onsdag, maj 26, 2010

Om det meningslösa och meningsbärande

Somliga klockslag bär för evigt på en viss betydelse i en människas liv. Klockslag är trösterika, hotfulla eller informativa. De vittnar om att man har kommit i tid, gått till sängs för sent eller att man kommer till biblioteket vid halv nio varje morgon. Ett klockslag är något att lita på och hålla i när det blåser. Klockan slår lunch även om det regnar.

För mig är återkommande klockslag viktigare än enskilda. De enskilda tidpunkterna ter sig så slumpartade, de verkar inte bära på någon mening. Att råka springa in i en sedan tio år försvunnen skolkamrat i joggingspåret vid tretiden på eftermiddagen mitt i veckan någon gång i maj; det säger mig ingenting mer än att det råkade inträffa just då, men det kunde lika gärna ha hänt en halvtimme senare. Eller inte alls. En enskild händelse blir sällan till ett klockslag. World Trade Center klockan fjortonfyrtiofem kanske, inte många andra.

Men att jag brukade komma hem från jobbet på gräsklipparfabriken klockan tjugotvå minuter efter elva på kvällen, det syns meningsfullt att minnas. Om jag kom hem tjugofyra minuter efter elva visste jag att jag hade cyklat långsamt. Någon enstaka gång kom jag hem nitton minuter efter elva, men då var jag tvungen att ha maximal tur med rödljusen. Just tidpunkten 23.22 var det vanligaste klockslaget att komma hem till. Det såg snyggt ut på något vis, som om man hade hunnit fram precis i tid.

23.22

3 kommentarer:

Agnes sa...

14.30.

Det är då jag vaknar om jag får sova naturligt. Varje gång.

Pontus sa...

Jag tittar på klockan 22.49, varje kväll, ofelbart. Nästan lite kusligt.

Sofia sa...

Jag har skrivit en sång som heter 23:23.