Om idrottens oförmåga att sälja sin så kallade själ

På annandagen spelades det elitseriehockey utomhus. Färjestad vann mot Frölunda med 5-2 i Karlstad inför 15 000 åskådare. Förra året spelade lagen mot varandra på Ullevi i Göteborg, då inför 30 000 åskådare. Låter ju ganska häftigt, inte sant? Men spelarna vill inte göra annandagstradition av detta. - Det blir bara jippo, säger Frölundas Joel Lundqvist till Aftonbladet. Det skrivs förvisso tonvis av akademisk litteratur om idrottens viktiga roll i samhället, och nog för att det är mycket pengar inom idrotten. Publik och motståndarlag förtjänar att alla matcher spelas efter likvärdiga förutsättningar. Och så vidare.

Men, hallå? Hur stort värde ska en sketen hockeymatch tillskrivas? Vi snackar inte något som påverkar statsskulden här. Jag tycker att ishockeyn borde bjussa på lite mediehysteri genom att alltid spela utomhus på Annandag jul. Ishockey är inte konceptuell konst, ishockey är event. Så varför inte eventifiera några enstaka matcher till max och sälja produkten? Det är ju ändå det överordnade målet: att sälja produkten. Sportsmannaanda och hederskodex säger somliga. Money talks, bullshit walks, säger jag.

Snygg TV-produktion är ett bra sätt att sälja produkten, men ingen producent i världen kan skapa snygg TV-sport av tomma läktare. Därför borde Hockeyligan räcka publiken en hand och spela utomhusmatcher varje Annandag Jul. 15 000 personer i Karlstad och 30 000 personer i Göteborg kan visserligen ha fel. Men inte så fel.

Om varför spekulationerna mot Assange är ovärdiga ett demokratiskt samhälle

Camilla Lindberg har skrivit en replik på Isobel Hadley-Kamptz debattartikel på SVT Debatts hemsida. Hadley-Kamptz menade att mediaspekulationerna i Assanges skuld är osmakliga och inte värdiga ett demokratiskt samhälle. Något som jag höll med om i mitt tidigare inlägg. Camilla Lindberg menar emellertid att Assanges skuld MÅSTE diskuteras eftersom det är något som ”folk pratar om”.

Eftersom jag själv medverkade i programmet vill jag gärna kommentera detta:

Det förvånar mig att en liberal debattör som Camilla Lindberg tycker att allmänintresset – det folk pratar om - är viktigare att värna om än enskilda individers fri- och rättigheter. Liberalism består nämligen inte i att tillåta allt. Tillåtandet tar nämligen slut där människors individuella fri- och rättigheter tar vid. I det här fallet är det Julian Assanges och de två anmälande kvinnornas demokratiska rätt till en domstolsprocess som främst ska värnas, inte allmänhetens intresse i spruckna kondomer.

Jag, Isobel Hadley-Kamptz och många andra tycker att spekulerandet i Julian Assanges skuld är ovärdigt ett demokratiskt samhälle. Ett demokratiskt samhälle betraktar nämligen rättvisa domstolsprocesser som viktigare än mobbande mediadrev. Camilla Lindberg håller inte med. Jag respekterar den åsikten, men jag förstår inte varför Lindberg skriver under sin artikel i egenskap av liberal debattör.

Om Prata om det i SVT Debatt - en parodi

I förrgår deltog jag i SVT Debatt för att diskutera Prata om det. Det var åtminstone vad jag trodde när jag tackade ja till att medverka i programmet. Bilderna ovan illustrerar färggrant parodin på den diskussion som huvudsakligen bedrevs. Diskussionen kom nämligen inte att handla om det som #prataomdet syftar till: att skapa förutsättningar för samtal om sex som är präglat av respekt, inte av obehag och osäkerhet. I stället var ingången till diskussionen Julian Assanges eventuella skuld i de sexualbrottsanklagelser som riktats mot honom. Isobel Hadley-Kamptz sade det redan i går, men det tål att sägas igen: Det är djupt beklagligt och dessutom ovärdigt ett demokratiskt samhälle att på bästa sändningstid, i Public Service, spekulera i ett rättsfall som ännu inte prövats i domstol.

Debatten spårade ur ganska tidigt, men Ulrika Borg gjorde mycket för att nyansera diskussionen genom att reda ut de juridiska begreppen. På min sida i debatten fanns annars Ivar Arpi och Paulina Neuding. De lyckades kort och koncist förklara vad Prataomdet-rörelsen handlar om, vilket var direkt nödvändigt för diskussionen. Dessutom tillförde Agnes Arpi perspektivet att vi inte kan prata om sexuella gråzoner utan att också prata om alkohol, eftersom den förskjuter våra gränser. Själv bidrog jag till diskussionen med det självklara påpekandet att sex är något som är intimt och laddat, och därmed svårt att just prata om.

Jag hade också gärna sagt något om de förväntningar vi har på varandra i sexuella relationer, och allra helst något om de begränsande könssterotyper som cirkulerar likt moln ovanför våra sängkammare. Vare sig vi vill eller inte så är mannen som tickande sexbomb och kvinnan som passiv docka föreställningar som är djupt rotade i oss. Dessa föreställningar stämmer inte alltid in på oss i praktiken, kanske stämmer de aldrig någonsin in på oss; vi är trots allt individer, inte strukturer. Som individer bär vi också på erfarenheter, känslor och sexuella preferenser som inte alls behöver stämma överens med schablonbilden av Mannen och Kvinnan. Oavsett vilket så begränsar dessa föreställningar oss i våra sexuella relationer. De gör det svårt för oss att handskas med sex, de gör det svårt för oss att prata om det.

-----------------------------

Angående Julian Assange finns det fortfarande ingen utomstående person som egentligen vet någonting om de anklagelser som är riktade mot honom. De enda som vet något i sakfrågan är Assange själv, de två kvinnor som har anmält honom samt rättsväsendet som har utredningen på sitt bord. Assange ska inte dömas i någon TV-tribunal, han ska ställas inför rätta. Och innan domen har fallit i målet bör media stänga butiken för spekulationer i ärendet. Varför? - För att det tillhör medias uppdrag att visa respekt – både för den demokratiska rättsprocessen och för de inblandade individerna. Spekulationer om skuld i enskilda brottmål är inte granskande journalistik, det är kladdigt veckotidningsskvaller.

Om att vara en inte särskilt schysst kille

Det finns ett fantastiskt formulerat inlägg på den nystartade sajten Prata om det som jag känner igen mig väldigt mycket i. Johannes Axner beskriver en djupt rotad syn på sex som skapar avgrunder mellan könen. Den synen går ut på att sex är något som mannen får till skänks av kvinnan när han har visat upp ett tillräckligt vettigt beteende. Med en sådan utgångspunkt blir det så klart svårt att föreställa sig sex i termer av ömsesidig njutning. Kvinnan ger, mannen får – eller tar. Om det vill sig illa, om han inte får det han tycker sig ha rätt till.

Jag är singel sedan en tid tillbaka. Det innebär att jag ibland går ut med förhoppningen att hitta någon att ligga med. När jag står där i baren märker jag att dessa tankar om sex som kvinnans gåva till mannen finns även hos mig. Eller, det är knappast en nyhet att jag tänker på det viset, men det är en nedslående upptäckt att jag fortfarande tänker så. Axner beskriver detta som ett tankefel, och jag håller verkligen med. I likhet med honom tycker mig ha en relativt upplyst syn på sex och genusfrågor. Det känns liksom som att jag är en så kallad SCHYSST KILLE vad gäller detta. Jag tror mig gärna ha börjat tänka på människor som jämlikar, oavsett kön. Det gör jag också, men bara på ett intellektuellt plan.

I praktiken däremot, det vill säga när jag står i baren, så tänker jag enbart på att jag är en man och att jag därmed förväntas vara en ridderlig erövrare. Som erövrare ska jag prövas, bedömas, befinnas värdig av den svala kvinnan innan hon bestämmer huruvida vi ska gå hem tillsammans eller inte. Detta ser jag alltid som hennes beslut, inte mitt. I detta hennes beslut väger jag dock sällan in det faktum att hon, precis som jag, kan hysa längtan efter närhet, ömhet och sex. Inte att hon nödvändigtvis skulle bli kåt av att prata med mig, men tanken på att hon hyser sexuella begär i största allmänhet, den slår mig sällan. Så när jag pratar med en intressant tjej i baren tänker jag mest på att uppföra mig så vettigt som möjligt. Visa mina färdigheter, bestå bedömningen, och sedan förhoppningsvis få följa med hem som den ridderligt schyssta kille jag faktiskt är.

Men hur schysst är jag – egentligen? Det jag just har beskrivit är ju den inte särskilt smickrande bilden av kvinnan som Väsen. Hora/Madonna-komplexet en gång till. Jag är med andra ord en aktiv del av problemet. När jag väl flirtar vill säga. Ofta flirtar jag nämligen inte alls. Att flirta är för mig synonymt med att gå in i denna förhatliga erövrarroll, för den är ju inte särskilt sympatisk. Faktum är att jag sätter ganska hög prestige i att inte agera just erövrare, vilket resulterar i att jag ofta inte flirtar över huvud taget. Välvilliga personer skulle kategorisera detta som ett korkat sätt att ta på sig kollektiv manlig skuld. Själv misstänker jag att jag snarare sitter på min höga ridderliga häst och utgår från att tjejen vid bardisken inte har någon som helst sexualdrift. Genom dessa tankar och avsikter är jag visserligen inte en aktiv del av problemet, men väl en passiv del av samma problem.

Detta resonemang landar i något väldigt viktigt, nämligen respekten vi måste ha för varandras kroppar. Som jag nämnde inledningsvis innebär kvinnan-ger-mannen-får-synen på sex att mannen i slutändan riskerar ta det som han tycker sig ha rätt till. Det sägs att varje man är en potentiell våldtäktsman, och mot bakgrund av vad jag just har beskrivit så verkar jag vara just en sådan. Om jag själv har begått övergrepp? Ja. Jag har tagit många tjejer på rumpan utan att de har velat det, försökt lägga armen om många som sekunden därpå skickligt har slingrat sig som en hal ål. Men värre än så då? Jag vet inte. Jag hoppas inte det, men jag kan inte veta. Det är sådant vi måste prata om.

Om ett exempel på vanvettig vänsterretorik

Eva-Lotta Hultén kritiserar i dagens GP (11/12 2010) RUT-avdraget eftersom det har inneburit en försämring av villkoren för dem som står utanför arbetsmarknaden. "Papperslösa flyktingar som saknar språkkunskaper utnyttjas hänsynslöst", skriver hon. Jag är inte heller någon förespråkare av RUT och ROT, det finns bättre sätt att fördela offentliga medel på. Men att beskylla RUT-avdraget för att papperslösa människor är utsatta är något slags världsrekord i missriktad konsekventialism. Vi kan inte utforma samhället efter vilka goda konsekvenser reformer eventuellt får, utan snarare enas om principer som inte får trampas på. Att ge papperslösa flyktingar uppehållstillstånd och chans till en dräglig tillvaro är en sådan princip. Att avskaffa RUT-avdraget är det inte.

Om några väl valda ord

Jag brukade tillbringa mina somrar på ett lager utanför Jönköping. En eftermiddag i juli tog jag rast på den solvarma asfalten utanför. Efter en stund kom den nyanställde turken och satte sig bredvid mig. Han hade bara bott i Sverige i ett drygt halvår men hans svenska fru hade lärt honom språket på nolltid. Hon hade varit på charter, han hade säsongsjobbat på solkusten. Nu var de i Småland båda två. -Varför jobbar du här? frågade han. Jag tittade misstroget på honom. -Ja, du är ju intelligent, fortsatte han. Det syns i dina ögon. Det kom att bli min sista sommar på lagret, och jag har tänkt på hans ord sedan dess, tänkt på vem det var som den mest intelligenta av oss.