torsdag, januari 13, 2011

Om likheterna mellan Svenska Akademin och den turkiska staten i fejden mellan Ranelid och Englund
















Författaren Björn Ranelid tycker att ledamöterna i Svenska akademien bör ta sig ut från kammaren och börja dansa i Let's dance. Peter Englund, Akademiens ständige sekreterare, raljerar på sin officiella akademiblogg att allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas. Så startas en författarfejd i Sverige 2011. Man kan välja att se det som blott ett skolgårdsbråk mellan två förvuxna pojkar. Eller så väljer man att se det som en liten händelse i ett mycket större sammanhang. Själv väljer jag det senare alternativet, för sammanhang har alltid sitt ursprung i den lilla händelsen.

Att Björn Ranelid är en lättkränkt primadonna är ingen nyhet. Likaså är det ingen nyhet att Peter Englund representerar en av Sveriges mäktigaste kulturinstitutioner. Skillnaden ligger så klart i att Ranelid enbart representerar sig själv i egenskap av enskild sketen författare - och som den enskilda sketna författare han är så har Björn Ranelid rätt att säga vad fanken han vill om mäktiga kulturinstitutioner.

Peter Englund representerar alltjämt inte sig själv, utan den mäktiga kulturinstitutionen Svenska Akademien. Av detta följer att han har ett stort ansvar för han säger, skriver och tycker. Ett ansvar som är särskilt stort när Englund tycker saker på sin officiella akademiblogg. I det forumet är det exempelvis inte lämpligt att sparka på enskilda författare och insinuera att de borde beläggas med munkavle, hur sketna de än må vara.

Den mest uppenbara anledningen till detta är att Akademien bör värna det fria ordet. En annan (mycket bättre) anledning är att Ranelid är en person medan Akademien är en institution. Som enskild person har Ranelid rättigheter som en institution likt Svenska Akademien inte har. Björn Ranelid må vara en ovanligt lättkränkt man, men han är en människa och kan därför kränkas. Akademin däremot är en institution och kan inte kränkas. Ändå framstår Englund och Akademin som förolämpade av och irriterade på den rallarsvingande Ranelid.

Men Svenska Akademien är i gott sällskap. Det finns nämligen många institutioner brukar känna sig kränkta. Kyrkor och religiösa samfund är vanligt förekommande exempel, den turkiska staten ett annat. Den turkiska staten känner sig ibland förolämpad av författare som med sina förhatliga böcker och yttranden skändar den turkiska nationalstoltheten. Den brukar då göra sitt bästa för att belägga den förhatlige författaren med munkavle. Orhan Pamuk har exempelvis varit föremål för en sådan rättsprocess. Samme Pamuk som så sent som 2006 belönades Nobelpriset i litteratur. Samma nobelpris som Svenska Akademien delar ut. Tur för Orhan Pamuk att han inte hann kränka Svenska Akademien innan prisutdelningen gick av stapeln. I så fall hade han nog kunnat glömma sitt Nobelpris.

-----------------------------------------------

Många många många har skrivit om Ranelid Vs. Englund. Till de bättre analyserna som jag hittills har kommit över hör Gabriel Byströms på GP, Elin Grelssons på Aftonbladet samt Johannes Forssbergs och Erik Heimerssons på Expressen.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vet inte hur jag hamnade här - men när jag läser vad du skriver - så måste jag säga att du har helt rätt betr Ranelid/Englund.
Mats (Malmo)

Jag, Hugh Grant sa...

Kul att du gillar, tack! Även om denna vinterstorm aldrig lämnade vattenglaset, men så brukar det ju vara. :) /Anders