onsdag, maj 26, 2010

Om det meningslösa och meningsbärande

Somliga klockslag bär för evigt på en viss betydelse i en människas liv. Klockslag är trösterika, hotfulla eller informativa. De vittnar om att man har kommit i tid, gått till sängs för sent eller att man kommer till biblioteket vid halv nio varje morgon. Ett klockslag är något att lita på och hålla i när det blåser. Klockan slår lunch även om det regnar.

För mig är återkommande klockslag viktigare än enskilda. De enskilda tidpunkterna ter sig så slumpartade, de verkar inte bära på någon mening. Att råka springa in i en sedan tio år försvunnen skolkamrat i joggingspåret vid tretiden på eftermiddagen mitt i veckan någon gång i maj; det säger mig ingenting mer än att det råkade inträffa just då, men det kunde lika gärna ha hänt en halvtimme senare. Eller inte alls. En enskild händelse blir sällan till ett klockslag. World Trade Center klockan fjortonfyrtiofem kanske, inte många andra.

Men att jag brukade komma hem från jobbet på gräsklipparfabriken klockan tjugotvå minuter efter elva på kvällen, det syns meningsfullt att minnas. Om jag kom hem tjugofyra minuter efter elva visste jag att jag hade cyklat långsamt. Någon enstaka gång kom jag hem nitton minuter efter elva, men då var jag tvungen att ha maximal tur med rödljusen. Just tidpunkten 23.22 var det vanligaste klockslaget att komma hem till. Det såg snyggt ut på något vis, som om man hade hunnit fram precis i tid.

23.22

söndag, maj 16, 2010

Om den interagerande manligheten, IV















-Kardinalfel, det uttrycket hör man inte så ofta!
-Nä, där sa du nåt!
-Det borde användas mer, kardinaler liksom!
-Ja-a, men var kommer det ifrån egentligen, kardinalfel?
-Alltså, kardinalerna, dom är ju under Påven, va. Nio stycken är dom.
-Mmm.
-Precis, och det är ju dom som utser Påven, dom sitter och röstar om vem som ska bli Påve!
-Men - är det inte någon av kardinalerna som brukar bli Påve?
-Mmm.

Ni får ursäkta nivån på samtalet, men jag befinner mig faktiskt i omklädningsrummet på gymmet. Insidan av skåpsdörrarna säger att endast apor äter bananer och att den seriösa träningsnarkomanen minsann äter kosttillskott. De två unga män som diskuterar påvar och kardinaler lyckas med konststycket att falla under båda kategorierna samtidigt.

-Nej, förresten, dom diskuterar tills alla är överens.
-Va?
-Ja, dom diskuterar tills alla är överens om vem som ska bli Påve, kardinalerna alltså, och alla måste vara överens! Fattar du? Fet chans, liksom.
-Jo, visst, men ett kardinalfel, vad är det egentligen?
-Ja, det är ju när man gör en riktig blunder.
-Men var kommer uttrycket ifrån då?
-Jag vet inte, men dom är nio stycken i alla fall. Och dom röstar fram Påven!

Ännu en av mänsklighetens alla nycker; Trivial Pursuit-diskussioner utan början, slut eller ämneskunskaper. Jag är osäker på om sådant är av ondo eller godo. Det sägs att därom man inget vet måste man tiga. Men medan den saken undersöks så måste vi ju ha någonting att prata om. Fördriv som fyller hålen i tiden.

Bra värme i bastun var det i alla fall.