onsdag, juni 30, 2010

Om Fotbolls-VM på näthinnan












Förlåt att jag skriver så här helt utan anledning, det kanske är lite sent påtänkt. Men senast vi sågs blev det ju lite spänt och nervöst, så det känns som hög tid. Jag tänker i alla fall på dig ibland, oftast om somrarna och särskilt de somrar då det är Fotbolls-VM, så jag passar på nu medan tid är. Jag minns fortfarande sommaren för tolv år sedan, den då Frankrike vann mot Brasilien i finalen och jag var Ronaldo och du var Henry. Minns du tunneltävlingarna vi hade i din trädgård mellan alla matcher? Det var alltid du som vann, du kunde vrida ut och in på dina axlar och höfter tills jag låg svimfärdig av yrsel med pannan mot gräset. Varje gång jag låg där så undrade jag hur det kom sig att vi var vänner. Du var en ledare, statsmannamässig i dina valpiga rörelser, jag en följeslagare, nådig inför andras nycker - och särskilt dina då, du var ju ett år äldre än jag. Så jag gjorde som du, medan du gjorde som alla andra men aldrig som jag.

Den grejen var lite jobbig, men ändå okej. Dessutom visste jag ju att det mesta bara var på skoj. Så det gjorde inget att jag kanske kom lite i andra hand när vi umgicks bland andra, för jag visste ju att det var till mig du kom med ditt innersta. Som när vi satt på ditt rum en kväll och du sa att visst Wu-Tang är väl grymma men Backstreet Boys är ju faktiskt bra dom också, dom ÄR ju det. Sånt sa du bara till mig, för du visste att jag tyckte likadant. I skolcafeterian brukade du visserligen skämtreta mig för att jag var en bög som gillade pojkband. Det var ju lite jobbigt. Alltså, jag vet ju att det var på skoj, så det var egentligen helt lugnt. Men ändå, lite jobbigt var det. Särskilt när jag skämtretade dig tillbaka för samma sak och du bara blånekade, då gillade du inte alls Backstreet Boys, är du dum i huvet eller, bög kanske. Sen la du några rader från första versen till Da Mystery of Chessboxin för att visa vad du kunde och vilket ben du stod på. Och jag fyllde i där du slutade, det var ju så vi brukade fylla i varandra de gånger vi gått hem från skolan och lärt oss låten utantill. Men så dags hade du satt dig vid ett av dom runda borden i cafeterian för att spela krona, så när jag la mina rader var det ingen som lyssnade längre.

Men det var okej, jag visste ju hur det låg till egentligen. Vi hade hiphop och pojkband ihop, en unik kombo. Vad som däremot var lite jobbigare, det var att du blev ihop med tjejen som jag var kär i. Jag hade ju spanat in henne ganska länge så att se er hångla till sista tryckaren på discot - det sved, det erkänner jag gärna. Men det var lugnt trots allt. Det var till och med bra att det blev så, för från och med då fick jag ju hänga med både dig och henne, samtidigt dessutom. Eller fick och fick, det var kanske mer jag som var lite efterhängsen och råkade befinna mig där ni råkade vara. Typ som den där gången då ni hade lämnat festen lite tidigare och gått hem till dig. Jag kanske inte borde ha tagit vägen förbi dig och kollat in genom ditt fönster den kvällen, klockan var ju ändå halv två. Och jag borde verkligen inte ha knackat på och bett att få komma in, för jag såg ju att ni låg och hånglade i din soffa. Men jag ville bara berätta för er att det var synd att ni hade gått hem. Festen hade ju blivit så sjukt grym sen efter midnatt innan polisen kom. Eller ja, allt det jag sa var kanske inte helt sant, varken om festen eller polisen. Men ändå, jag ville gärna berätta för er. Dessutom stannade jag ju bara en jättekort stund och ni var ju ändå alltid med varandra så jag fattar inte varför du blev så sur. Men det var okej, det var ju trots allt för mig du berättade saker som var jobbiga när ni var ihop. Typ att du inte kände dig redo att ha sex, även om du sa till alla att ni hade legat. Det var ett fint förtroende att få, jag vårdade det ömt. Fast det klart, sen när jag.. då sa ju du till alla att... Eller, nej, förresten, jag minns kanske fel. Vi tar det en annan gång.

Det jag ville säga i alla fall, det var att varje år det är Fotbolls-VM, då tänker jag på hur telepatiska vi var på fotbollsplanen. Det var som musik eller magi eller vad som helst, vi bara visste båda två. Visste om varandras tecken. En höjd arm i ögonvrån eller en knappt synlig axelryckning. Du visste vart bollen skulle och kunde passa den dit, jag visste vart bollen skulle komma och kunde springa dit. Vi gjorde många mål på det viset. Det var en bra tid. Ibland tänker jag att om allt hade gått som planerat då skulle vi två ha spelat VM vid det här laget, som Ronaldo och Henry. Lite synd att det inte blev så. Men det gör inget, jag har kommit över det nu. Även om det är något som jag tänker på varje sommar det är Fotbolls-VM. Det, plus hur jag låg med pannan mot gräset i din trädgård, det tänker jag på.

Ps. Apropå den nervösa stämningen senast vi sågs: Jag är ihop med henne nu, hon som stod bredvid mig den gången. Det var vår andra dejt, så det var därför jag var lite stel och konstig. Tänkte att du ville veta. Ds