torsdag, januari 13, 2011

Om likheterna mellan Svenska Akademin och den turkiska staten i fejden mellan Ranelid och Englund
















Författaren Björn Ranelid tycker att ledamöterna i Svenska akademien bör ta sig ut från kammaren och börja dansa i Let's dance. Peter Englund, Akademiens ständige sekreterare, raljerar på sin officiella akademiblogg att allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas. Så startas en författarfejd i Sverige 2011. Man kan välja att se det som blott ett skolgårdsbråk mellan två förvuxna pojkar. Eller så väljer man att se det som en liten händelse i ett mycket större sammanhang. Själv väljer jag det senare alternativet, för sammanhang har alltid sitt ursprung i den lilla händelsen.

Att Björn Ranelid är en lättkränkt primadonna är ingen nyhet. Likaså är det ingen nyhet att Peter Englund representerar en av Sveriges mäktigaste kulturinstitutioner. Skillnaden ligger så klart i att Ranelid enbart representerar sig själv i egenskap av enskild sketen författare - och som den enskilda sketna författare han är så har Björn Ranelid rätt att säga vad fanken han vill om mäktiga kulturinstitutioner.

Peter Englund representerar alltjämt inte sig själv, utan den mäktiga kulturinstitutionen Svenska Akademien. Av detta följer att han har ett stort ansvar för han säger, skriver och tycker. Ett ansvar som är särskilt stort när Englund tycker saker på sin officiella akademiblogg. I det forumet är det exempelvis inte lämpligt att sparka på enskilda författare och insinuera att de borde beläggas med munkavle, hur sketna de än må vara.

Den mest uppenbara anledningen till detta är att Akademien bör värna det fria ordet. En annan (mycket bättre) anledning är att Ranelid är en person medan Akademien är en institution. Som enskild person har Ranelid rättigheter som en institution likt Svenska Akademien inte har. Björn Ranelid må vara en ovanligt lättkränkt man, men han är en människa och kan därför kränkas. Akademin däremot är en institution och kan inte kränkas. Ändå framstår Englund och Akademin som förolämpade av och irriterade på den rallarsvingande Ranelid.

Men Svenska Akademien är i gott sällskap. Det finns nämligen många institutioner brukar känna sig kränkta. Kyrkor och religiösa samfund är vanligt förekommande exempel, den turkiska staten ett annat. Den turkiska staten känner sig ibland förolämpad av författare som med sina förhatliga böcker och yttranden skändar den turkiska nationalstoltheten. Den brukar då göra sitt bästa för att belägga den förhatlige författaren med munkavle. Orhan Pamuk har exempelvis varit föremål för en sådan rättsprocess. Samme Pamuk som så sent som 2006 belönades Nobelpriset i litteratur. Samma nobelpris som Svenska Akademien delar ut. Tur för Orhan Pamuk att han inte hann kränka Svenska Akademien innan prisutdelningen gick av stapeln. I så fall hade han nog kunnat glömma sitt Nobelpris.

-----------------------------------------------

Många många många har skrivit om Ranelid Vs. Englund. Till de bättre analyserna som jag hittills har kommit över hör Gabriel Byströms på GP, Elin Grelssons på Aftonbladet samt Johannes Forssbergs och Erik Heimerssons på Expressen.

lördag, januari 08, 2011

Om Palin, Auster och språkbruket

Jag läste Oracle Night av Paul Auster för några år sedan. I en passage menar Auster att vi måste vara försiktiga med vad vi säger och skriver. För det som sägs och skrivs är i någon mån dömt att inträffa. Det är ett påstående som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. Jag ogillar att se tillvaron som förutbestämd utifrån tidigare händelser. Vårt ansvar som människor sträcker sig dessutom inte in i oändligheten; det finns grader i helvetet och gränser för vad som är rimligt att begära av oss. Men vi måste vara medvetna om att orden vi använder inte bara är ord. De skapar också den verklighet som vi delar med varandra.

Sarah Palin borde så klart veta vad som är rimligt att använda som retoriskt grepp för att få fram en ståndpunkt. Och hon borde definitivt veta att inte på några villkor anspela på våld när hon vill sluta leden i en valrörelse. Palin bär inget ansvar för att kongressledamoten Gabrielle Giffords i detta nu ligger för döden till följd av ett kallblodigt vansinnesdåd i Tuscon, Arizona. Palin är bara en människa, och människors ansvar är inte oändligt. Världen är heller inte en tickande bomb som är dömd att brisera. Men som nobelpristagaren Paul Krugman skriver på sin blogg: "violent acts are what happen when you create a climate of hate". Sarah Palin borde veta att vi i slutändan tvingas leva i det samhälle som vi pratar om. Därför borde hon inte ha twittrat det som står här ovan.

fredag, januari 07, 2011

Om #prataomdet av Lisa Bjurwald på DN:s ledarsida

#prataomdet lever vidare. Samtalet om sexuella gråzoner diskuteras fortfarande - på Twitter, i bloggosfären och på den egna hemsidan. I dag citerar dessutom Lisa Bjurwald mitt tidigare blogginlägg i ämnet i sin DN-ledare. Läs hennes ledare (här) och mitt blogginlägg (här).

Bjurwald påpekar att myten om mannen som ett erövrande rovdjur är djupt problematisk. Detta eftersom sådana myter sätter käppar i hjulet för jämställdheten. I detta framhåller hon att männen själva tar för liten plats i jämställdhetsdebatten. Om detta kan jag bara hålla med. Som man är du antingen en ståndaktig hingst eller en slokörad valack. Gråskalorna däremellan bortses ofta ifrån. Män måste därför på eget bevåg börja berätta om sina egna erfarenheter och sin egen syn på maskulinitet och sin tilldelade könsroll. Det handlar inte om att män välvilligt ska bjudas in till att delta i diskussionen. Nej, det handlar om att män ska ta sig det utrymme i debatten som de förtjänar. Och det måste vi män göra själva, annars kommer den manliga könsrollen aldrig kunna vidgas.

Lisa Bjurwald ser det som symptomatiskt att män i 20–30-årsåldern ofta "använder uttrycket 'hemsläp' för ett nattligt ragg". Hur det är med den saken låter jag vara osagd. Det är dock sympotomatiskt att det måste till en kvinna för att den manliga könsrollen ska diskuteras på ledarplats i Sveriges största morgontidning. Män verkar kunna ta plats överallt, men inte i jämställdhetsdebatten.

-----------------------

Jag deltog även i SVT Debatt 21 december när #prataomdet diskuterades. Se programmet (här) och mina kommentarer till samma program (här) och (här).

Därefter bloggade jag om diskriminering och könsmaktsordningens begränsningar (här). Något som Unni Drougge svarade på i en SVT Debatt-artikel om patriarkatets rätta ansikte (här).

söndag, januari 02, 2011

Om diskriminering och könsmaktsordningens begränsningar

Häromdagen hamnade jag i en twitterdiskussion om jämställdhet, feminism och vad vi lägger i dessa begrepp. Frågan är knappast ny, men är väl värd att stötas och blötas. Upprinnelsen var Oscar Sundells krönika i Trelleborgs Allehanda där han uttryckte en rädsla för att bli jämställdhetspolitiskt brännmärkt för att inte hysa "rätt" åsikter. Sundells konkreta exempel var att Expressens Aase Berg hävdat att Unni Drougges deckarsatir Bluffen har blivit nedtystad på grund av att Drougge är kvinna. Sundell föreslog i stället att bokens svaga genomslag lika gärna kan bero på att den är trist. Knappast "rätt" åsikt att hysa om man vill delta i jämställdhetsdebatten, men likafullt ett modigt ställningstagande.

Jag vet i ärlighetens namn ingenting om Drouggeboken i fråga, men i all enkelhet ställer Sundell viktiga principiella frågor om diskriminering: När
kan någon sägas ha blivit diskriminerad, till exempel till följd av sin könstillhörighet? Böcker kan ju vara trista, oavsett vem som har skrivit dem. Och att värdera en bok som dålig kan ju inte vara ett allmängiltigt tecken på diskriminering för då riskerar diskrimineringsbegreppet att dräneras på betydelse, något Maceij Zaremba tydligt illustrerar (här). Så vilket kriterium ska vi använda för att påvisa förtryck? Jag har inget bra svar på den frågan, men jag vill ändå hävda att teorin om könsmaktsordningen är ett dåligt svar på frågan om könsdiskriminering.

Feminismen har i regel könsmaktsordningen som utgångspunkt i sin argumentation. Den hävdar att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp
. Enligt min tolkning är detta ett allomfattande påstående, en teori som tänks genomsyra samhället på alla nivåer. Den indikerar alltså att kvinnor skulle vara underordnade i samtliga situationer på grund av sitt kön. Frågan är vilket kriterium vi ska använda för att påvisa detta förtryck? Svaret verkar vara: vilket som helst. Något som gör teorin lika svår att bevisa som att motbevisa.

Eftersom utgångspunkten är att alla orättvisor beror på könsmaktsordningen går det ju bra att använda vilken situation som helst för att påvisa sanningen i påståendet. Exempelvis hävdandet att en deckarsatir har blivit nedtystad på grund av författarens kön, inte på grund av bokens eventuella brist på kommersiell kvalitet. Eller varför inte det faktum att tjejer har högre betyg än killar, något som Ivar Arpi tidigare har påpekat. Här verkar det finnas en maktasymmetri, men kanske är också dessa tjejers framgång ett resultat av kvinnors evigt underordnade ställning? Också Anders Kilanders påpekande att män självmördar mer och missbrukar mer samt
Tendens i P1:s slutsats att män över huvud taget lever ett mer riskfyllt liv än kvinnor borde alla vara tecken på att könsmaktsordningen inte alls är särskilt ordnad. Det verkar kort sagt finnas många exempel där män inte alls är överordnade kvinnor.

Dessa exempel borde rimligtvis innebära att vi förkastar den allomfattande könsmaktsordningen som sanning. I stället borde vi nöja oss med att konstatera att det finns patriarkala strukturer; män är
ofta överordnade kvinnor, inte alltid, vilket könsmaktsordningen förutsätter. Att patriarkala strukturer finns är heller inte svårt att påvisa. Patriarkatet är ett historiskt faktum som burit med sig en traditionell uppfattning om könsroller in i vår tid. Det är ett förlegat system och något som både män och kvinnor tjänar på att motverka och avskaffa. Män skulle exempelvis leva längre, kvinnors plånböcker skulle bli tjockare.

För att återknyta till Oscar Sundells rädsla för att bli jämställdhetspolitiskt brännmärkt, så delar jag den rädslan med honom just i detta nu. Texten ovan är nämligen av den arten att brännmärkning är möjlig. Men om jämställdheten ska gå framåt behöver utgångspunkterna i debatten både stötas, blötas och, inte minst, kritiseras.