lyckas med konststycket att se den han pratar med i ögonen. Till på köpet är han genuint intresserad av mig i de två minuter som vi pratar. Det är en mycket märkvärdig begåvning att ställas inför och jag undrar om jag ingår i någon sorts kreativ process till en ny låt under tiden som vårt korta samtal pågår. Detta är ju också en del av livet, liksom.

”Ja, precis, jag pluggar också här nere. I höstas tänkte jag att, nu är jag ungefär lika gammal som du var när du gav ut Känn ingen sorg. Och så tänkte jag på nån intervju med dig, du beskrev tiden före Känn ingen sorg. Att du pluggade lite, jobbade lite, slarvade lite - väntade på att något skulle hända liksom. Och nu är jag i samma situation som du var då!”

”ÄR DET SANT ALLTSÅ JAG HOPPAS VERKLIGEN DET FIXAR SIG MAN FÅR BARA INTE GE UPP MEN LIVET ÄR VERKLIGEN SÅ JAG FATTAR INTE HELLER”

Håkan Hellström står med en halväten macka i ena handen och en bångstyrig parvel på sparkcykel i den andra. Jag märker att det är dags att säga adjö för den här gången. Tänker att jag skulle vilja teoretisera över och diskutera det sjuka i att jag i egenskap av vuxen människa bekänner min ovillkorliga kärlek till en annan vuxen människa som jag inte ens känner. För så är det ju, och sjukt är vad det är. Men det får vara så, det är okej.

”Det var jättekul att ses i alla fall, vi ses vid scenkanten!”

”Haha, ja det gör vi! Vad kul, hejdå, hejhej.”

Vi vinkar hejdå med ett ömsesidigt leende och sedan vänder jag mig om i smyg när tonårsidolen inte ser. Det slår mig att det antagligen är många som dagligen vänder sig om och stirrar på Håkan Hellströms ryggtavla, det har jag själv gjort en gång tidigare. Då förbannade jag mig över att inte ha gripit ögonblicket, att jag istället hade stått och fånglott honom i nacken. Jag är glad över att jag tog tillfället i akt att hälsa den här gången, se honom i ögonen. Det kändes som ett avslut och en början. 30 mars 2010, inristat i kalendern.