söndag, januari 02, 2011

Om diskriminering och könsmaktsordningens begränsningar

Häromdagen hamnade jag i en twitterdiskussion om jämställdhet, feminism och vad vi lägger i dessa begrepp. Frågan är knappast ny, men är väl värd att stötas och blötas. Upprinnelsen var Oscar Sundells krönika i Trelleborgs Allehanda där han uttryckte en rädsla för att bli jämställdhetspolitiskt brännmärkt för att inte hysa "rätt" åsikter. Sundells konkreta exempel var att Expressens Aase Berg hävdat att Unni Drougges deckarsatir Bluffen har blivit nedtystad på grund av att Drougge är kvinna. Sundell föreslog i stället att bokens svaga genomslag lika gärna kan bero på att den är trist. Knappast "rätt" åsikt att hysa om man vill delta i jämställdhetsdebatten, men likafullt ett modigt ställningstagande.

Jag vet i ärlighetens namn ingenting om Drouggeboken i fråga, men i all enkelhet ställer Sundell viktiga principiella frågor om diskriminering: När
kan någon sägas ha blivit diskriminerad, till exempel till följd av sin könstillhörighet? Böcker kan ju vara trista, oavsett vem som har skrivit dem. Och att värdera en bok som dålig kan ju inte vara ett allmängiltigt tecken på diskriminering för då riskerar diskrimineringsbegreppet att dräneras på betydelse, något Maceij Zaremba tydligt illustrerar (här). Så vilket kriterium ska vi använda för att påvisa förtryck? Jag har inget bra svar på den frågan, men jag vill ändå hävda att teorin om könsmaktsordningen är ett dåligt svar på frågan om könsdiskriminering.

Feminismen har i regel könsmaktsordningen som utgångspunkt i sin argumentation. Den hävdar att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp
. Enligt min tolkning är detta ett allomfattande påstående, en teori som tänks genomsyra samhället på alla nivåer. Den indikerar alltså att kvinnor skulle vara underordnade i samtliga situationer på grund av sitt kön. Frågan är vilket kriterium vi ska använda för att påvisa detta förtryck? Svaret verkar vara: vilket som helst. Något som gör teorin lika svår att bevisa som att motbevisa.

Eftersom utgångspunkten är att alla orättvisor beror på könsmaktsordningen går det ju bra att använda vilken situation som helst för att påvisa sanningen i påståendet. Exempelvis hävdandet att en deckarsatir har blivit nedtystad på grund av författarens kön, inte på grund av bokens eventuella brist på kommersiell kvalitet. Eller varför inte det faktum att tjejer har högre betyg än killar, något som Ivar Arpi tidigare har påpekat. Här verkar det finnas en maktasymmetri, men kanske är också dessa tjejers framgång ett resultat av kvinnors evigt underordnade ställning? Också Anders Kilanders påpekande att män självmördar mer och missbrukar mer samt
Tendens i P1:s slutsats att män över huvud taget lever ett mer riskfyllt liv än kvinnor borde alla vara tecken på att könsmaktsordningen inte alls är särskilt ordnad. Det verkar kort sagt finnas många exempel där män inte alls är överordnade kvinnor.

Dessa exempel borde rimligtvis innebära att vi förkastar den allomfattande könsmaktsordningen som sanning. I stället borde vi nöja oss med att konstatera att det finns patriarkala strukturer; män är
ofta överordnade kvinnor, inte alltid, vilket könsmaktsordningen förutsätter. Att patriarkala strukturer finns är heller inte svårt att påvisa. Patriarkatet är ett historiskt faktum som burit med sig en traditionell uppfattning om könsroller in i vår tid. Det är ett förlegat system och något som både män och kvinnor tjänar på att motverka och avskaffa. Män skulle exempelvis leva längre, kvinnors plånböcker skulle bli tjockare.

För att återknyta till Oscar Sundells rädsla för att bli jämställdhetspolitiskt brännmärkt, så delar jag den rädslan med honom just i detta nu. Texten ovan är nämligen av den arten att brännmärkning är möjlig. Men om jämställdheten ska gå framåt behöver utgångspunkterna i debatten både stötas, blötas och, inte minst, kritiseras.

8 kommentarer:

Niklas sa...

Men du bygger upp en halmgubbe här, tycker jag. Den klassiska definitionen av en feminist är en person som anser att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, och att detta faktum bör åtgärdas. Och visst kan man se den strukturen i mäns högre löner eller lägre ansvar för reproduktionen i vid bemärkelse, d.v.s hushållsarbete, barnomsorg och vård av sjuka och gamla. Men ingen påstår att det gäller överallt och alla individer.

Vad gäller begreppen könsmaktsordning och patriarkat har de (naturligtvis) synats i sömmarna och utsatts för hård kritik inom de feministiska leden, bl.a. för att vara historielösa eller inte ta hänsyn till att kvinnor i olika kulturer och situationer har olika upplevelser av förtryck.

Läs gärna Lena Gemzöes "Feminism" så får du en mycket klarare bild av begreppen!

Niklas

Jag, Hugh Grant sa...

Erkänner motvilligt halmgubbigheten i mitt resonemang och jag läser gärna mer om saken. Tack för boktips!

Du har också rätt i att få människor på riktigt gör en sådan allomfattande tolkning av könsmaktsordningen. Min upplevelse av begreppet är dock att det kan kastas in lite ad hoc för att förklara orättvisor som lika gärna kan bero på något annat.

Anna Tholl sa...

Intressant diskussion! Jag håller definitivt med dig om att utgångspunkterna för de begrepp vi använder bör diskuteras. Jag måste dock hålla med Niklas om att en förståelse av könsmaktsordningen som alltid förutsättande av mäns överordning i alla situationer och händelser inte är så som jag fått lära mig den.

Jag tänker också att det ligger i frågan en förståelse av makt, där maktutövning allra oftast inte handlar om att aktivt trycka ned någon annan, utan om att inte vara medveten om sina privilegier och sätten man kämpar för att behålla dem, och hur de existerar på andras bekostnad. Därför måste vi ha ord för att förstå komplexa sammanhang. Det vore synd om begreppet könsmaktsordning blev statiskt och stelt. Därför behövs diskussion.

Jag förstår också din rädsla att bli "Pärströmifierad"! Var inte orolig, de allra flesta kan skilja på intelligenta personers intresse att diskutera en fråga och... tvärtom :)

Unni Drougge sa...

Jag måste givetvis korrigera din syn på bokutgivning och dess bemötande som du tycks ha hämtat från den där viktigpettern som du länkade till.

För det första är inte en romans eventuella "tråkighet" (intressant f ö att Strindberg ofta avfärdades som "tråkig") ett skäl till att låta bli att recensera densamma.

För det andra blandar du in "kommersiell potential" i den här soppan. Menar du då att bara kommersiella romaner blir recenserade eller omskrivna?

Jag vet vad jag gör och jag känner till riskerna. Jag livnär mig på mitt författarskap och vågar ändå utmana etablissemanget. Det beror på att jag äger något som kallas konstnärlig integritet. Att utifrån lösa antaganden då diskutera mitt författarskap – det betackar jag mig. Om jag avslöjar osynliga maktstrukturer i bok- och mediebranschen tycker jag att det är magstarkt att plocka billiga poänger på de konsekvenser det ger. Du kan ju ta och prova det nån dag. Att verkligen rikta en skrevspark mot män med stort inflytande i din egen bransch.

Jag är trogen mig själv och mina läsare, och mina läsare finns där just för att jag inte kompromissar. Därför klarar jag mig, både moraliskt och ekonomiskt.

Jag skulle önska att du, innan du använder mig som exempel på nåt helt annat som du vill poängtera, tar dig en funderare på vad jag håller på med. För som det ser ut nu är du bara vilseledd av fördomar. Jag undrar ofta hur jag lyckas provocera även människor vars intressen jag försvarar.

Det står folk fritt att tycka vad de vill om mig som person (eller som persona, eftersom de flesta som uttalar sig om mig går efter den mediebild de fått), men när det gäller min författargärning ber jag om en viss ödmjukhet. Jag skriver för livet, det är ingen jävla lek, det är ett liv, och det är det enda liv jag kan leva. Jag älskar dessutom det livet.

Men ge fan i att använda mitt författarskap eller mina romaner som tuggummi för ditt genusperspektiv. Åtminstone så länge du inte vet mer om bokbranschen och dess siamesiska tvilling medierna än det man kan uttyda av din post.

Hade jag varit Ranelid skulle jag nu ha fortsatt evinnerligen med att älta alla mina fantastiska framgångar, men jag är smart nog att låta bli.

Däremot har jag en stor käft och det är jag faktiskt jävligt glad för. Även om jag bara är en liten quinna och borde veta min plats.

Adjö.

Anna Larsdotter sa...

Jag tror också att den sk könsmaktsordningen är mer komplex än vad vi oftast ser den som. Kanske kommer man inte undan klassbegreppet, att också män är underordnade varann i hierarkier. Det finns alltid något att tjäna på att könsrollerna lever kvar - också för kvinnor. Rollerna blir en reträttväg, en sorts skyddsrum som vi kan gömma oss i när det blir för jobbigt. Istället för att erkänna och ta konsekvenserna av de möjligheter vi faktiskt har. Och de är oftast mycket större än vi tror.
Men det kostar att bryta mönstret, både för den tjej som PÅ ALLVAR vill ge en skrevspark åt det manliga etablissemanget och för den snubbe som PÅ ALLVAR t ex försöker bryta tjejers "omvårdnadsvälde".
Dt här var kanske lite långt ifrån Bluffen-diskussionen, måste förresten ut och köpa den boken imorrn!

Jag, Hugh Grant sa...

@Anna Tholl: Jag håller med, makt och privilegier är ofta svåra att genomskåda. Ibland är de direkt osynliga och därmed svåra att påvisa. Därför tycker jag att det finns fog för en diskussion för vad vi ska kategorisera som diskriminering. Som jag kommenterade Niklas ovan så är jag också helt på det klara med att könsmaktsordningen väldigt sällan används på det allomfattande sätt som jag nämner i min text. Men som jag uppfattar det så sänder begreppet just den signalen. Därav inlägget. Tur dock att du tycker att jag klarade mig från pärströmifiering. :)

@Unni Drougge: Det är absolut inte min mening att ifrågasätta ditt författarskap. Jag hyser stor respekt för människor som vågar och orkar skriva litteratur, både den litteratur som förflyttar gränser och kommersiell sådan. Mitt inlägg var tänkt illustrera en generell diskussion, sådana diskussioner blir mer intressanta om de kopplas till konkreta exempel i samtiden. Jag är dock medveten om att både mitt inlägg och mina exempel har brister. Några av dessa brister finns kommenterade här ovan, du pekar på ytterligare några. Det är kritik som jag tar åt mig av.

@Anna Larsdotter: Helt enig, hierarkier är komplexa. De finns men de följer inte någon rät linje. Det var nog lite det som jag ville få fram med mitt inlägg, även om jag inte har tänkt på det förrän nu. :) Och visst är det bekvämt att rätta in sig i ledet och leva ut det som förväntas av en. Det beteendet kostar ju väldigt lite i form av ifrågasättanden från omgivningen. Men som du säger så är vårt handlingsutrymme ofta större än vad vi tror. Det är ett viktigt påpekande och det svängrummet är både kvinnor och män skyldiga att ta till vara på. För jag tror att vi alla tjänar på att vidga könsrollerna.

Visselpaj sa...

Jag tror att både män och kvinnor drabbas av de stereotypa könsrollerna i samhället, t ex att män uppfostras ofta till att bita ihop istället för att gråta och prata ut om känslor. Kanske är det därför fler män tar självmord?
Även om det finns en könsmaktsordning som finns där fast man inte alltid tänker på det ("att inte vara medveten om sina privilegier och sätten man kämpar för att behålla dem, och hur de existerar på andras bekostnad" som Anna Tholl uttryckte så klokt) så är det klart som korvspad att det finns mycket som man kan göra för att männen ska må bättre också.
De män som misshandlar sina kvinnor gör det knappast för att de mår bra.

Det ena behöver inte utesluta det andra (en av mina favoritutryck).

Anna Larsdotter sa...

Håller med ovanstående !