Jag, Hugh Grant

Om kvinnors och mäns rättigheter framför kameran

2011-02-01T10:50:00.009+01:00

Både män och kvinnor viker ut sig i glossiga månadsmagasin. Dessa utvik tenderar dock att bedrivas på ojämlika villkor. Män tittar stint in i kameran och blir därmed jämlik med betraktaren. Kvinnor åmar sig på olika vis inför kameran och blir därmed till ett objekt för samma betraktare. Detta har jag skrivit om tidigare, läs (här) eller titta helt enkelt på bilderna här ovan.

Linus Fremin har uppmärksammat samma fenomen. I dag skriver han på sin blogg att lösningen på problemet är att även män bör göras till sexobjekt när de viker ut sig. Fremin menar att detta är en feministisk strategi; män blir ju i så fall lika utsatta som kvinnor. Hans argument är att samhället ändå inte kommer att bli mindre sexualiserat, så då får män finna sig i att bli lika vidrigt behandlade som kvinnor.

Jag håller verkligen inte med. En feministisk strategi borde snarare syfta till att göra kvinnor till aktiva subjekt framför kameran, inte att göra män till maktlösa objekt.

Jag håller med Fremin om att vi lever i ett sexualiserat samhälle. Det är dock inte nödvändigtvis ett problem i sig. Sexualisering blir till ett problem först när människor är maktlösa. Att vara ett objekt är att vara maktlös, för då är du bara till för att behaga någon annan. Att vara ett objekt är alltså per definition något dåligt. Linus Fremin verkar alltjämt tycka att objektifiering är något önskvärt.

Västvärlden har 200 år av kamp för demokratiska rättigheter bakom sig. Målet har varit och är fortfarande att befria människor från förtryck. Fremin anser emellertid att vi nu ska överge denna strävan. Helst plötsligt ska vi inte kämpa för kvinnors rättigheter. I stället ska vi beröva män deras rättigheter. Resonemanget verkar lyda att det då åtminstone blir lika dåligt för alla. Fokus borde emellertid vara att lyfta och frigöra kvinnor, och det kan man göra utan att sänka och förtrycka män.

Linus Fremin får gärna kalla sin strategi för feministisk. Själv bedömer jag hans strategi som både pessimistisk och felaktig. Hans resonemang säger att vi lika gärna kan ge upp och göra oss till maktlösa objekt allihop; vad vi än gör så kommer ingenting att bli bättre. Men mycket har blivit bättre. Annars hade kvinnor inte haft rätt till utbildning, annars hade kvinnor inte haft rösträtt, annars hade kvinnor inte kunnat försörja sig själva. Därmed inte sagt att vårt samhälle är jämställt. Det är det inte. Mycket arbete återstår och vägen framåt kommer inte att vara spikrak.

En sak står emellertid klar: I vår strävan för ett mer jämställt samhälle ska ingen berövas sin rätt till att vara ett subjekt; inga kvinnor, inga män; inte framför kameran, inte på dansgolvet, inte i sängen. Att kvinnor behandlas som maktlösa objekt i utvikningsmedia är inget argument för att män ska bli behandlade på samma sätt. I stället bör vi kämpa för allas rätt till att vara subjekt; subjekt som själva kan bestämma över sina liv.

---------------------------------

Uppdatering: Linus Fremin bemöter mina invändningar i kommetarsfältet till sin blogg. Han anser att jag tar i när jag påstår att han vill frånta människor deras rättigheter. På den punkten måste jag ge Fremin rätt; han påstår inte att han vill frånta människor deras rättigheter. Det är en alldeles för kategorisk formulering av mig. Jag vidhåller emellertid att hans förslag innebär att ändamålet (jämställdhet) helgar medlen (mer objektifiering). Sett utifrån människors rättigheter och det framtida samhälle som jag gissar att både jag och Fremin vill ha, så menar jag att den vägen är problematisk.

Att göra män till sexobjekt i större utsträckning ser Fremin som en parallell strategi till att i grunden förändra synen vi har på sexualitet och könsroller. Han poängterar också vikten av att samtidigt stärka kvinnans position. Jag håller verkligen med om att föreställningar om exempelvis maskulinitet och mansideal bör problematiseras, men i det här fallet ser jag hellre att större fokus läggs på att stärka kvinnans position, inte att försvaga mannens dito.

Avslutningsvis kan sägas att detta är en övning i att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Det ena behöver självfallet inte utesluta det andra. Därför tycker jag att Fremins inlägg är välkommet; det belyser en viktig fråga. Avsikten med mitt eget inlägg är så klart att problematisera jämställdhetssträvanden, inte att motarbeta dem.

Om likheterna mellan Svenska Akademin och den turkiska staten i fejden mellan Ranelid och Englund

2011-01-13T00:06:00.006+01:00

Författaren Björn Ranelid tycker att ledamöterna i Svenska akademien bör ta sig ut från kammaren och börja dansa i Let's dance. Peter Englund, Akademiens ständige sekreterare, raljerar på sin officiella akademiblogg att allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas. Så startas en författarfejd i Sverige 2011. Man kan välja att se det som blott ett skolgårdsbråk mellan två förvuxna pojkar. Eller så väljer man att se det som en liten händelse i ett mycket större sammanhang. Själv väljer jag det senare alternativet, för sammanhang har alltid sitt ursprung i den lilla händelsen.

Att Björn Ranelid är en lättkränkt primadonna är ingen nyhet. Likaså är det ingen nyhet att Peter Englund representerar en av Sveriges mäktigaste kulturinstitutioner. Skillnaden ligger så klart i att Ranelid enbart representerar sig själv i egenskap av enskild sketen författare - och som den enskilda sketna författare han är så har Björn Ranelid rätt att säga vad fanken han vill om mäktiga kulturinstitutioner.

Peter Englund representerar alltjämt inte sig själv, utan den mäktiga kulturinstitutionen Svenska Akademien. Av detta följer att han har ett stort ansvar för han säger, skriver och tycker. Ett ansvar som är särskilt stort när Englund tycker saker på sin officiella akademiblogg. I det forumet är det exempelvis inte lämpligt att sparka på enskilda författare och insinuera att de borde beläggas med munkavle, hur sketna de än må vara.

Den mest uppenbara anledningen till detta är att Akademien bör värna det fria ordet. En annan (mycket bättre) anledning är att Ranelid är en person medan Akademien är en institution. Som enskild person har Ranelid rättigheter som en institution likt Svenska Akademien inte har. Björn Ranelid må vara en ovanligt lättkränkt man, men han är en människa och kan därför kränkas. Akademin däremot är en institution och kan inte kränkas. Ändå framstår Englund och Akademin som förolämpade av och irriterade på den rallarsvingande Ranelid.

Men Svenska Akademien är i gott sällskap. Det finns nämligen många institutioner brukar känna sig kränkta. Kyrkor och religiösa samfund är vanligt förekommande exempel, den turkiska staten ett annat. Den turkiska staten känner sig ibland förolämpad av författare som med sina förhatliga böcker och yttranden skändar den turkiska nationalstoltheten. Den brukar då göra sitt bästa för att belägga den förhatlige författaren med munkavle. Orhan Pamuk har exempelvis varit föremål för en sådan rättsprocess. Samme Pamuk som så sent som 2006 belönades Nobelpriset i litteratur. Samma nobelpris som Svenska Akademien delar ut. Tur för Orhan Pamuk att han inte hann kränka Svenska Akademien innan prisutdelningen gick av stapeln. I så fall hade han nog kunnat glömma sitt Nobelpris.

-----------------------------------------------

Många många många har skrivit om Ranelid Vs. Englund. Till de bättre analyserna som jag hittills har kommit över hör Gabriel Byströms på GP, Elin Grelssons på Aftonbladet samt Johannes Forssbergs och Erik Heimerssons på Expressen.

Om Palin, Auster och språkbruket

2011-01-08T23:44:00.012+01:00

Jag läste Oracle Night av Paul Auster för några år sedan. I en passage menar Auster att vi måste vara försiktiga med vad vi säger och skriver. För det som sägs och skrivs är i någon mån dömt att inträffa. Det är ett påstående som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. Jag ogillar att se tillvaron som förutbestämd utifrån tidigare händelser. Vårt ansvar som människor sträcker sig dessutom inte in i oändligheten; det finns grader i helvetet och gränser för vad som är rimligt att begära av oss. Men vi måste vara medvetna om att orden vi använder inte bara är ord. De skapar också den verklighet som vi delar med varandra.

Sarah Palin borde så klart veta vad som är rimligt att använda som retoriskt grepp för att få fram en ståndpunkt. Och hon borde definitivt veta att inte på några villkor anspela på våld när hon vill sluta leden i en valrörelse. Palin bär inget ansvar för att kongressledamoten Gabrielle Giffords i detta nu ligger för döden till följd av ett kallblodigt vansinnesdåd i Tuscon, Arizona. Palin är bara en människa, och människors ansvar är inte oändligt. Världen är heller inte en tickande bomb som är dömd att brisera. Men som nobelpristagaren Paul Krugman skriver på sin blogg: "violent acts are what happen when you create a climate of hate". Sarah Palin borde veta att vi i slutändan tvingas leva i det samhälle som vi pratar om. Därför borde hon inte ha twittrat det som står här ovan.

Om #prataomdet av Lisa Bjurwald på DN:s ledarsida

2011-01-07T10:06:00.007+01:00

#prataomdet lever vidare. Samtalet om sexuella gråzoner diskuteras fortfarande - på Twitter, i bloggosfären och på den egna hemsidan. I dag citerar dessutom Lisa Bjurwald mitt tidigare blogginlägg i ämnet i sin DN-ledare. Läs hennes ledare (här) och mitt blogginlägg (här).

Bjurwald påpekar att myten om mannen som ett erövrande rovdjur är djupt problematisk. Detta eftersom sådana myter sätter käppar i hjulet för jämställdheten. I detta framhåller hon att männen själva tar för liten plats i jämställdhetsdebatten. Om detta kan jag bara hålla med. Som man är du antingen en ståndaktig hingst eller en slokörad valack. Gråskalorna däremellan bortses ofta ifrån. Män måste därför på eget bevåg börja berätta om sina egna erfarenheter och sin egen syn på maskulinitet och sin tilldelade könsroll. Det handlar inte om att män välvilligt ska bjudas in till att delta i diskussionen. Nej, det handlar om att män ska ta sig det utrymme i debatten som de förtjänar. Och det måste vi män göra själva, annars kommer den manliga könsrollen aldrig kunna vidgas.

Lisa Bjurwald ser det som symptomatiskt att män i 20–30-årsåldern ofta "använder uttrycket 'hemsläp' för ett nattligt ragg". Hur det är med den saken låter jag vara osagd. Det är dock sympotomatiskt att det måste till en kvinna för att den manliga könsrollen ska diskuteras på ledarplats i Sveriges största morgontidning. Män verkar kunna ta plats överallt, men inte i jämställdhetsdebatten.

-----------------------

Jag deltog även i SVT Debatt 21 december när #prataomdet diskuterades. Se programmet (här) och mina kommentarer till samma program (här) och (här).

Därefter bloggade jag om diskriminering och könsmaktsordningens begränsningar (här). Något som Unni Drougge svarade på i en SVT Debatt-artikel om patriarkatets rätta ansikte (här).

Om diskriminering och könsmaktsordningens begränsningar

2011-01-02T13:44:00.007+01:00

Häromdagen hamnade jag i en twitterdiskussion om jämställdhet, feminism och vad vi lägger i dessa begrepp. Frågan är knappast ny, men är väl värd att stötas och blötas. Upprinnelsen var Oscar Sundells krönika i Trelleborgs Allehanda där han uttryckte en rädsla för att bli jämställdhetspolitiskt brännmärkt för att inte hysa "rätt" åsikter. Sundells konkreta exempel var att Expressens Aase Berg hävdat att Unni Drougges deckarsatir Bluffen har blivit nedtystad på grund av att Drougge är kvinna. Sundell föreslog i stället att bokens svaga genomslag lika gärna kan bero på att den är trist. Knappast "rätt" åsikt att hysa om man vill delta i jämställdhetsdebatten, men likafullt ett modigt ställningstagande.

Jag vet i ärlighetens namn ingenting om Drouggeboken i fråga, men i all enkelhet ställer Sundell viktiga principiella frågor om diskriminering: När kan någon sägas ha blivit diskriminerad, till exempel till följd av sin könstillhörighet? Böcker kan ju vara trista, oavsett vem som har skrivit dem. Och att värdera en bok som dålig kan ju inte vara ett allmängiltigt tecken på diskriminering för då riskerar diskrimineringsbegreppet att dräneras på betydelse, något Maceij Zaremba tydligt illustrerar (här). Så vilket kriterium ska vi använda för att påvisa förtryck? Jag har inget bra svar på den frågan, men jag vill ändå hävda att teorin om könsmaktsordningen är ett dåligt svar på frågan om könsdiskriminering.

Feminismen har i regel könsmaktsordningen som utgångspunkt i sin argumentation. Den hävdar att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Enligt min tolkning är detta ett allomfattande påstående, en teori som tänks genomsyra samhället på alla nivåer. Den indikerar alltså att kvinnor skulle vara underordnade i samtliga situationer på grund av sitt kön. Frågan är vilket kriterium vi ska använda för att påvisa detta förtryck? Svaret verkar vara: vilket som helst. Något som gör teorin lika svår att bevisa som att motbevisa.

Eftersom utgångspunkten är att alla orättvisor beror på könsmaktsordningen går det ju bra att använda vilken situation som helst för att påvisa sanningen i påståendet. Exempelvis hävdandet att en deckarsatir har blivit nedtystad på grund av författarens kön, inte på grund av bokens eventuella brist på kommersiell kvalitet. Eller varför inte det faktum att tjejer har högre betyg än killar, något som Ivar Arpi tidigare har påpekat. Här verkar det finnas en maktasymmetri, men kanske är också dessa tjejers framgång ett resultat av kvinnors evigt underordnade ställning? Också Anders Kilanders påpekande att män självmördar mer och missbrukar mer samt Tendens i P1:s slutsats att män över huvud taget lever ett mer riskfyllt liv än kvinnor borde alla vara tecken på att könsmaktsordningen inte alls är särskilt ordnad. Det verkar kort sagt finnas många exempel där män inte alls är överordnade kvinnor.

Dessa exempel borde rimligtvis innebära att vi förkastar den allomfattande könsmaktsordningen som sanning. I stället borde vi nöja oss med att konstatera att det finns patriarkala strukturer; män är ofta överordnade kvinnor, inte alltid, vilket könsmaktsordningen förutsätter. Att patriarkala strukturer finns är heller inte svårt att påvisa. Patriarkatet är ett historiskt faktum som burit med sig en traditionell uppfattning om könsroller in i vår tid. Det är ett förlegat system och något som både män och kvinnor tjänar på att motverka och avskaffa. Män skulle exempelvis leva längre, kvinnors plånböcker skulle bli tjockare.

För att återknyta till Oscar Sundells rädsla för att bli jämställdhetspolitiskt brännmärkt, så delar jag den rädslan med honom just i detta nu. Texten ovan är nämligen av den arten att brännmärkning är möjlig. Men om jämställdheten ska gå framåt behöver utgångspunkterna i debatten både stötas, blötas och, inte minst, kritiseras.

Om idrottens oförmåga att sälja sin så kallade själ

2010-12-28T01:28:00.008+01:00

På annandagen spelades det elitseriehockey utomhus. Färjestad vann mot Frölunda med 5-2 i Karlstad inför 15 000 åskådare. Förra året spelade lagen mot varandra på Ullevi i Göteborg, då inför 30 000 åskådare. Låter ju ganska häftigt, inte sant? Men spelarna vill inte göra annandagstradition av detta. - Det blir bara jippo, säger Frölundas Joel Lundqvist till Aftonbladet. Det skrivs förvisso tonvis av akademisk litteratur om idrottens viktiga roll i samhället, och nog för att det är mycket pengar inom idrotten. Publik och motståndarlag förtjänar att alla matcher spelas efter likvärdiga förutsättningar. Och så vidare.

Men, hallå? Hur stort värde ska en sketen hockeymatch tillskrivas? Vi snackar inte något som påverkar statsskulden här. Jag tycker att ishockeyn borde bjussa på lite mediehysteri genom att alltid spela utomhus på Annandag jul. Ishockey är inte konceptuell konst, ishockey är event. Så varför inte eventifiera några enstaka matcher till max och sälja produkten? Det är ju ändå det överordnade målet: att sälja produkten. Sportsmannaanda och hederskodex säger somliga. Money talks, bullshit walks, säger jag.

Snygg TV-produktion är ett bra sätt att sälja produkten, men ingen producent i världen kan skapa snygg TV-sport av tomma läktare. Därför borde Hockeyligan räcka publiken en hand och spela utomhusmatcher varje Annandag Jul. 15 000 personer i Karlstad och 30 000 personer i Göteborg kan visserligen ha fel. Men inte så fel.

Om varför spekulationerna mot Assange är ovärdiga ett demokratiskt samhälle

2010-12-23T22:38:00.006+01:00

Camilla Lindberg har skrivit en replik på Isobel Hadley-Kamptz debattartikel på SVT Debatts hemsida. Hadley-Kamptz menade att mediaspekulationerna i Assanges skuld är osmakliga och inte värdiga ett demokratiskt samhälle. Något som jag höll med om i mitt tidigare inlägg. Camilla Lindberg menar emellertid att Assanges skuld MÅSTE diskuteras eftersom det är något som ”folk pratar om”.

Eftersom jag själv medverkade i programmet vill jag gärna kommentera detta:

Det förvånar mig att en liberal debattör som Camilla Lindberg tycker att allmänintresset – det folk pratar om - är viktigare att värna om än enskilda individers fri- och rättigheter. Liberalism består nämligen inte i att tillåta allt. Tillåtandet tar nämligen slut där människors individuella fri- och rättigheter tar vid. I det här fallet är det Julian Assanges och de två anmälande kvinnornas demokratiska rätt till en domstolsprocess som främst ska värnas, inte allmänhetens intresse i spruckna kondomer.

Jag, Isobel Hadley-Kamptz och många andra tycker att spekulerandet i Julian Assanges skuld är ovärdigt ett demokratiskt samhälle. Ett demokratiskt samhälle betraktar nämligen rättvisa domstolsprocesser som viktigare än mobbande mediadrev. Camilla Lindberg håller inte med. Jag respekterar den åsikten, men jag förstår inte varför Lindberg skriver under sin artikel i egenskap av liberal debattör.

Om Prata om det i SVT Debatt - en parodi

2010-12-23T04:49:00.012+01:00

I förrgår deltog jag i SVT Debatt för att diskutera Prata om det. Det var åtminstone vad jag trodde när jag tackade ja till att medverka i programmet. Bilderna ovan illustrerar färggrant parodin på den diskussion som huvudsakligen bedrevs. Diskussionen kom nämligen inte att handla om det som #prataomdet syftar till: att skapa förutsättningar för samtal om sex som är präglat av respekt, inte av obehag och osäkerhet. I stället var ingången till diskussionen Julian Assanges eventuella skuld i de sexualbrottsanklagelser som riktats mot honom. Isobel Hadley-Kamptz sade det redan i går, men det tål att sägas igen: Det är djupt beklagligt och dessutom ovärdigt ett demokratiskt samhälle att på bästa sändningstid, i Public Service, spekulera i ett rättsfall som ännu inte prövats i domstol.

Debatten spårade ur ganska tidigt, men Ulrika Borg gjorde mycket för att nyansera diskussionen genom att reda ut de juridiska begreppen. På min sida i debatten fanns annars Ivar Arpi och Paulina Neuding. De lyckades kort och koncist förklara vad Prataomdet-rörelsen handlar om, vilket var direkt nödvändigt för diskussionen. Dessutom tillförde Agnes Arpi perspektivet att vi inte kan prata om sexuella gråzoner utan att också prata om alkohol, eftersom den förskjuter våra gränser. Själv bidrog jag till diskussionen med det självklara påpekandet att sex är något som är intimt och laddat, och därmed svårt att just prata om.

Jag hade också gärna sagt något om de förväntningar vi har på varandra i sexuella relationer, och allra helst något om de begränsande könssterotyper som cirkulerar likt moln ovanför våra sängkammare. Vare sig vi vill eller inte så är mannen som tickande sexbomb och kvinnan som passiv docka föreställningar som är djupt rotade i oss. Dessa föreställningar stämmer inte alltid in på oss i praktiken, kanske stämmer de aldrig någonsin in på oss; vi är trots allt individer, inte strukturer. Som individer bär vi också på erfarenheter, känslor och sexuella preferenser som inte alls behöver stämma överens med schablonbilden av Mannen och Kvinnan. Oavsett vilket så begränsar dessa föreställningar oss i våra sexuella relationer. De gör det svårt för oss att handskas med sex, de gör det svårt för oss att prata om det.

-----------------------------

Angående Julian Assange finns det fortfarande ingen utomstående person som egentligen vet någonting om de anklagelser som är riktade mot honom. De enda som vet något i sakfrågan är Assange själv, de två kvinnor som har anmält honom samt rättsväsendet som har utredningen på sitt bord. Assange ska inte dömas i någon TV-tribunal, han ska ställas inför rätta. Och innan domen har fallit i målet bör media stänga butiken för spekulationer i ärendet. Varför? - För att det tillhör medias uppdrag att visa respekt – både för den demokratiska rättsprocessen och för de inblandade individerna. Spekulationer om skuld i enskilda brottmål är inte granskande journalistik, det är kladdigt veckotidningsskvaller.

Om att vara en inte särskilt schysst kille

2010-12-17T22:22:00.013+01:00

Det finns ett fantastiskt formulerat inlägg på den nystartade sajten Prata om det som jag känner igen mig väldigt mycket i. Johannes Axner beskriver en djupt rotad syn på sex som skapar avgrunder mellan könen. Den synen går ut på att sex är något som mannen får till skänks av kvinnan när han har visat upp ett tillräckligt vettigt beteende. Med en sådan utgångspunkt blir det så klart svårt att föreställa sig sex i termer av ömsesidig njutning. Kvinnan ger, mannen får – eller tar. Om det vill sig illa, om han inte får det han tycker sig ha rätt till.

Jag är singel sedan en tid tillbaka. Det innebär att jag ibland går ut med förhoppningen att hitta någon att ligga med. När jag står där i baren märker jag att dessa tankar om sex som kvinnans gåva till mannen finns även hos mig. Eller, det är knappast en nyhet att jag tänker på det viset, men det är en nedslående upptäckt att jag fortfarande tänker så. Axner beskriver detta som ett tankefel, och jag håller verkligen med. I likhet med honom tycker mig ha en relativt upplyst syn på sex och genusfrågor. Det känns liksom som att jag är en så kallad SCHYSST KILLE vad gäller detta. Jag tror mig gärna ha börjat tänka på människor som jämlikar, oavsett kön. Det gör jag också, men bara på ett intellektuellt plan.

I praktiken däremot, det vill säga när jag står i baren, så tänker jag enbart på att jag är en man och att jag därmed förväntas vara en ridderlig erövrare. Som erövrare ska jag prövas, bedömas, befinnas värdig av den svala kvinnan innan hon bestämmer huruvida vi ska gå hem tillsammans eller inte. Detta ser jag alltid som hennes beslut, inte mitt. I detta hennes beslut väger jag dock sällan in det faktum att hon, precis som jag, kan hysa längtan efter närhet, ömhet och sex. Inte att hon nödvändigtvis skulle bli kåt av att prata med mig, men tanken på att hon hyser sexuella begär i största allmänhet, den slår mig sällan. Så när jag pratar med en intressant tjej i baren tänker jag mest på att uppföra mig så vettigt som möjligt. Visa mina färdigheter, bestå bedömningen, och sedan förhoppningsvis få följa med hem som den ridderligt schyssta kille jag faktiskt är.

Men hur schysst är jag – egentligen? Det jag just har beskrivit är ju den inte särskilt smickrande bilden av kvinnan som Väsen. Hora/Madonna-komplexet en gång till. Jag är med andra ord en aktiv del av problemet. När jag väl flirtar vill säga. Ofta flirtar jag nämligen inte alls. Att flirta är för mig synonymt med att gå in i denna förhatliga erövrarroll, för den är ju inte särskilt sympatisk. Faktum är att jag sätter ganska hög prestige i att inte agera just erövrare, vilket resulterar i att jag ofta inte flirtar över huvud taget. Välvilliga personer skulle kategorisera detta som ett korkat sätt att ta på sig kollektiv manlig skuld. Själv misstänker jag att jag snarare sitter på min höga ridderliga häst och utgår från att tjejen vid bardisken inte har någon som helst sexualdrift. Genom dessa tankar och avsikter är jag visserligen inte en aktiv del av problemet, men väl en passiv del av samma problem.

Detta resonemang landar i något väldigt viktigt, nämligen respekten vi måste ha för varandras kroppar. Som jag nämnde inledningsvis innebär kvinnan-ger-mannen-får-synen på sex att mannen i slutändan riskerar ta det som han tycker sig ha rätt till. Det sägs att varje man är en potentiell våldtäktsman, och mot bakgrund av vad jag just har beskrivit så verkar jag vara just en sådan. Om jag själv har begått övergrepp? Ja. Jag har tagit många tjejer på rumpan utan att de har velat det, försökt lägga armen om många som sekunden därpå skickligt har slingrat sig som en hal ål. Men värre än så då? Jag vet inte. Jag hoppas inte det, men jag kan inte veta. Det är sådant vi måste prata om.

Om ett exempel på vanvettig vänsterretorik

2010-12-11T08:30:00.003+01:00

Eva-Lotta Hultén kritiserar i dagens GP (11/12 2010) RUT-avdraget eftersom det har inneburit en försämring av villkoren för dem som står utanför arbetsmarknaden. "Papperslösa flyktingar som saknar språkkunskaper utnyttjas hänsynslöst", skriver hon. Jag är inte heller någon förespråkare av RUT och ROT, det finns bättre sätt att fördela offentliga medel på. Men att beskylla RUT-avdraget för att papperslösa människor är utsatta är något slags världsrekord i missriktad konsekventialism. Vi kan inte utforma samhället efter vilka goda konsekvenser reformer eventuellt får, utan snarare enas om principer som inte får trampas på. Att ge papperslösa flyktingar uppehållstillstånd och chans till en dräglig tillvaro är en sådan princip. Att avskaffa RUT-avdraget är det inte.

Om några väl valda ord

2010-12-10T01:43:00.004+01:00

Jag brukade tillbringa mina somrar på ett lager utanför Jönköping. En eftermiddag i juli tog jag rast på den solvarma asfalten utanför. Efter en stund kom den nyanställde turken och satte sig bredvid mig. Han hade bara bott i Sverige i ett drygt halvår men hans svenska fru hade lärt honom språket på nolltid. Hon hade varit på charter, han hade säsongsjobbat på solkusten. Nu var de i Småland båda två. -Varför jobbar du här? frågade han. Jag tittade misstroget på honom. -Ja, du är ju intelligent, fortsatte han. Det syns i dina ögon. Det kom att bli min sista sommar på lagret, och jag har tänkt på hans ord sedan dess, tänkt på vem det var som den mest intelligenta av oss.

Om tillfället som inte fanns ens från första början

2010-08-02T19:59:00.011+02:00

I närheten av mitt jobb finns ett café. En arbetskamrat köpte sitt morgonkaffe där i flera år, brukade småprata lite med baristan. Till slut tog han äntligen mod till sig, men nej, hon var sambo, sambo sedan många år. Nu har baristan slutat, och han är tillsammans med en annan. Jag undrar om de tänker på varandra någon gång.

Om ett vattentätt nej

2010-08-02T17:49:00.005+02:00

"Det har varit många spekulanter på lägenheten. Efter moget övervägande har jag beslutat att hyra ut den till min bror".

Det är 1983. Du står vid Berlinmuren och längtar över till andra sidan. Har inte sett din älskade på drygt 20 år. Du står där och vet. Hur nära du är. Hur chanslös du är.

Om ägaren av marknaden II

2010-08-01T12:44:00.003+02:00

I föregående bloggpost som finns att läsa här nedan publicerade jag vad som såg ut att vara ett fiktivt svar till familjen Svensson angående deras bostadsannons. De ville hyra ut ett rum och jag var intresserad. Mitt svar var dock inte fiktivt, jag skickade faktiskt iväg det jag hade skrivit. Ordagrant till och med. Nu har jag fått svar från Svenssonfamiljen, och jag måste erkänna att jag är lite besviken, för jag tycker faktiskt att jag har gjort mig förtjänt av något mer än ett standardmail som förkunnar att jag tyvärr inte har fått rummet.

-----------------

Hej det har varit väldigt många sökande till rummet vi hyr ut därför har det tagit lite tid att svara på alla mail. Tyvärr är du inte den vi valt att hyra ut till.

SvenssonSvensson

Hello, there has been alot of applications for the room we had for rent so there have been quite a few to read through and answer, unfortunately you are not the one we choose to rent it to.

The Svenssons

---------------------

På engelska också naturligtvis, vänligt men bestämt. Men heter det inte "applicants"? Förutsatt att den sökande är en person. Men det kanske gör det samma för The Svenssons.

Om ägaren av marknaden

2010-07-27T00:20:00.007+02:00

Hej, vi har tänkt att hyra ut ett rum i vår 4:a from 1 aug.

Vi söker i första hand en veckopendlare eller en student som åker hem några helger i månaden. Själva jobbar vi borta en helg i månaden.

Låter det intressant så skriv gärna några rader om dig så kan vi fortsätta kontakten per telefon.

/Familjen Svensson

---------------------------

Hej Familjen Svensson,

jag är en student som nästan aldrig åker hem till mina föräldrar. En stor poäng med att flytta till en annan stad är nämligen att man ges chansen att klippa navelsträngen med sin hembygd och stå på egna ben. Nåväl, det är antagligen inte något som ni vet något om.

Jag är alltjämt en överseende person och är därför beredd att, om än motvilligt, anta ert erbjudande; ni är ju trots allt bortresta en helg varje månad! Jag planerar att flytta in nästa helg, så det vore bra om ni kunde komma hem till mig och packa mina flyttlådor i veckan. Var försiktiga med porslinslådorna när ni lastar in det i bilen bara. Hoppas ni har egen bil förresten, det är ju så dyrt att hyra nuförtiden.

Misströsta inte, jag kommer att trivas med er!

/Anders

Om ekorrhjulet

2010-07-14T11:52:00.005+02:00

Jag läser igenom mina gamla blogginlägg med jämna mellanrum. Ja, jag vet, men jag tycker om att förundras över hur jävla smart jag kan vara ibland. Sedan, i samma ögonblick faktiskt, inser jag att denna form av onani i slutändan kommer att göra mig mycket mycket korkad och mycket mycket missnöjd. Då läser jag om mina smarta inlägg en gång till, en sista gång liksom. Eftersom det alltid är natt när detta inträffar lägger jag mig därefter på sängen för att somna. Innan jag somnar är jag övertygad om att jag nu har skrivit mitt sista blogginlägg, att det nu har gått för långt och att jag inte vill sluta som de författare och rockstjärnor som bara har sig själva och sina egna alster i skallen när de sätter sig ner för att göra något nytt, något "nytt". Morgonen efter vaknar jag och tänker att jag måste göra något åt denna skrattretande allvarsamhet. Kanske om jag reser bort, eller varför inte hem, till farmor exempelvis. Kanske om jag lär mig piano, judo, trädgårdsarbete. Eller kanske om jag bara slänger ut datorn genom fönstret. Då, kanske. Sedan blir det natt igen.

Om Fotbolls-VM på näthinnan

2010-06-30T00:13:00.015+02:00

Förlåt att jag skriver så här helt utan anledning, det kanske är lite sent påtänkt. Men senast vi sågs blev det ju lite spänt och nervöst, så det känns som hög tid. Jag tänker i alla fall på dig ibland, oftast om somrarna och särskilt de somrar då det är Fotbolls-VM, så jag passar på nu medan tid är. Jag minns fortfarande sommaren för tolv år sedan, den då Frankrike vann mot Brasilien i finalen och jag var Ronaldo och du var Henry. Minns du tunneltävlingarna vi hade i din trädgård mellan alla matcher? Det var alltid du som vann, du kunde vrida ut och in på dina axlar och höfter tills jag låg svimfärdig av yrsel med pannan mot gräset. Varje gång jag låg där så undrade jag hur det kom sig att vi var vänner. Du var en ledare, statsmannamässig i dina valpiga rörelser, jag en följeslagare, nådig inför andras nycker - och särskilt dina då, du var ju ett år äldre än jag. Så jag gjorde som du, medan du gjorde som alla andra men aldrig som jag.

Den grejen var lite jobbig, men ändå okej. Dessutom visste jag ju att det mesta bara var på skoj. Så det gjorde inget att jag kanske kom lite i andra hand när vi umgicks bland andra, för jag visste ju att det var till mig du kom med ditt innersta. Som när vi satt på ditt rum en kväll och du sa att visst Wu-Tang är väl grymma men Backstreet Boys är ju faktiskt bra dom också, dom ÄR ju det. Sånt sa du bara till mig, för du visste att jag tyckte likadant. I skolcafeterian brukade du visserligen skämtreta mig för att jag var en bög som gillade pojkband. Det var ju lite jobbigt. Alltså, jag vet ju att det var på skoj, så det var egentligen helt lugnt. Men ändå, lite jobbigt var det. Särskilt när jag skämtretade dig tillbaka för samma sak och du bara blånekade, då gillade du inte alls Backstreet Boys, är du dum i huvet eller, bög kanske. Sen la du några rader från första versen till Da Mystery of Chessboxin för att visa vad du kunde och vilket ben du stod på. Och jag fyllde i där du slutade, det var ju så vi brukade fylla i varandra de gånger vi gått hem från skolan och lärt oss låten utantill. Men så dags hade du satt dig vid ett av dom runda borden i cafeterian för att spela krona, så när jag la mina rader var det ingen som lyssnade längre.

Men det var okej, jag visste ju hur det låg till egentligen. Vi hade hiphop och pojkband ihop, en unik kombo. Vad som däremot var lite jobbigare, det var att du blev ihop med tjejen som jag var kär i. Jag hade ju spanat in henne ganska länge så att se er hångla till sista tryckaren på discot - det sved, det erkänner jag gärna. Men det var lugnt trots allt. Det var till och med bra att det blev så, för från och med då fick jag ju hänga med både dig och henne, samtidigt dessutom. Eller fick och fick, det var kanske mer jag som var lite efterhängsen och råkade befinna mig där ni råkade vara. Typ som den där gången då ni hade lämnat festen lite tidigare och gått hem till dig. Jag kanske inte borde ha tagit vägen förbi dig och kollat in genom ditt fönster den kvällen, klockan var ju ändå halv två. Och jag borde verkligen inte ha knackat på och bett att få komma in, för jag såg ju att ni låg och hånglade i din soffa. Men jag ville bara berätta för er att det var synd att ni hade gått hem. Festen hade ju blivit så sjukt grym sen efter midnatt innan polisen kom. Eller ja, allt det jag sa var kanske inte helt sant, varken om festen eller polisen. Men ändå, jag ville gärna berätta för er. Dessutom stannade jag ju bara en jättekort stund och ni var ju ändå alltid med varandra så jag fattar inte varför du blev så sur. Men det var okej, det var ju trots allt för mig du berättade saker som var jobbiga när ni var ihop. Typ att du inte kände dig redo att ha sex, även om du sa till alla att ni hade legat. Det var ett fint förtroende att få, jag vårdade det ömt. Fast det klart, sen när jag.. då sa ju du till alla att... Eller, nej, förresten, jag minns kanske fel. Vi tar det en annan gång.

Det jag ville säga i alla fall, det var att varje år det är Fotbolls-VM, då tänker jag på hur telepatiska vi var på fotbollsplanen. Det var som musik eller magi eller vad som helst, vi bara visste båda två. Visste om varandras tecken. En höjd arm i ögonvrån eller en knappt synlig axelryckning. Du visste vart bollen skulle och kunde passa den dit, jag visste vart bollen skulle komma och kunde springa dit. Vi gjorde många mål på det viset. Det var en bra tid. Ibland tänker jag att om allt hade gått som planerat då skulle vi två ha spelat VM vid det här laget, som Ronaldo och Henry. Lite synd att det inte blev så. Men det gör inget, jag har kommit över det nu. Även om det är något som jag tänker på varje sommar det är Fotbolls-VM. Det, plus hur jag låg med pannan mot gräset i din trädgård, det tänker jag på.

Ps. Apropå den nervösa stämningen senast vi sågs: Jag är ihop med henne nu, hon som stod bredvid mig den gången. Det var vår andra dejt, så det var därför jag var lite stel och konstig. Tänkte att du ville veta. Ds

Om det meningslösa och meningsbärande

2010-05-26T15:51:00.002+02:00

Somliga klockslag bär för evigt på en viss betydelse i en människas liv. Klockslag är trösterika, hotfulla eller informativa. De vittnar om att man har kommit i tid, gått till sängs för sent eller att man kommer till biblioteket vid halv nio varje morgon. Ett klockslag är något att lita på och hålla i när det blåser. Klockan slår lunch även om det regnar.

För mig är återkommande klockslag viktigare än enskilda. De enskilda tidpunkterna ter sig så slumpartade, de verkar inte bära på någon mening. Att råka springa in i en sedan tio år försvunnen skolkamrat i joggingspåret vid tretiden på eftermiddagen mitt i veckan någon gång i maj; det säger mig ingenting mer än att det råkade inträffa just då, men det kunde lika gärna ha hänt en halvtimme senare. Eller inte alls. En enskild händelse blir sällan till ett klockslag. World Trade Center klockan fjortonfyrtiofem kanske, inte många andra.

Men att jag brukade komma hem från jobbet på gräsklipparfabriken klockan tjugotvå minuter efter elva på kvällen, det syns meningsfullt att minnas. Om jag kom hem tjugofyra minuter efter elva visste jag att jag hade cyklat långsamt. Någon enstaka gång kom jag hem nitton minuter efter elva, men då var jag tvungen att ha maximal tur med rödljusen. Just tidpunkten 23.22 var det vanligaste klockslaget att komma hem till. Det såg snyggt ut på något vis, som om man hade hunnit fram precis i tid.

23.22

Om den interagerande manligheten, IV

2010-05-16T02:03:00.004+02:00

-Kardinalfel, det uttrycket hör man inte så ofta!
-Nä, där sa du nåt!
-Det borde användas mer, kardinaler liksom!
-Ja-a, men var kommer det ifrån egentligen, kardinalfel?
-Alltså, kardinalerna, dom är ju under Påven, va. Nio stycken är dom.
-Mmm.
-Precis, och det är ju dom som utser Påven, dom sitter och röstar om vem som ska bli Påve!
-Men - är det inte någon av kardinalerna som brukar bli Påve?
-Mmm.

Ni får ursäkta nivån på samtalet, men jag befinner mig faktiskt i omklädningsrummet på gymmet. Insidan av skåpsdörrarna säger att endast apor äter bananer och att den seriösa träningsnarkomanen minsann äter kosttillskott. De två unga män som diskuterar påvar och kardinaler lyckas med konststycket att falla under båda kategorierna samtidigt.

-Nej, förresten, dom diskuterar tills alla är överens.
-Va?
-Ja, dom diskuterar tills alla är överens om vem som ska bli Påve, kardinalerna alltså, och alla måste vara överens! Fattar du? Fet chans, liksom.
-Jo, visst, men ett kardinalfel, vad är det egentligen?
-Ja, det är ju när man gör en riktig blunder.
-Men var kommer uttrycket ifrån då?
-Jag vet inte, men dom är nio stycken i alla fall. Och dom röstar fram Påven!

Ännu en av mänsklighetens alla nycker; Trivial Pursuit-diskussioner utan början, slut eller ämneskunskaper. Jag är osäker på om sådant är av ondo eller godo. Det sägs att därom man inget vet måste man tiga. Men medan den saken undersöks så måste vi ju ha någonting att prata om. Fördriv som fyller hålen i tiden.

Bra värme i bastun var det i alla fall.

Om Håkan Hellström och jag

2010-04-02T01:17:00.016+02:00

Häromdagen sprang jag in i upphovsmannen till En vän med en bil. Eller snarare, jag ropade honom till mig med ett storögt ”Håkan Hellström?”. Jag hann tänka på hur många gånger de senaste tio åren jag har funderat över det ögonblick som snart skulle spelas upp framför mina ögon. Jag hann tänka på allt jag önskat säga, på sådant som vore direkt olämpligt att säga och på sådant som måste sägas. Jag hann helt enkelt tänka ganska mycket innan jag vågade darra på rösten och sträcka fram handen. Och jag ansträngde mig för att presentera mig som den vuxna människa jag är. Ändå förvandlades jag omedelbart till det tonåriga fan jag fortfarande är när det kommer till Håkan Hellström. Han gjorde dock proceduren enkel för mig genom sin otvungna framtoning.

”Jo, ja, jag har länge velat säga en hel massa saker till dig."

”JAHA, ROLIGT, VADÅ FÖR NÅT?!”

24 december 2000 satt jag framför mina föräldrars dator med Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg i lurarna, jag hade fått albumet i julklapp. När skivans andra spår hade vinglat klart var jag mörbultad och omkullkastad. Jag var 17 år och hade hört Håkan Hellström inleda En vän med en bil med att kvida ”Jag har lurat mig själv för många gånger nu”. Fram till dess hade jag varit omedveten om att musik kunde låta så, kännas så. Det ögonblicket blev till en nollpunkt i livet, och den nollpunkten består. Från och med julafton för tio år sedan delas min tillvaro in i före och efter En vän med en bil. Julafton 2000, inristad i kalendern. En vän med en bil, inristad i tidslinjen. Men riktigt så här högtravande var jag inte när jag häromdagen stod mittemot min stora tonårsidol på den svagt sluttande Övre Husargatan.

”Jo, alltså, du är ju verkligen anledningen till att jag bor här i Göteborg.”

”VA?! ÄR DET SANT?! VAD KUL ATT HÖRA?! MEN ALLTSÅ HUR TRIVS DU DÅ?!”

Håkan Hellström har varit Sveriges mest ihjälkramade ungdomshjälte i tio års tid. Hur är det möjligt för en sådan person att bli så oförfalskat glad och överraskad över att få ännu en ömhetsbesvärjelse kastad över sig? Jag har nog aldrig hört någon beskriva honom som sur eller vrång, utan hela tiden snäll, vänlig och intensivt uppspelt. Gränsen mellan den Håkan som står på scen och den Hellström man tar i hand på stan verkar vara hårfin, om den gränsen ens existerar. Kanske besitter han en unik förmåga att blixtsnabbt växla om till den person han förväntas vara när han står öga mot öga med en beundrare, kanske är han bara en allmänt kul och babblig kille. Sanningen ligger antagligen någonstans mittemellan, den brukar ju göra det.

”Jag trivs bra! Men du vet, livet trilskas ju ibland.”

”JA JAG FATTAR VERKLIGEN VAD DU MENAR ALLTSÅ MAN MÅSTE HA SÅN JÄVLA TUR OCH IBLAND RÄCKER MAN INTE TILL ÄNDÅ”

Vid det här laget har jag märkt att jag och tonårsidolen har samma färg på jackan, likadana svarta mössor och därunder lika långt hår. Vi har dessutom likartade ursäkter till skägg och mustasch. Han säger något men jag glömmer av att lyssna. Jag tänker istället att vi hade kunnat vara två vanliga bekanta som pratar bort en stund på trottoaren, som lovar varandra att de borde gå ut och ta en öl snart för det var ju inte igår och det är ju inte lätt när man har så mycket annat. Det hade kunnat vara så, men så är det inte, för personen som står mitt emot mig har makt att trollbinda min uppmärksamhet som få andra. Med jämna mellanrum faller jag handlöst för hans musik i fyra minuter framför högtalaren i sovrummet, ibland i två timmar framför scenen. Samtidigt som jag tänker allt detta hinner jag imponeras över hans sätt att handskas med den makt jag har tillskrivit honom och den uppmärksamhet jag har gett hans musik.

”Nä, jag håller med dig, ibland är det bara uppförsbacke, det spelar ingen roll vad man än gör.”

”JA NÄ DET ÄR FAN INTE LÄTT DET DÄR JAG PLUGGADE JU SOCIOLOGI HÄR NERE NÄR JAG FICK SKIVKONTRAKT OCH SEN BARA PANG HELT SJUKT PLUGGAR DU OCKSÅ HÄR NERE ELLER?”

Istället för att låta mig spy upp all världens gråtmilda bekännelser tar han kommandot över samtalet. Håkan Hellström ställer enkla frågor och relaterar mina svar till sina egna erfarenheter. Han lyckas med konststycket att se den han pratar med i ögonen. Till på köpet är han genuint intresserad av mig i de två minuter som vi pratar. Det är en mycket märkvärdig begåvning att ställas inför och jag undrar om jag ingår i någon sorts kreativ process till en ny låt under tiden som vårt korta samtal pågår. Detta är ju också en del av livet, liksom.

”Ja, precis, jag pluggar också här nere. I höstas tänkte jag att, nu är jag ungefär lika gammal som du var när du gav ut Känn ingen sorg. Och så tänkte jag på nån intervju med dig, du beskrev tiden före Känn ingen sorg. Att du pluggade lite, jobbade lite, slarvade lite - väntade på att något skulle hända liksom. Och nu är jag i samma situation som du var då!”

”ÄR DET SANT ALLTSÅ JAG HOPPAS VERKLIGEN DET FIXAR SIG MAN FÅR BARA INTE GE UPP MEN LIVET ÄR VERKLIGEN SÅ JAG FATTAR INTE HELLER”

Håkan Hellström står med en halväten macka i ena handen och en bångstyrig parvel på sparkcykel i den andra. Jag märker att det är dags att säga adjö för den här gången. Tänker att jag skulle vilja teoretisera över och diskutera det sjuka i att jag i egenskap av vuxen människa bekänner min ovillkorliga kärlek till en annan vuxen människa som jag inte ens känner. För så är det ju, och sjukt är vad det är. Men det får vara så, det är okej.

”Det var jättekul att ses i alla fall, vi ses vid scenkanten!”

”Haha, ja det gör vi! Vad kul, hejdå, hejhej.”

Vi vinkar hejdå med ett ömsesidigt leende och sedan vänder jag mig om i smyg när tonårsidolen inte ser. Det slår mig att det antagligen är många som dagligen vänder sig om och stirrar på Håkan Hellströms ryggtavla, det har jag själv gjort en gång tidigare. Då förbannade jag mig över att inte ha gripit ögonblicket, att jag istället hade stått och fånglott honom i nacken. Jag är glad över att jag tog tillfället i akt att hälsa den här gången, se honom i ögonen. Det kändes som ett avslut och en början. 30 mars 2010, inristat i kalendern.

Om John Terry och Tiger Woods som förutsägbara symboler

2010-03-09T20:46:00.007+01:00

Häromdagen skrev jag en krönika för webbsporten.se på temat manliga idrottsstjärnor och otrohet. John Terry och Tiger Woods får agera huvudpersoner. Både kultursidor och sportspalter moraliserar gärna över dessa historier på endera viset. Samma fråga blir dock alltid hängande i luften: Varför bedöms idrottsstjärnor särskilt hårt för privata sina snedsteg? Min diskussion tar avstamp i tabloidjournalistikens födelse vid tiden för förra sekelskiftet.

De senaste veckorna har ännu en idrottslig otrohetsskandal rullats upp i media. Före jul var det golfikonen Tiger Woods som hade bedragit sin fru Elin. Denna gång är det den engelske fotbollsspelaren John Terry som har bedragit sin fru – och det med landslagskamraten Wayne Bridges före detta flickvän.

Precis som i Woodsgate fylls nu sportsidorna med spaltmeter av åsikter och moralkakor i ämnet. Den ena sidan anser att Terry har dragit vanära både över sig själv och det engelska fotbollslandslaget. Han anses därför ha förbrukat sin rätt att vara landslagskapten,. Den andra sidan tycker i stället att idrottsstjärnors privatliv bör lämnas därhän och att den idrottsliga prestationen ska stå i centrum. Ingen av sidorna verkar dock fundera särskilt mycket över varför sportstjärnor i allmänhet och deras privata förehavanden i synnerhet så till den milda grad stöts och blöts i media. En vanlig slutsats är att idrottsstjärnor minsann har ett ansvar; de är ju förebilder i samhället! – Ja, det stämmer nog, men varför är det så?

Den mediefierade tävlingsidrotten är tveklöst en central del av vår samtida populärkultur. Den har stor symbolisk betydelse för vår uppfattning om moral; om vad som är rätt och fel. Anledningarna till detta är flera. Peter Dahlén menar i sin studie Från Vasaloppet till Sportextra att grundbulten i tävlingsidrottens popularitet är dess perfekta legering av saklig nyhetsbevakning, lättsam underhållning och spänningsskapande dramatik. Genom sportevenemang översköljs vi med objektiva resultatmatriser. Likaså erbjuds vi spektakulära prestationer att förundras över. Och om detta inte räcker till för att skapa intresse kan sportjournalistiken alltid måla upp bilden av en duell mellan Ont och Gott. Denna kamp mellan Ont och Gott har alltid varit viktig ingrediens i den moderna sportjournalistiken - att beskriva idrottsevenemang och matcher i termer av Vi och Dom är ju mer regel än undantag.

Bakgrunden till den moderna sportjournalistiken hittar vi enligt Peter Dahlén i västvärldens modernisering under 1800-talet. Denna tid präglades bland annat av att kyrkans historieskrivning började ifrågasättas. Kyrkans inflytande minskade successivt i västvärldens samhällen och Bibeln undergrävdes som moraliskt rättesnöre i vardagen. I takt med denna sekularisering kom andra kulturella fenomen än Bibeln att fungera som moraliska vägledare. Mest utbrett av dessa kulturella fenomen var den melodramatiska teaterföreställningen. Den urtypiska melodramen bestod av en lättbegriplig intrig med tydligt identifierbara gestalter som antingen var onda eller goda. I slutscenen möttes de i en duell där måttfullhet stod mot hybris och självbehärskning stod mot moraliskt förfall. Enligt dessa principer skipades sedan rättvisa, den rättrådiga (och självfallet manliga) hjälten besegrade slutligen ondskans makter. Slutet gott, allting gott.

Detta var en formel som snart överfördes på populärjournalistiken. I skarven mellan 1800-tal och 1900-tal växte sig tabloiderna starka genom att berätta om societetsskvaller, korruptionsskandaler, domstolstvister och sedermera även tävlingsidrott. Förebilden för alla dessa berättelser var i mångt och mycket den urtypiska melodramen, det vill säga den universella kampen mellan ont och gott. Karaktärsstarka och rättviseivriga individer framhävdes som särskilt viktiga i alla möjliga sammanhang. Omoraliska makthavare och kändisar hängdes ut till allmän bespottan. Genom denna övertydliga polarisering mellan rätt och fel skapades inte bara en dramatisk historia, det var också möjligt för den icke-initierade att snabbt bilda sig en uppfattning i frågan. På det viset blir idag både olympiska spel och melodifestivaler en angelägenhet också för den relativt ointresserade - det är ju lätt att ha en åsikt om det hela. Och anledningen till att tabloiderna för hundra år sedan började använda sig av detta övertydliga berättande är mycket enkel: det sålde lösnummer.

Det är således med dessa historiska glasögon vi bör förstå Terryaffären och Woodsgate. Polariseringen av ont/gott, rätt/orätt samt självbehärskning/dekadens spelar en omåttligt stor roll i sportens värld. Två (självfallet manliga) idrottare som i åratal har stått som symboler för godhet, rättrådighet och självbehärskning – plötsligt är de tillintetgjorda på grund av sin svaga karaktär. Den melodramatiska hjälteberättelsen, slagen i spillror på ett ögonblick.

Om detta finns det så klart mycket att säga. Bland annat kan det hävdas att sporten och dess journalistik knappast är en framåtblickande institution. Populärkultur sägs ofta vara en spegel av samhället i stort, ibland sägs den till och med vara en kraft som driver våra föreställningar om tillvaron framåt. I fallen med Terry och Woods blir det emellertid tydligt att så inte är fallet, åtminstone inte i den populärkulturella grenen tävlingsidrott. Sporten och dess journalistik kan näppeligen anklagas för att vara framåtblickande. Istället hämtar den sin moraliska värdegrund från en långt svunnen tid.

Det råder inget tvivel om att både John Terry och Tiger Woods både har vunnit och förlorat sitt världsherravälde utifrån dessa urgamla moralprinciper – principer som möjligtvis är en spegel av samtiden, kanske är de rent av tidlösa. Men det är också principer som under hundra år av sportbevakning har upprätthållit svartvita ideal om ont och gott, om rättrådighet och dekadens. Mot bakgrund av denna värdegrund har Terry och Woods förvandlats till oklanderliga symboler. De har framstått som bevis på att hög arbetsmoral och idogt arbete betalar sig. Därför har de varit förebilder för såväl barn som idrottande ungdomar och vuxna soffpotatisar. Och därför blir vi både berörda och upprörda när dessa påklistrade hjältefasader rämnar.

Självfallet har också dramat och duellen mellan bedragaren John Terry och den försmådde Wayne Bridge fått ett typiskt slut. När Terrys Chelsea förra veckan gästades av Bridges Manchester City vägrade Bridge först att skaka Terrys hand före matchen. City vann sedan den infekterade bataljen mot det favorittippade Chelsea. David slog Goliat. Och till råga på allt förlorade bedragaren Terry kort därpå sin engelska lagkaptensbindel. Slutet gott, allting gott.

Om dagen då Northug gick på rött och Hellner åkte rätt

2010-03-09T20:28:00.009+01:00

En krönika som jag skrev dagen efter de svenska herrarnas stafettguld i Vancouver-OS. En stafett som alldeles säkert kommer att etsa sig fast i vårt kollektiva minne. Krönikan finns publicerad på Webbsporten.se, och nu även här nedan.

Nej, den euforiska guldyran ville aldrig riktigt infinna sig efter det svenska herrlagets guld i onsdagens OS-stafett. De nya svenska skidstjärnor som den senaste veckan har tänts på himlavalvet är helt enkelt för många för en ny glädjeyra. Från Charlotte Kallas slutgiltiga genombrott i världseliten, via Anna Haags och Johan Olssons intåg i folkhemmets hjärtegrop, till Markus Hellners frustande sista kurva i dubbeljakten. Dessutom hann Anja Pärson däremellan både halvt slå ihjäl sig och bärga en bragdartad bronsmedalj. Det är således inte konstigt att en känsla av mättnad infinner sig framför TV-apparater och dataskärmar.

Men när den yttersta dagen är kommen, då kan vi hålla för visst att det är de svenska herrarnas stafettguld som SVT:s arkivarier kommer att minnas mest, bäst och helst. Från Vancouver-OS generellt, kanske. När det i framtiden kommer vankas skidstafett i TV-rutan, tveklöst.

En skidstafett innehåller en till synes outtömlig episk dimension, böljande skeenden får slagsida åt än det ena och än det andra hållet. Den innehåller också drag av lagkamratskap, trots att ingen ser så ensam ut som en stånkande skidåkare med bakhalt i spåret. Hur som helst är detta de huvudsakliga anledningarna till varför skidstafetten är så upphaussad och dramatisk. Gång efter annan blir vi också påminda om hur formidabelt de forna hjältarna susade fram i mödrars och fäders spår.

Få idrottsögonblick i svenskt TV-arkiv är väl så fram-och-tillbaka söndertuggade som de när Gunde Svan jagar fram en vettskrämd Torgny Mogren under den sista stafettsträckan i Calgary-OS 1988. ”Kom igen nu, upp för sista backen. Du får vila sen”, gormade Svan som precis hade gett det svenska laget ett försprång i och med sin tredje sträcka. Den urladdningen verkade dock inte bekomma honom. Skyndaskynda, liksom. Vinner du så vi blir vi odödliga. Och Mogren vann, och odödliga blev bilderna.

Nu har TV-arkivet emellertid fått ett nytt stafettdrama att veva sönder till förbannelse. Och en ny generation saliga vintersportnördar har fått något att berätta om för barn, barnbarn och annat folk som inte hade vett nog att bänka sig i framför skärmen den 24 februari 2010.

För visst utvecklade sig herrstafetten till ett utsökt drama med både början, mitt och slut. Det började på startlinjen med ett ymnigt snöfall och vanskliga förhållanden. Sedan fortsatte det med en avhängd norrman efter Johan Olssons ursinniga ryck under andrasträckans brantaste backe. Därefter slutade allting med att Petter Northug gick på rött i ett desperat försök att hinna upp en redan förlorad guldmedalj. För förlorad var den, guldmedaljen som Norge vanligtvis prenumererar på.

När Markus Hellner väl bestämde sig för att öppna spjället på treans växel – då slog han samtidigt hammaren i huvudet på världens mest mångsidige Petter Northug. Detta hindrade visserligen inte norrmannen från att sprinta sig till ett silver i ett infall av blint raseri. Men så dags var den lika fjäderlätte som urstarke Hellner långt bortom mållinjen, hållandes en vilt skuttande Anders Södergren i sin famn. Anders Södergren, denna strävsamma trotjänare som länge var världens bästa skidåkare men världens sämsta skidtaktiker – äntligen fick han slå sig till ro med en olympisk guldmedalj om halsen.

De flesta mediaföreteelser har sina egna ögonblicksbilder som ständigt rullas framför entusiasternas ögon. I slutändan blir alla dessa bilder obönhörligen utbytta, eller åtminstone kompletterade med något nytt. Minnet av Svan och Mogren från Calgary kommer knappast att helt falla i glömska, men i ljuset av det nya kommer minnet onekligen att blekna.

Den framtida ögonblicksbilden av svensk skidstafett är den av den gamle trotjänaren Södergren i den nye mästaren Hellners armar. Så blir det. Det kommer den svenska televisionens arkivarier att se till, var så säkra.

Om att skidsprintstafett är ren och skär smörja

2010-02-23T09:39:00.008+01:00

Jag har skrivit en krönika till webbsporten.se angående skidsprintstafettens korkade och ogenomtänkta upplägg. Den finns publicerad här, samt här nedan.

Traditionens makt väger tungt, även i idrottens värld. Och visst var det mycket som var bättre förr, men det mesta är trots allt roligare nu. Därför är det lätt både spåra ur och gå i taket när man ser en briljant och ursprunglig idrottsgren bli förvandlad till ren och skär smörja. Det är alltså skidsprintstafett som åsyftas.

Skidsporten har förändrats mycket det senaste decenniet och sprinten är inte ensam om att vara relativt ny på schemat. Vasaloppsstart istället för traditionell intervallstart på de stora mästerskapen är något vi numera är vana vid, dubbeljakt med skidbyte efter halva loppet något annat. Det har inte varit med alldeles blida ögon som dessa nymodigheter har tagits emot i en mycket traditionstyngd idrott, redan Gustav Vasa var ju som sagt en utövare. De flesta av nymodigheterna är dock av godo, fler typer av skidåkare får chansen att visa sina färdigheter och TV-underhållningen blir onekligen svårslagen. Det såg åtminstone vi som har svenska ögon i såväl damernas som herrarnas respektive dubbeljakter. Somliga av förändringarna är dock enbart av ondo, särskilt skidsprintstafetten.

Det finns många problem med skidsprintstafetten i dess nuvarande form. Främst för att den utger sig för att vara något som den inte är. För det är ju inte det snabbaste laget som vinner, utan det lag som är snabbast och uthålligast. För er som inte såg tisdagskvällens spektakel går skidsprintstafett ut på att olika lag bestående av två åkare skidar sig runt en drygt kilometerlång bana. Detta gör de tre gånger var om vartannat. Det är förvisso en imponerande prestation att utstå den mjölksyran, men det är knappast sprint. Det är möjligtvis ett bra intervallträningspass, men ingen dag i veckan är det sprint. Vidare leder denna förmenta TV-underhållning enbart till förvirring. - Hur många gånger har Kalla åkt; en, två eller tre? Jaha, det är alltså Haag som åker nu, men hur många varv är det kvar egentligen, går de i mål nån gång? Det är därutöver fullständigt obegripligt att lagen består av två åkare, och inte de brukliga fyra. En kvartett är ett lag, en duo är en duo. Och här väger traditionen mycket tungt eftersom själva ordet stafett är så extremt förknippat med fyra individer som en efter en gör sitt bästa för att föra laget mot seger. Det gäller på friidrottsarenan och det gäller i skidspåret. Sprintstafett är alltså ren och skär smörja.

Sprint i sig är emellertid en ypperlig disciplin i den mycket enkla sporten skidåkning. För det är ju - precis som löpning på friidrottsarenan - ingen svår idrott att begripa sig på: Snabbast vinner. Och att få chansen att bli korad till skidåkningens svar på Usain Bolt, vem vill inte det? Göran Bolin på P1 Morgon (100215) beskriver skarpsynt skidsprintens enkla briljans: Den ligger så nära barnens lek. Först runt gården vinner, först över åkern fram och tillbaka vinner. Precis som löpningen på en friidrottstadion är detta skidsprintens ursprungliga charm, och däri ligger också dess möjlighet att i framtiden bli lika prestigefull som någonsin en femmil i klassisk stil med snor i skägget, fradga i mungiporna och Jacob Hård i kommentatorshytten.

Motstånd när nya rutiner och discipliner införs är normalt. Sådana mekanismer finns överallt i samhället. - På arbetsplatser, i storpolitiken och runt Göran Hägglunds berömda köksbord. Oftast bryts agget mot nymodigheterna ned, förhoppningsvis eftersom nymodigheten i allt väsentligt är bättre än det gamla sättet att arbeta på. Ibland institutionaliseras alltjämt förändringar och nymodigheter eftersom de är just nymodigheter, inte för att de är det gamla systemet eller ett helt annat system överlägset. Skidsprintstafetten är ett exempel på det senare och det är bara att beklaga att det internationella skidförbundet i skrivande stund institutionaliserar detta ödesdigra misstag. För vem hade velat missa den direktsändning där skidsportens svar på Usain Bolt leder sitt lag till seger på sista sträckan i en riktig sprintstafett? Inte jag i alla fall.

Så, hade jag nu gapat och skrikit mig hes över skidsprintstafettens förträfflighet om Kalla och Haag och Hellner och Peterson hade vunnit OS-guld i måndags kväll? Självfallet hade jag det. Traditionens makt må väga tungt inom idrotten, men är det något som väger tyngre så är det den ohejdade nationalismen. Det är dock ett ämne för en helt annan text.

Om det hellnerska tålamodet

2010-02-21T23:22:00.007+01:00

Nedan finns en krönika som beskriver det rättvisa i att just Markus Hellner vann OS-guld under gårdagens dubbeljakt över 20 km. Krönikan finns publicerad på webbsporten.se, läs den här. Webbsporten.se twittrar dessutom här och här.

De olympiska vinterspelen i Vancouver inleddes för en vecka sedan med att Marcus Hellner offrade en självskriven medalj på 15 km fristil i ett tappert försök att bärga ett guld.

På lördagen fortsatte spelen med att Hellner offrade sina egna chanser för att ge en lagkamrat chansen att vinna en guldmedalj. Det hela slutade med omedelbar återbäring för Hellner själv. Sannerligen rättvist och synnerligen svenskt.

I det senaste numret av tidskriften Axess (nr1/2010) nämner Nathan Schachar en förklaring till varför Sverige blev ett välfärdens Mecka under efterkrigsåren på 1900-talet. Han menar att Sverige under denna tid och dessförinnan präglades av att ha tålamod till att skjuta upp belöningen till senare. Att plugga vidare, investera vinsten och sätta in resten av pengarna på banken. Kanske är det sant, kanske inte. Kanske är det svenskt, kanske inte. Det är under alla omständigheter sant när vi pratar om Markus Hellner.

När Hellner för en vecka sedan på svajiga ben och med ofokuserad blick brakade över mållinjen likt en trave kaffeved slutade han dagen som till synes lottlös fyra. Han hade alla anledningar i världen att gräma sig över den missade medaljen som försvann någonstans i uppförsluten kring Whistler. Borde han inte ha gått ner på tvåans växel lite oftare och borde han inte ha öppnat lite lugnare? Nej, svarade Hellner utan att blinka. Det var guldet han ville ha, och vill man vinna måste vissa uppoffringar göras. Att uppoffringen bestod i en olympisk bronsmedalj bekom honom inte för ett ögonblick. Istället bidade han sin tid.

I lördagens dubbeljakt fick Johan Olsson en lucka vid skidbytet. Han tog en rövare och lyckades glida ifrån det övriga fältet, väl medveten om att han skulle komma att backas upp på bästa bromsande cykelmanér av Hellner och Anders Södergren i klungan bakom. Så snartt en uppförsbacke var i sikte stångade sig Södergren och Hellner framåt i ledet och sänkte därefter farten för att dra ner tempot i den jagande klungan, allt för att ge Johan Olsson chansen att vinna loppet. Det krävs en krokodils stoiska tålamod och mer därtill om man vill lyckas med det som Hellner och Södergren gjorde. Att gång på gång först tråckla sig fram till täten av klungan för att sedan bara låta farten mojna, det är kort sagt urlakande, både kroppsligt och själsligt. Särskilt när du som Marcus Hellner besitter kraft att själv veva igång jakten på guldet. Men Marcus Hellner bidade sin tid och sedan gick det som det gick. Ryssen Legkov fångade till slut in Johan Olsson, men i spurten var det Heller som hade mest krafter kvar. Det var ju han som hade haft tålamod att skjuta upp belöningen till senare.

Och i målfållan på bästa sändningstid grät Per Elofsson som ett barn. Elofsson som lurades på sitt OS-guld av en fultankad tysk-spanjor i Salt Lake City för åtta år sedan, även han fick någon form av retroaktiv belöning för det slitsamma arbete som han aldrig fick chansen att skörda frukten av när det begav sig. Marcus Hellner å sin sida har redan fått sin återbäring, både på sin investerade uppoffring för en vecka sedan och för dagens innestående tålamod.

Det lönar sig att gå för guld och det lönar sig att göra vissa uppoffringar. Sköter du dina kort rätt så verkar det alltid spilla tillbaka på dig själv. Det är förvisso tveksamt om denna modell ursprungligen är svensk, men den är tidlös i sin konstuktion, och den fungerar om du heter Marcus Hellner

Om medaljerna som Haaglar

2010-02-20T17:17:00.014+01:00

Jag har skrivit ännu en OS-krönika som finns publicerad på webbsporten.se, läs här eller se nedan. Den handlar om skidåkerskan Anna Haag som vann silver i gårdagens dubbeljakt, frågan är dock om vi alls kommer att minnas henne för den bedriften. Jag tror att Charlotte Kalla står i vägen för det. Märk gärna rubriken: "Medaljerna Haaglar", fantastisk i all sin enkelhet. För den står dock inte jag utan rubriksättare Oskar Kiisk ansvarig.

Ingen minns en tvåa och alla tycker synd om en fyra. Det är idrottens obönhörliga logik. Anna Haag har inom loppet av en vecka hunnit bli såväl hedersam fyra som hjätemodig tvåa med hela svenska folket. Det är också som hedersam fyra som vi tills vidare kommer att minnas Anna Haag. Den imponerande andraplatsen kommer sannolikt att glömmas bort, och detta har sin alldeles speciella anledning.

I samma lopp som vi lärde känna Anna Haag råkade hennes lite vassare generationskamrat vinna ett historiskt OS-guld. Vare sig hon ville det eller inte så förvandlades Anna Haag i det ögonblicket till en mindre lyckad spegelbild av Charlotte Kalla. Och Charlotte Kalla är inte vem som helst utan själva sinnebilden för dagens svenska skidlandslag. Alla strålkastare riktas mot Kalla – och det med all rätt. För det är ju Charlotte Kalla som när hon är på toppen av sin förmåga är i det närmaste oslagbar. Och samtidigt som denna mytiska Kalla vann sitt historiska OS-guld tvingades Anna Haag stå bredvid prispallen med den försmädliga fjärdeplatsen grinandes i ansiktet. Och gud så synd vi tyckte om Anna Haag just då. Därför tvivlar jag på att hon någonsin kommer att bli ihågkommen för fredagens silvermedalj i dubbeljakt. En kort historielektion kan kanske bidra med belägg för detta påstående

Det var en gång en häcklöpare som hette Sven Nylander. Alla som vet vem Sven Nylander är vet åtminstone två saker om honom, dels att han har varit inblandad i en smutsig kokainhärva, men främst att han noggrant odlade sin image som Den Eviga Fyran. En titt i historieböckerna ger dock vid handen att Nylander inte alls var någon evig fyra, utan att han faktiskt har tre EM-medaljer på prishyllan hemma i Varberg, två silver och ett brons. Bra jobbat, liksom. Verkligen. Men i de skarpaste av lägen, när hela folkets blickar riktades mot honom, då mäktade han aldrig med något annat än en rad fjärdeplatser. Och gud så synd vi tyckte om honom i denna förgätna strävan. Därför är det också den hedersamma fyran Nylander och inte den hjältemodiga tvåan med samma efternamn som idag lever vidare i vårt kollektiva minne.

Det var självfallet en fantastisk prestation av Anna Haag att spurta ifrån polskan Kowaltjyk och norskan Steira på upploppet i fredagens dubbeljakt. Snudd på avhängd och med mjölksyra ut i tånaglarna trålade hon sig ikapp och slutligen också förbi två av skidvärldens absolut vassaste mästerskapskort. Bra jobbat, liksom. Verkligen. Men det förebrående men:et hänger över tangetbordet hela tiden. Och men:et består i att det är Charlotte Kalla som definierar skidspårens skarpa lägen i Vancouver-OS 2010. Det är Kalla som är myten, medaljen och mästarinnan, och i hennes skarpa läge blev Anna Haag inte mer en än hedersam fyra. Och bilden som fastnar är den gudsförgätna strävan i att inte nå riktigt ända fram.

Det är en hård dom som det kollektiva minnet fäller över en person som tränar tjugo timmar i veckan och som dessutom har uppnått något som mycket få i hennes bransch får uppleva. Bara 23 år gammal, och redan hänger den hett eftertraktade OS-medaljen om halsen på Anna aag. Den kommer hon gissningsvis ha glädje av för resten av livet och det finns det nog ingen som missunnar henne varken medaljen eller glädjen. Men vem tänker väl imorgon på Anna Haag och hennes välförtjänta silvermedalj? Svaret är ingen. Idag må vi vara glada över att vi slipper bitterljuva oss över ännu en evig fyra, men imorgon och dagen därpå kommer vi mest att tänka på Kallas knock på 10 km fritt. Och då kommer vi automatiskt att associera Anna Haag med den gudsförgätna fjärdeplatsen, inte med den välförtjänta silvermedaljen.

I Anna Haags fall önskar jag sannerligen ett annat kollektivt ihågkommande än det som gäller för Sven Nylanders karriär. Med andra ord: Inga fler hedersamma fjärdeplatser, inga fler bortglömda silvermedaljer, hädanefter bara segrar! Och olympiska skidspel avslutas lyckligtvis alltid med en stafett. Om nu Charlotte Kalla skulle växla över till Anna Haag att försvara det svenska lagets färger på stafettens sista sträcka nästa helg, då kommer även Anna Haag få chansen att sätta sitt alldeles egna avtryck i historieböckerna. Låt oss hoppas på det.

Om Anja Pärsons sista segersäl

2010-02-19T17:10:00.010+01:00

Inatt bemödade jag mig med att skriva en hjältekrönika till Anja Pärsons ära efter hennes OS-brons i torsdagens superkombination. Den finns publicerad på webbsporten.se och kan läsas på denna länk, eller här nedanför om så önskas. Redaktören på webbsporten.se heter Oskar Kiisk. Han OS-twittrar med oupphörlig frenesi och kan följas här.

I onsdags kväll höll jag andan i något ögonblick. För en kort sekund trodde jag att vi hade sett Anja Pärson på ett skidor för allra sista gången. Jag hann till och med slås av tanken att vi kanske hade hört henne prata, gnälla och skratta för sista gången. Inte alla störtloppsåkare i världscupcirkusen hade överlevt Pärsons flygtur i tisdagens OS-störtlopp i Whistler. Så enkelt är det och precis så nära var det. Därför såg jag hennes namn blinka förbi bredvid minnesstenarna efter Ulrike Maier och Régine Cavagnoud – Pärsons framlidna fartkolleger.

Nu blev det lyckligtvis inte så och det är ingen slump, för Anja Pärson är ett fysiskt och psykiskt unikum, urstark inifrån och ut. Det har hon visat tidigare, det visade hon under tisdagens hisnande flygtur och det visade hon återigen i torsdagens superkombination. Hon borde ha varit livrädd , eller åtminstone uppenbart tveksam. Istället kastade hon sig blåslagen ut för branten, ägde hoppen, gled sig igenom flacken och fläkte sig slutligen över mållinjen som bronsmedaljör. Det är en imponerande prestation av en människa som inte har något ytterligare kvar att bevisa som utförsåkerska, men som ändå har en hel del prestige kvar att förlora.

Toppen av Anja Pärsons karriär är sedan länge passerad och många av oss befarade nog att hennes sista framgångskapitel redan var skrivet. Totalsegrarna i världscupen 2004 och 2005 manifesterade hennes mångsidighet, OS-guldet i Turin för fyra år sedan och den efterföljande uppvisningen Åre-VM 2007 befäste hennes magnifika förmåga att vara som bäst när det gäller som mest; sex OS-medaljer på nio starter är passande bevis för den slitna frasen. I mellantiden hann hon dessutom rada upp delseger efter delseger i världscupen. Anja Pärson var bäst i världen på längden och tvären i mitten av 2000-talet. Men nu är det 2010 och det var länge sedan Pärson låg i absolut framkant. Numera är hon på sin höjd en utmanare när det går fort och i ärlighetens namn en medelmåtta i slalom och storslalom. Under innevarande säsong har det blivit tydligt att tiden faktiskt har hunnit ikapp och nästan sprungit ifrån Tärnabys finest. Det är också så hon har riskerat att bli ihågkommen, som en föredetting. Men världscupen är världscupen och OS är OS. För när de ädlaste medaljerna ska delas ut inför ögonen på halva världen och med med en hel nations förhoppningar på sina axlar. - Då är Anja Pärson fortfarande bäst. Tredje bäst idag förvisso, men ändå bäst.

Det är också därför som Anja Pärson inte kommer att bli ihågkommen som en trulig tjurskalle utan vett att lägga av innan kroppen sade ifrån. Nej, vi kommer enbart att minnas henne som vår tveklöst mest framgångsrika utförsåkerska genom alla tider. - En trulig tjurskalle som fortsatte att skörda framgånger även efter det att kroppen börjat säga ifrån. Femtondeplatser i Sölden och uråkningar i Maribor, knäskador, förkylnigar och bortförklaringar om dåliga skidor, det är också en bild av Anja Pärson från Tärnaby. Men det är inte något som vi kommer att förknippa med Pärsons namn i framtiden. Istället kommer vi minnas alla oräkneliga segersälar. Från den första världscupsegern som 16-åring då segersälen ännu inte var uppfunnen till redan nämnda mästerskapsguld.

Men mest av allt kommer vi minnas den Anja Pärson som halvt ihjälslagen och i karriärens sista skälvande sekund fortfarande var tredje bäst i världen. Det enda som kan rucka på den minnesbilden nu är en seger i lördagens super-G. Givetvis med en efterföljande segersäl. Och lyckas hon med det så måste allt som står här ovan skrivas om en gång till.

Om den interagerande manligheten, III

2010-02-03T00:40:00.010+01:00

-Jävlar, vad kallt det är ute. Jag är helt genomfrusen. Ända in i märgen.
-Ja, det är svinkallt, det är det.
-Jag tror så här: Om du bastar med jämna mellanrum så värmer du upp kroppen inifrån. Märgen tinar liksom, är du med mig? Ja, det är ett helvete med kylan, men bastu funkar verkligen. Det är som att åka till mallis i en kvart.
- Ja, jo.

I början av 00-talet var Tommy Söderberg förbundskapten för det svenska herrlandslaget i fotboll. En gång fick han frågan varför spanjorer är så bollskickliga och svenskar så träbeniga. Hans korta svar var att det är varmt i Spanien och kallt i Sverige. Spanjorerna går mestadelen av året runt och blir uppvärmda av behagliga plusgrader som gör deras leder följsamma. Svenskarna däremot springer runt och är stelfrusna året runt så det är ju självklart att ett sådant folk inte kan trilla boll som sydlänningar kan. Den medelålders mannen som sitter bredvid mig i bastun är inte Tommy Söderberg, men han tror på att värme gör lederna mjuka och lyckliga. Det tror jag också, det är därför jag stannar kvar och tvingar mig till att lyssna på följande väderdiskussion som jag redan har haft tusen gånger med mig själv.

-Värmen här i Göteborg är verkligen helt för jävlig.
-Ja, det är kallt.
-Jo, jag kommer från Stockholm och där är det inte alls samma kyla!
-Nä, det stämmer nog.
-Fast värst är ändå kylan i Jönköping. När jag kör förbi Jönköping så ser jag knappt handen framför mig av all fukt och skit. Du känner liksom motvinden från Vättern, till och med när du sitter i bilen känner du den. Och det verkar alltid blåsa motvind, vilket håll du än kommer ifrån.
-Jo, jag är uppvuxen i Jönköping.
-Jaha, jamen visst är det så?!
-Ja, så är det nog.
-Fy fan.
-Japp.

Under tiden har jag upptäckt att Vädermannen har med sig sin ryggsäck in i bastun. Jag vågar inte fråga varför han tog med den för då skulle jag fastna i en lång och utdragen diskussion om något helt annat. Men jag tänker att så gör ingen sann bastubadare. Bastugalningen Eero hade exempelvis aldrig gjort så. Sedan svänger mannen med vädret upp ryggsäcken på axeln och försvinner ut. Hejdå.

Om den interagerande manligheten, II

2010-01-28T00:44:00.009+01:00

-Har du spelat någon badminton i veckan?

-Näi, näi, tä ä föh mykke fålk. Tåm har jy åppet hys ny i fäckan.

-Ja, det har du ju rätt i.

-Män nästa fäcka, tå måstäh ty fulja mä på pattmintån!

-Ja, ja, jag lovar!

Naturligtvis träffar jag Bastugalningen i bastun efter gymmet. När man väl har börjat korsa främlingars vägar tenderar de att dyka upp hela tiden. Men inte mig emot, jag gillar regelbundenheter i tillvaron.

-Ahh, ny ä tä PRA FÄRMÄH!

-Ja, verkligen. Sjutti grader, eller vad tror du?

-Näi, näi! Minst åtti!

-Jo, kanske.

-Schvuu!

Efter 30 lär man känna ytterst få nya människor. Åtminstone människor som man räknar till sina vänner, åtminstone om man kan sin Seinfeld. Jag är inte så gammal än, men det är definitivt denna bastubadande galning, och han har med all sannolikhet gjort sig nya vänner efter 30. Numera är han, svårt att säga, men säkert 60.

-Tu fät man måstä schöta sinn kråpp. Och om vårarna, vet du, då brukar jag samla ihop några kompisar och spela badminton. På vägen till gymmet plockar jag björkris och efter träningen värmer vi färdiggrillad korv på stenarna i bastuaggregatet, jag har dom alltid inslagna i folie. Och sen sitter man där och äter korv och baddar sig med björkris i bastun, det är livet, du måste följa med nån gång! Va, nej, för helvete, sprit dricker vi inte. Man måstä schöta sin kråpp, int håll på mä sånn schiit. Och bastu, det är förbannat bra kroppen ska jag säga dig, lungorna får jobba. Du förstår, i Finland, eller ja, i alla fall på landet när jag växte upp, då byggde man bastun först och huset sen. Ja, du skrattar, men det är sant! Bastun var enkel att bygga så det gick fort, sen kunde man sova där under tiden man byggde resten av huset färdigt. Javisst, och sen slängde man sig i snödrivorna på vintern och det stack som nålar i huden. Har du aldrig provat, det måste du göra innan du dör. Och så björkris förstås, det öppnar porerna och frigör endorfiner, bättre än kvinnohud! Fan, de skulle ha byggt ett kylrum här bredvid gymbastun, det är det enda som funkar mot eftersvetten. Nu måste man ju hänga ut genom fönstret och stå i vinddraget ett par minuter om man vill få på sig kläderna efteråt. Näi, no får tä fara pra för idak!

-Jo, det har du rätt i.

-Jå.

-Vad heter du förresten?

-Eero.

-Ok, Anders. Trevligt att ses.

-Jajaja, helvete.

Om den interagerande manligheten, I

2010-01-24T13:50:00.013+01:00

För någon månad sedan blev jag djupt traumatiserad i bastun på gymmet. Helt plötsligt stod en gestalt i dörröppningen till bastun och riktar något som ser ut som en pistol mot mig. Gestalten stod där i motljus - lång, utmärglad och mäktig - så jag fick direkt en filmisk känsla av att Terminator hade kommit för att hämnas på mig. Det var dock ingen pistol som Gestalten riktade mot mig, utan en trädgårdsslang. Och utan att ta någon notis om min uppenbarelse började Gestalten spruta ner hela (hela!) bastun med kallvatten. Jag gormade och skrek, hoppade från hörn till hörn i bastun och skrikfrågade vad in i helvete Gestalten höll på med, men han bara mumlade och grumlade, försvann med trädgårdsslangen och kom in i bastun igen, satte sig längst upp och utbrast:

-NOOO E TE PRRAA FÄRMÄH!

På sjungande finlandssvenska. Så klart.

Den utmärglade Terminatorgestalten med trädgårdsslangen var alltså bara en medelålders, finländsk bastugalning som ville bättra på färmähn lite grann. Detta var dock inte så bara för mig eftersom jag satt där försökte andas med bultande dödsångest i hundra graders färmäh.

Men i alla fall:

I veckan satt jag återigen och bastade efter gymmet OCH VEM KLIVER IN om inte BASTUGALNINGEN!

-Aaaasch, te e jo ingen FÄRMÄH her i pastohn påijckar! fnös Bastugalningen och började återigen vattna bastun tills man inte längre kunde andas.
-Jag känner igen dig, väste jag till Bastugalningen. Jag har till och med berättat om vårt möte i radio, viskade jag och försökte vara hotfull.
-IAJAHA?! gapade Bastugalningen och spände ögonen i mig. Men jak jillar att pastah äftär treningen! Å jak trenar mykke! Tu porte fullja me på fållypoll å pattmintån nån kång! Te e jak å nåra otpytesstotentär som jag lärt pastah på rikktit som prokar schpela pattmintån ihåp! Te e pra trening!
-Okej, jag kommer! Räkna med mig! sa jag skräsckslaget.
-PRA! FI SES! skrek Bastugalningen och försvann.

------------------------------------------------------

Jag ska alltså börja schpela pattmintån åkk pastah på gymmet tillsammans med en skogstokig finne och hans utbytesstudentkompisar. Det här kan ju inte bli annat än jätteroligt.

Fortsättning följer.

Om att titta bakåt och luta sig framåt

2010-01-07T02:42:00.016+01:00

Kerstin på Glitterfittorna tipsade nyligen om Jonas Hassen Khemiris novell Försök till kärnfysik på SL:s hemsida. Bra tänkt, väl skrivet, fantastiskt inläst. Det gjorde min dag. Tack. I min upprymdhet surfade jag in på Khemiris hemsida och skrev ett fanmail. Jag hade tänkt avsluta med orden här ovan, varav Tack var det sista. Innan jag tryckte på sänd såg jag dock att han för närvarande bor i Berlin och att han hade skrivit en kul artikel om staden till murjubiléet i november. Därefter var jag tvungen att även skriva följande till honom.

Hej Jonas

Jag bodde själv i Berlin 2007, hela året. Såg vintern bli vår och sommaren bli svinkall vinter igen. Temperaturen skiftade men staden var kall och hård hela vägen, min kropp vägrade ta emot den. Hur jag än försökte och fjäskade så slog staden alltid tillbaka. Det verkade som om staden var till för sig själv, inte för dem som befolkade den.

Jag hade roligt under tiden, det hade jag, ändå bar jag hela tiden på en känsla av att staden hade mer roligt åt mig än vad jag hade tillsammans med den. Och det klart att det måste ha sett lustigt ut. En 24-åring som äntligen vågat sig utanför sitt hemlands gränser, fast besluten om att lära sig ett språk, en historia, en vardag och helst också en flärd. Jag misslyckades med flärden och genomled vardagen. Språket och historian erövrade jag däremot.

På bussen hem till Sverige var jag ledbruten och tillintetgjord, besviken över att ha vuxit upp i Jönköping och inte i Prenzlberg. Jag var tröttast på planeten. Tyckte att Berlin kunde stoppa upp sig självt arslet och ta sina symmetriska statyer, sin ändlöst platta ojämna asfalt och sina bedårande caféer med sig till dit där solen aldrig skiner. Men när bussen väl hade stannat i Jönköping, då kände jag att allt var möjligt, att jag kunde bli precis vad som helst. Jag räknades och jag hade Berlin att tacka för allt som gjort ont och för allt som blivit gott.

Allt det där börjar bli längesen nu. Två år har förflutit sedan jag kom hem, tre år sedan jag åkte, och ännu har jag inte vågat åka tillbaka. Jag är tacksam gentemot staden, det är jag, allt har bara varit för jobbigt och för mycket för att konfronteras med. Men kanske är det dags snart, dags att dra. Till Berlin eller vart fan som helst. Kanske in i mig själv och upp ur ruinerna. För i höst känns allting lika hopplöst som innan jag först for dit. Jag behövde bara någon som satte färg på känslan för att förstå vad fan det är jag håller på med.

Tack.

Allt gott

/Anders

Jag fick ett kort men innerligt svar, så nu läser jag Montecore som tack för tacket. Eller kanske mest för att jag vill. Däremot är jag fientligt inställd till SL till följd av den t-banebot som jag förorättades med under min nyårliga stockholmsvisit. Hoppas Khemiri fick bra betalt. Men det där om att jag skulle förstå vad fan det här jag håller på med, det var bara lögn, för det vet jag inte alls. Det kändes däremot göttigt att skriva det till en författare. Coolt, liksom.

Yeah.

Right.

Om en poplåt som överlevde mitt nollnolltal

2009-12-23T15:13:00.012+01:00

Mot slutet av nollnolltalet har det blivit viktigt att kunna formulera tillvarons väsentligheter på 140 tecken. I början av samma nollnolltal fick jag väsentligheterna i tillvaron sammanfattade på 58 sekunder.

Som idag
när jag inte klarar av det
ler ni och ljuger
åt sånt jag redan vet

Så sjöng Nicklas Franke i det tidiga nollnolltalets snyggaste svenska popband. Han var regisserad av sin bror Fredrik och uppbackad av några andra. Tillsammans kallade de sig Franke och de menade allvar på riktigt. Inga medel var dem för enkla eller för svåra. Klistriga melodier och bitterljuva refränger blandades med högtravande svårmod och oljud från helvetet.

Var finns den ångest
som ni behöver?
Det i mig
som aldrig går över

Året var 2003 när Optiminsmens Hån släpptes på göteborgska Service, men vintern var ännu 02 när jag tankade hem albumets förstasingel från Kazaa, den hette Aldrig Förstå och lät helt fantastiskt. Titeln var lånad från Jesus & Mary Chain, oljudet, uppgivenheten och den fjäderlätta gitarrslingan likaså. Om JAMC lät som Beach Boys i en torktumlare så var Franke ett JAMC på centrifugering. De var mer av allt - snabbare, bråkigare, bättre - och de sa så mycket om mitt liv som var sant. Och när jag lyssnar nu igen så har de fortfarande rätt.

Det kommer aldrig gå över
Ni kommer aldrig förstå mig
nej
Ni kommer aldrig förstå mig
nej

Sensommaren 2003 såg jag Franke på Emmaboda. En magnifik spelning som aldrig förtjänar att glömmas, och jag vet att du minns den du också, Totte. Julen 2009 lyssnar jag på Aldrig Förstå igen, och det är som om inget har hänt, och jag vet att du håller med mig, Collin. Så som det började skall det också sluta, det jävla nollnolltalet. I bästa fall inger det en känsla av trygghet. I sämsta fall går det alltid att hoppas på bättre lycka nästa gång.

Om att boosta den som boostas bör

2009-12-14T19:26:00.005+01:00

Idag har jag haft mina första 2 minutes of fame. Stort, för såna som jag, tralalala. Det var Christer i P3 som jag medverkade i dessutom, SR:s överlägset bästa underhållningsprogram sedan lång lång tid.

Något poltiskt manifest hann jag inte med att formulera, men väl en kul bastuhistoria som innefattade en utmärglad 140-årig finne med vattenslang och jag med hjärtat i halsgropen, sprattlandes för liv och värdighet. Från 52:25 och framåt, varsågoda.

Om bristen på förortspoäng och bra tv

2009-12-12T15:52:00.012+01:00

Jag såg fredspriskonserten i Oslo på tv igår och påmindes då bland annat om följande. I tonåren fanns det många som jag på allvar tyckte var coolast på planeten, två av dessa var svarta män, och båda stod på scen i Oslo igår kväll: Will Smith som konferencier och Wyclef Jean som sig själv. Will Smith var Fresh Prince både på skiva och på kanal 5, Wyclef Jean var med i The Fugees och släppte The Carnival på egen hand kort därefter. Coola, tyckte jag, på 90-talet.

Och nu, nu deltar de i Nobels fredspriskonsert! Hallå, hur oghetto kan man bli! I vita medelklasskretsar är alltid den fräckast som har mest ghettokredd. Med gårdagens fredspriskonsert kan jag för gott ta farväl av de förortspoäng som jag tidigare eventuellt besatt. Jag menar, fredspriskonsert, whiter than snow on Bowie's nose.

Nåväl, om festen:

Will Smith och Jada Pinkett Smith var trumendously patriotic och en spegelbild av presidentparet them selves, men ändå relativt roliga och avspända i sina roller som konferencierer för spektaklet. Och Wyclef Jean, herregud! Clef rev av finfina versioner av Gunpowder och Diallo innan han gav sig på att freestyla sig igenom Sweetest Girl. Fredsprispubliken svarade till och med när han skanderade put ya hands up put ya hands up och vaggade itakt. Därefter gick Wyclef ut i publiken, satte kurs mot det norska kronprinsparet och frågade where the princess at where the princess at och highfivade sig sedan igenom hela kungalogen.

Knappast ghetto, men djävulskt bra tv.

Om hjältarna på piedestalerna och jag

2009-12-05T17:34:00.017+01:00

Idag jobbade jag i sportbutiken. Plötsligt såg jag att självaste Morgan Larsson från Christer i P3 stod i ett hörn och tittade på vattenflaskor. Jag bara "Yes". Så jag gick fram och sa "Hej Morgan, jag är en trogen lyssnare och ett stort fan". Därefter undrade jag om han ville ha hjälp med något. Han tackade och skrattade och frågade lite om vattenflaskorna. Jag bara "Jaja, dom blir nog bra. Men i alla fall, jag minns när man fick följa din träning i Christer för fyra-fem år sedan och din personlige tränare sa att du var smal och fet som ett pommes frites". Då skrattade han ännu mer och sa att det var en jobbig grej att tvingas erkänna för sig själv at the time. Jag svarade med att jag hade drabbats av liknande insikter själv. Sen skrattade vi lite till, såg varandra i ögonen och sa trevlig helg. Mycket fint. Mycket bra av mig. Mycket bra gripet ögonblick.

Förra veckan däremot, då cyklade jag förbi ingen mindre än Håkan Hellström som stod och ugglade utanför ett sushihak i Annedal. Och det gjorde jag utan att stanna och hälsa! Jag var visserligen sjukt sen till jobbet, men vi får sätta detta i lite perspektiv: Håkan Hellströms En vän med en bil är faktiskt den fundamentala anledningen till varför jag över huvud taget bor i Göteborg. Utan En vän med en bil hade jag kunnat bo var fan som helst idag, till och med i Jönköping. Nä, okej, det var en lögn, men var som helst i övrigt, promise. Efter sex år fram och tillbaka i Göteborg borde jag hur som ha stannat och hälsat.

Jag var sjutton år och tonårsdeppig när jag hörde Håkan yla "Jag har lurat mig själv för många gånger nu" för första gången. Det var julafton 2000 och jag hade fått Känn ingen sorg för mig Göteborg i julklapp. Jag minns att jag precis hade loggat in på Lunarstorm (ja, det är sant) när En vän med en bil rullade igång i mina lurar. Det var en fantastisk upplevelse, plötsligt så kändes det liksom okej att vara jag. Därefter delas livet rätt och slätt in i före och efter En vän med en bil. Detta eftersom jag i det ögonblicket hann dö och återuppstå på en sekund. Det är slitna fraser, JA, men de stämmer på oss alla i någon form, så det så. Allt det där borde jag naturligtvis ha berättat för Håkan Hellström när jag såg honom utanför det där sushihaket. Eller, hälften borde jag haft skam nog att säga i alla fall.

I en gammal intervju sa Hellström att han vid tiden före Känn ingen sorg mest drev runt, var arbetslös, tog lite universitetskurser, väntade liksom på att något skulle hända. - Och så helt plötsligt, allt det där! Kanske borde jag ha stannat till och berättat för Håkan att nu är jag som han var då: Driva runt, lite jobb, lite plugg, när ska det hända något? Dessutom skulle jag ha berättat för honom att jag är exakt lika gammal nu som han var då och om det funnes någon rättvisa här i världen så bla bla bla och cha cha cha. Men det vågade jag inte gå fram och säga. Mycket fint hade det varit dock. Men mycket dåligt av mig var det. Dåligt gripet ögonblick.

Om hur idrottssverige bedömer sina superstjärnor

2009-11-30T19:58:00.021+01:00

Jag är en av dem som slaviskt följer allt som det svenska herrlandslaget i fotboll tar sig för. För sådana personer faller det sig även naturligt att lika slaviskt följa allt som Zlatan Ibrahimovic gör. Därför vet jag - och många med mig - det mesta om medieexpertertisens inställning till Ibrahimovic. Det finns två läger, de som ser Ibrahimovic som en tillgång för svensk idrott i stort, och de som ser honom som någon form av belastning.

Ralf Edström tillhör Ibrahimovics flitigaste och därtill mäktigaste kritiker. Edström är oförglömlig fotbollsidol för idrottsintresserade 40-60-talister i Sverige. Sedan lång tid tillbaka är han förste fotbollsexpert på Radiosporten i P4. Ralf Edströms åsikter har med andra ord alla förutsättningar till att vinna stort genomslag i den svenska idrottssjälen. Han har en bakgrund som nationalidol, han arbetar på Sveriges Radio och han kommenterar skeenden i Sveriges största idrott. Sammantaget gör detta honom till en av Sveriges mest inflytelserika sportkommentatorer alla kategorier.

Igår avgjorde Zlatan Ibrahimovic El Clasico; det prestigeladdade mötet mellan FC Barcelona och Real Madrid. Ett historiskt hatmöte mellan Spaniens största fotbollsklubbar. För trettio år sedan var det till och med ett möte mellan Francos Real Madrid och den katalanska motståndsrörelsen i Barcelona, numera är det bara ett möte mellan huvudstaden och provinsen i Spanien. År 2009 är detta möte likväl världens mest upphaussade och omskrivna fotbollsmatch. Den är att jämställa med en VM-final. I denna gårdagens match gjorde Zlatan Ibrahimovic från Malmö matchens enda mål och Barcelona vann mot Real Madrid med ett mål mot noll.

Till detta har Ralf Edström följande att säga. - "Ta inte i så ni bajsar när ni ska skriva om det ". Det är ett uppseendeväckande uttalande men det är inte första gången som Ralf Edström fäller sådana kommentarer om det Ibrahimovic uträttar på fotbollsplanen. I Edströms ögon har Zlatan sällan, för att inte säga: aldrig, varit bra nog. Den långe malmöiten har alltid varit för mycket eller för lite, dribblat för mycket, dribblat för lite, varit för uppkäftig, varit för ödmjuk. Hur Zlatan än har betett sig så har han ständigt haft en klick av mäktiga medieexperter efter sig, experter som alltid ansett att han borde ha gjort allting lite bättre eller åtminstone lite annorlunda. Ralf Edström är det tveklöst mäktigaste ansiktet på denna medieexpertis.

Nu har Zlatan Ibrahimovic avgjort 2009 års största fotbollsmatch och tryckt upp sig själv på hela världens förstasidor. Han har gjort ett mål som kommer ge honom en internationell stjärnstatus som bara Carolina Klüft kan mäta sig med i 2000-talets idrottssverige. En av Sveriges mest inflytelserika sportkommentatorer alla kategorier, Ralf Edström, tycker inte att Zlatans mål är särskilt mycket att hetsa upp sig över. Edström tycker istället att vi ska jämföra Zlatans mål med Fotbolls-VM 1958 då Sverige vann silver. Varför tycker han det? Varför får inte Zlatans prestationer stå för sig själva som historiska och fantastiska?

Och varför är det ingen som jämför Carolina Klüfts sjukampssegrar med Gunder Häggs världsrekordsvit på 1500-5000 meter på 1940-talet eller åtminstone med Anders Gärderuds OS-guld på 3000 meter hinder 1976? Varför behöver inte Carolina Klüfts prestationer stå i skuggan av forna hjältars åstadkommanden? Jag bara undrar. Ralf Edström är tills vidare skyldig mig svaret.

Om språket som sitter i kroppen

2009-11-30T02:04:00.010+01:00

Det är intressant med människor som helt uppenbart har förträngt en del av sitt modersmål. Det senaste exemplet som alla känner till är väl hollywoodfruarna som baurrah prruautadäh änglässkah heeijlah daugaurnah. För egen del skulle jag aldrig stå ut med att förlora så mycket mitt modersmål. Jag skulle bli en fattig (fattigare) människa med enbart grunda (grundare) uppfattningar om tillvaron. Tyvärr är det väl något som man upptäcker först när det redan inträffat.

Eftersom jag är en sportfåne lyssnar jag ofta på Radiosporten. Idag blev hoppryttaren Rolf-Göran Bengtsson intervjuad efter en lyckad tävling. Bengtsson har bott utomlands i många år, och det hörs. Nog för att överklasskåningar med ridintresse ofta har en högdragen dialekt, men Rolf-Göran Bengtssons svenska språkmelodi är ju fullständigt världsfrånvänd. Hur står han ut med sig själv? Lyssna här.

Märk särskilt det helfnissiga avsnittet 2,20 in i klippet. Reportern börjar ställa frågor om Bengtssons häst kommer bli trött av allt "betäckande" han måste utföra till våren. "Kan betäckandet vara ett problem inför VM?" undrar reporten, varpå Bengtsson svarar "Eh givetvis eh är det inte optimalt men eh jag tror att förbundet kommer hjälpa till och eh därför kan vi nog eh spara honom från att vara alltför eh aktiv inom betäckningen". Vad Bengtsson säger är alltså att han hoppas att hans häst inte kommer knulla ihjäl sig före VM nästa år. Jaja, nog om det.

Frågan kvarstår alltjämt: Hur står någon ut med att förlora sitt modersmål? Jag tänker på att jag själv inte ens orkade med att bo i Berlin, det var för mycket med språket som jag insåg aldrig skulle sätta sig i kroppen. Men främst tänker jag på alla flyktingar som ofrivilligt och varje dag tvingas sätta sitt modersmål på undantag, ibland för resten av sina liv. Jag förvånas av att så många orkar börja om på nytt. Det hade inte jag orkat. Inte ens om jag vore en glammig hollywoodfru.

Om omoralen i sportens värld

2009-11-25T18:49:00.022+01:00

I dagens GP (25 nov) diskuterar Rebecca Hedin idrottare och deras utvik. Artikeln går ut på att idrottskvinnors lättklädda bilder nedvärderas med motiveringen att den utvikta kvinnan är en dålig förebild. Samtidigt applåderas idrottsmäns lika lättklädda bilder som karriäristiskt smarta. Fotbollsspelarna Josefin Öqvist och Fredrik Ljungberg har exempelvis båda figurerat lättklädda på bild. Öqvists slitzbilder bemöttes med moralisk avsky medan Ljungbergs kalsongreklam bedömdes som ett ekonomiskt genidrag. Vad som sällan nämns är att även Öqvist blev rikare på sina bilder. Hon fick ett fett sponsorkontrakt och är idag en av våra mest kända profiler inom damfotbollen. Det entreprenörskapet är det emellertid ingen som applåderar. En viss skillnad i synen på manligt och kvinnligt utvik kan alltså skönjas. Men det är ju inget nytt.

Nyare och mer intressant är att Mi Sli på bloggen Glitterfittorna nyligen har beskrivit hur män och kvinnor vanligtvis porträtteras i underklädesreklam. Hennes poäng var att män tenderar att stint se in i kameran och därmed bli jämlik med betraktaren, medan kvinnor på olika sätt åmar sig inför kameran och därmed blir till ett objekt för samma betraktare.

Helt utan vidare vetenskapliga föresatser har jag nu tagit på mig uppdraget att jämföra Josefin Öqvists slitzbilder med Fredrik Ljungbergs kalsongbilder utifrån detta kriterium, och tadaa: Ni ser själva här ovan vad jag har funnit. Tilläggas bör att inte alla Öqvists bilder ser ut så här, men du finner knappast någon åmande bild på Ljungberg. Då får du nog googla ganska länge. Vi kan vidare jämföra simmaren Stefan Nystrands Rocky Balboa-bild från Qx med längdhopperskan Erica Johanssons lolitapose från Café. Och tadaa, här nedan ser ni resultatet. Man finner så klart det man söker, men faktum kvarstår: Det är skillnad på bilder och bilder.

Om bloggvarat och den åtråvärda odödligheten

2009-11-23T14:18:00.011+01:00

Jag pratade med en av Glitterfittorna i helgen om vad man torgför på sin blogg. Hon berättade att hon hade dubbla känslor inför hon ibland blir väl privat i det hon bloggar. Jag höll med henne, man är ju försiktig med vilken bild av ens Jag som förmedlas. Därefter talade vi om det gigantiska avståndet mellan hur viktig man själv upplever sin blogg vara, jämfört med hur viktig den är för omvärlden.

För man vill ju att ens blogg ska vara betydelsefull, mening genom interaktion liksom. Men för att det ska bli någon interaktion måste blogginlägget antingen naket spegla dig själv, lyckas säga något allmängiltigt om varat och intet, eller argumentera för något genomtänkt som tränger igenom bruset. Uppfyller det skrivna inte något av dessa krav blir det obönhörligen ointressant för alla utom dig själv. Oftast blir det sorgligt nog mer nonsens och navelskåderi än vad det blir interaktion och mening.

När jag tänkte vidare på detta tvingades jag till slut motvilligt erkänna för mig själv att det som hägrar med det skrivna är det fåfänga försöket i att göra sig själv odödlig. Den drömmande landsortsynglingen Ricardo i Videocracy, denna fenomenala dokumentär om Tv-åldern i Italien, personifierade den känslan sällsynt väl. Ricardo framlevde ett tortigt liv på landsbygden men han hade fattat hela grejen: I samma stund som du blir en stjärna blir du också odödlig, du blir åtrådd, får allt serverat och kan göra vad fan du vill. Ingen dålig insikt, särskilt för att komma från en 26-årig lantis som fortfarande bor hemma hos mamma.

Jag bor inte hemma hos mamma, men jag är i allt väsentligt precis som Ricardo i övrigt. Jag är 26 år, ursprungligen lantis, jag framlever ett någorlunda torftigt liv och vill också bli odödlig, vill också bli en stjärna och få allt serverat, kunna göra vad fan jag vill och bli åtrådd för något som inte nödvändigtvis har med min privatperson att göra. TV-åldern är knappast den enda orsaken till att jag hyser denna perverterade föreställning om verkligheten, men föreställningen finns och den sitter djupt.

Håkan Hellström sjöng "Jag kan se mitt liv i tidningsbokstäver men jag kan inte tro att jag fortfarande lever" en gång i tiden. De raderna påminner mig om vad som är det yttersta beviset på att man finns till. - Vetskapen om att jag själv och andra kan se mitt namn i tryckt skrift. Sällan har jag känt mig så levande som när jag hade gjort mål i en fotbollsmatch och såg mitt namn tryckt i lokaltidningen. Jag undrar verkligen varför denna uppfattning om tillvaron lever kvar i mig. Vem lurade i mig att det var allt? Vem lurade i mig att jag kunde (borde!) bli något stort? Efter 26 år har jag fortfarande inte funnit någon eftersträvansvärd samhällsfunktion, annat än den att bli åtrådd per se. Jag vet inte om det är ett misslyckande, men det är under alla omständigheter nedbrytande.

Det finns säkert många vägar att gå om man vill bli en odödlig stjärna. Att skaffa en bloggagenda är en av dem. Att blogga om rekordfyllor, mindervärdeskomplex och kraschade relationer är en annan. Men jag kommer aldrig förmå göra vare sig det ena eller det andra. Det som återstår att förbli a rebel without a cause och i slutändan försona sig med det tvivelaktiga nöjet i att få finnas till i största allmänhet, eller kanske att träffa människor på riktigt istället för att glo på dataskärmen hela dagarna. Kicken, var är den?

Om den slutgiltiga lösningen på gubbslemmet och tantsnusket

2009-11-18T21:54:00.030+01:00

Det pratas en hel del om Cougars, Milfs och Toyboys för närvarande. Ivar formulerade exempelvis en träffsäker analys av dessa företeelser häromdagen. En Cougar/Milf är en attraktiv medelålders kvinna, en puma. En Toyboy är hennes ungefär tjugoåriga älskare, hennes leksak. Bara så vi har begreppen klara för oss. Tidigare i år sändes dokusåpan The Cougar på TV. Den gick ut på att en bunt tjugoåriga killar tävlade om en framgångsrik medelålders kvinnas gunst. De hade chansen att bli hennes toyboy.

Detta ses av somliga som en fingervisning om att jämställdheten mellan könen har tagit ännu ett kliv framåt. - Äntligen är det okej för en medelålders kvinna att leva ut sina sexfantasier! Det som så länge har varit endast män förunnat, att kunna omge sig med betydligt yngre sexpartners, har äntligen kommit kvinnan till del. Och jo, det är så klart ett mått på någon form av jämställdhet, beroende på vilken linjal man använder och vilken del av jämställdheten man önskar mäta.

Jag tillhör emellertid den mänsklighetens skara som vidhåller att age is ususlly more than number, because age usually implies money and power. Ålder betyder ofta (men inte alltid!) erfarenhet, position och pengar. Eller, för att vara frank: Ålder är makt (men inte alltid!), särskilt om två personer ingår en sexuell realtion där den ena personen är i tjugoårsåldern och den andra parten är dubbelt så gammal (men inte alltid! För sista gången). Helst skulle jag kategoriskt vilja kalla dessa relationer för osunda, men det vågar jag inte, för bra exempel finns det alltid. Dessa relationer har emellertid alla förutsättningar till att bli ojämställda eftersom de startar med en ofta uppenbar maktförskjutning till den äldres fördel. För mig är det naturligt att denna maktföskjutning är giltig för båda könen i båda riktningarna. En äldre kvinna som är tillsammans med en yngre man är en lika ojämställd relation som vice versa. Så tycker dock inte alla.

Panelen i dagens P3 Populär (18 nov) var exempelvis inte av den uppfattningen, en panel som bestod av kulturpersonligheterna Johan Rehnsfeldt och Sanna Posti Sjöman. Med argument och uttalanden såsom "Pojkar och yngre män har precis lika stor rätt som unga kvinnor att få ta del av lite suktande seniorblickar" och "Det bästa med detta är ju att det ger upphov till ordet toyboy", försökte de övertyga lyssnarna om att detta var ett tecken i tiden på att cougarfenomenet är liktydigt med jämställdhet. Mig övertygade de inte, för det enda dessa uttalanden säger i min bok är att: Äntligen har unga män samma chans som unga kvinnor att bli hederligt objektifierade och falla offer för sin blåögdhet och sin maktlösa position. So jävvla jämnställt, som Henrik Schyffert uttryckte det.

Mest vågad i sina uttalanden i dagens P3 Populär var alltjämt Sanna Posti Sjöman. När åldersskillnaden mellan Madonna och hennes trettio år yngre pojkvän Jesus Luz kom på tal tyckte hon visserligen att JO det ÄR ju ganska stor åldersskillnad och VAD kan de möjligtvis ha gemensamt MEN

"Det är ju inget extremexempel om man tänker på Hugh Hefner och hans flickvänner."

Ah, härligt argument. Män är trots allt värst, så det är bara män som bör stigmatiseras för sina val av yngre partners. (Märk gärna att detta inte på något vis är menat som ett försvar av ärkegubben Hefner.) Posti Sjöman avslutade sedan med följande kakafoni av grumlig männiksosyn:

"Om unga män får ta del av den här cougareffekten så kanske dom tänker sig för lite extra noga när de själva är medelålders. ... Då är det jämställt."

Detta är så urbota korkat sagt att jag bara måste dra resonemanget till sin yttersta syrliga spets. Unga män (och unga kvinnor) ska alltså helst ge sig in i en någorlunda osund relation direkt efter tonåren, för då blir de brända och avhåller sig därmed från dylika eskapader när de själva är vuxna på riktigt. Med samma logik är det ju lika bra att låta samtliga barn under tio år bli ordentligt sexuellt utnyttjade av prästen på kyrkans barntimma. Gärna en handfull gånger för att riktigt banka in hur de inte ska göra som vuxna. Så förekommer vi våra framtida problem med både gubbslem och tantsnusk, och det framtida Sverige ges en ärlig chans att förbli so jävvla jämnställt.

Om byråkratin så som vi känner den

2009-11-18T01:17:00.015+01:00

För en tid sedan började jag jobba extra på ett inkassobolag. Arbetet går ut på att jag sitter i telefon och svarar på människors frågor om deras obetalda räkningar. Ända sedan första arbetsdagen har jag velat fram och tillbaka i hur jag ska förhålla mig till detta arbete. Ja, jag jobbar åt den mörka sidan, det är jobbigt. Men det gör Ikeas lagerarbetare och Intersports skosäljare också. Själadödande arbeten kan bryta ner folk från olika håll. Som inkassoanställd tvingas jag rättfärdiga min inkomst moraliskt, både för mig själv och gentemot andra. Det senare tvingas varken Ikeas lagerarbetare eller Intersports skosäljare göra. Jag vet detta, för jag har själv jobbat där.

Det går emellertid inte att bortse från faktum: För varje dag som jag vistas på inkassokontoret känner jag en växande olust inför hela det spektakel som jag tvingas delta i. Detta har inte särskilt mycket att göra med folks åsikter om mitt jobb. Däremot har jag fått en inblick i hur byråkrati fungerar i praktiken, och det är inte en särskilt uppmuntrande horisont att blicka ut mot.

Ett inkassokrav börjar med att ett företag anser att du som enskild har underlåtit att betala en räkning. Företaget är alltid större än vad du är. Du ringer sedan till inkassobolaget för att få information om denna påstått obetalda räkning. Inkassobolaget är alltid större än vad du är. Med lite otur hinner din räkning gå vidare till Kronofogden utan att du hunnit blinka. Kronofogden är alltid större än vad du är. Där sitter du alltså, fastklämd mellan ett företag, ett inkassobolag och en kronofogde. Tre jättar mot lilla du, och du som bara råkat betala en räkning till fel konto.

Från och med nu kommer du alltid att mötas av svaret "Jag vet inte" när du ringer någon av jättarna och undrar något. Huvudregeln är att det alltid är någon annan instans som vet. Människan på andra sidan luren kommer därför att hänvisa dig till någon av de andra jättarna. Och det värsta är att du får höra sanningen för människan på andra sidan luren vet inte, har inte en aning, hon är lika hjälplöst maktlös som du är. Den enda skillnaden är att hon står på de storas sida, men det gör inte du, för du är den enskilde och du har betalat en räkning till fel konto.

Hur går det med min Process? frågade Josef K.. Något svar fick han aldrig, trots att han frågade väldigt många gånger. Ingen visste vad han hade gjort, ingen visste vem som hade häktat honom, ingen visste hur han kunde svära sig fri. När jag sitter på inkassojobbet och svarar på folks frågor kan jag oftast bara svara att jag inte vet, och människan på andra sidan luren kommer tro att jag håller inne med information. Det gör jag inte, jag råkar bara inte veta. Människan på andra sidan luren kommer fråga om hon kan göra något för att stoppa processen eller om hon hade kunnat göra något förut för att undvika allt detta, och jag kan bara svara att jag inte vet, att det beror på, att varje process är den andra olik. Men huruvida varje process är unik eller inte vet jag egentligen ingenting om; jag har ju aldrig sett slutet på någon process, för det är alltid någon annan som bestämmer hur det ska gå, och jag vet inte vem som bestämmer.

När jag sedan går hem från inkassokontoret brukar jag tänka på Josef K. och hans öde, och sedan på mig själv och mitt eget.

Om ointresset för ny musik

2009-11-10T19:41:00.013+01:00

Musikjournalisten Lennart Persson avled 18 maj 2009. Detta gick upp för mig först 9 november samma år. I anslutning till detta: Är det någon där ute som upplever ett successivt avtagande intresse för ny musik? Någon mer än jag, alltså. Jag tänkte väl det.

Anledningarna till att jag en gång älskade popmusik över allt annat var tre. 1) Jag kunde stapla den på hög i cd-hyllan. 2) Den räddade livet på mig ett par tre gånger. 3) Jag kunde läsa om den i tidskrifter och böcker. Nu är cd-skivan död, lever gör jag ändå, och tidskrifterna slutade jag intressera mig för under den period då jag bodde i Berlin. För där fanns det riktiga livet; muren, kriget och storstaden. Popmusik tedde sig plötsligt ointressant, till och med när jag var full. Sedan jag kom hem Berlin är jag följaktligen mer intresserad av annat än remixer. Lugn och ro exempelvis. Var det någon mer som kände likadant? undrade jag.

Tidskrifterna och musikkritiken var som sagt en stor del av mitt musiklyssnande, kanske den enskilt viktigaste delen. I Lennart Perssons värld var själva musiklyssnandet mycket viktigare än vad det någonsin kommer bli för mig. Jag har svårt att förstå hur han orkade hålla liv i den elden, men det är beundransvärt att han gjorde det. Att jag snubblade över nyheten om hans död ett halvår i efterhand är inget annat än ett handfast bevis på mitt numera brinnande ointresse för ny musik. Och symbolvärdet i att jag upptäckte detta 9 november 2009, på dagen tjugo år efter Berlinmurens fall, är naturligtvis stort. Det kändes som en bra dag att lämna saker bakom sig. Förlåt, Lennart.

Om en återkommande önskan som alltid nästan infrias

2009-11-02T03:07:00.005+01:00

Jag känner en intensiv lust till att sammanfatta hela världens jävligheter med några få ord i en enda mening. Det gick nog inte vägen den här gången heller, men ack så nära det var!

Om tiden som flydde och det som klamrade sig kvar

2009-10-31T00:46:00.012+01:00

Jag tänker väldigt ofta på vad jag gjorde för ett år sedan. Det är ett enkelt sätt att få bekräftat för sig själv att tiden faktiskt rör sig framåt. Eller bakåt, huvudsaken är ju att det rör sig över huvud taget. Oftast kommer jag fram till att jag var en korkad idiot för ett år sedan, en nolla som inte förstod ett enda något och som satte värde på helt fel saker. I samma ögonblick som den tanken formuleras i mitt huvud definierar jag automatiskt mitt nuvarande levnadssätt som överlägset. - Äntligen lever jag i perfekt samklang med allt och alla! Framstegsfetischism kallas det av somliga, den ständiga rörelsen framåt. Eller om det nu var bakåt.

För ett år sedan levde jag i en relation som på skakiga ben tog sig både uppåt och framåt. Mina studier var lika skakiga, men likväl framåtskridande. Ibland brakade dock allting samman. Som tur var fångades både jag, relationen och studierna upp, dels av relationens andra hälft, dels av min föreläsare. Jag minns särskilt ett enstaka tillfälle. Det hade varit en miserabel skoldag, så miserabel att föreläsaren kallade upp mig till sitt rum. Hon frågade hur jag mådde, gav mig en kram och sa att allt skulle bli bra. Vilket det också blev. När jag gick ut från hennes kontor hade jag Glasvegas i hörlurarna. James Allan sjöng om Geraldine, den outtröttliga socialarbetaren i Glasgow som gör allt för dem som hon tar under sina vingar.

When your sparkle evades your soul
I'll be at your side to console
When your standing on the window ledge
I'll talk you back, back from the edge

Och det var precis vad min föreläsare gjorde vid det tillfället - tände något slags ljus i mitt bröst och ledde mig bort från avgrundens rand. Hon blev min Geraldine. Minnesbilder är oberäkneliga och framförallt är de orättvisa. Ett glasklart ögonblick fotograferat på hornhinnan får representera månader och år av liv. Ofta har det fastklistrade minnet väldigt lite att göra med tiden som förflutit. Och så fort man försöker länka samman den frusna minnesbilden med andra saker som skedde ungefär vid samma tidpunkt, då blurras minnet. Blir till allt och intet, till en grå dimma och ett sammelsurium av sådant som kanske var men i vilken ordning hände det och varför? Det är det sällan någon som vet - eller minns. Allt man har att hålla fast vid är dessa ögonblicksåtergivelser. Och de framkallas framför ens ögon gång på gång. Som nu. Och i slutändan måste man också fråga sig huruvida ens dessa sekunder av minnessparad tid är sanna. Personligen är jag inte helt övertygad.

Allt det där som jag pratade om hände emellertid för ett år sedan. Nu är nu, och nu har jag varken relation eller socialarbetande föreläsare att luta mig emot. Och för första gången på länge länge är jag osäker på om mina nuvarande levnadsprinciper är mer autentiska än de jag levde efter för ett år sedan. Kanske var jag inte en sådan ryggradslös nolla ändå. En sådan tanke skrämmer mig, för det innebär kanske att jag är tvättäkta idiot just nu. Bättre eller sämre, det nuvarande är åtminstone något annat. Jag har rört på mig, och rörelsen är ju huvudsaken. Även om det innebär ensamhet.

Full fart framåt. Bakåt.

Om internet som källa till osunda aggressioner

2009-09-06T15:09:00.005+02:00

Folk är verkligen helt dumma i huvudet. Detta är ett faktum som slår mig i hjärnbarken varenda eviga dag. Särskilt när man dagligen tvingas läsa bostadsannonser på Blocket. Människor har så konstiga kravbilder på den de kan tänka sig att dela boende med. Nedan följer ett oredigerat exempel.

Hej jag heter Patrik och jag bor i en stor etta i centrala Göteborg/ majorna. jag söker en inne boende i min etta skall skaffa en bäddsoffa. söker en snäll och ordningsam tjej hellst studerande. jag jobbar helt tid men håller påatt pluggaa upp mina ämnen för jag skall försöka komma in på polishögskolan. bara tjejer får söka för dom sköter sig bättre än killar gillar inte när det stökigt.

Det är så klart djupt stötande att Patrik över huvud taget tillåts ha en lägenhet, han kan ju helt uppenbart ingenting om vare sig stavning, stor bokstav eller meningsbyggnad. Han förefaller dessutom vara helt bakom flötet i genusfrågan. För denna okunskap skola han förhoppningsvis bli straffad i det upplysta Majorna. Om inte annat kommer hans erbarmliga annons att besvaras med tystnad, för ingen kvinna (eller man) kan väl vara så desperat att hon eller han utsätter sig för att dela 43 kvadrat med en sådan uppenbar idiot.

Jaja.

Folk har tydligen blivit författare genom att samla ihop uppklistrade lappar, så nu har jag idén till min egen coffee table-book spikad. Låt vara att texterna aldrig kommer hamna inom pärmar, uthängda ska dessa knäppgökar bli. Det finns ju en hemsida som hänger ut före detta pedofiler, så detta grepp får ses som relativt harmlöst.

Nu börjar vi.

Fotnot: Patrik nås på Patrik_t_85@hotmail.com.

Om bostadsmarknaden

2009-06-19T01:06:00.012+02:00

Blocket är roligt. Så mycket saker, så många människor. Det är som livet. Eftersom jag ständigt är på jakt efter nästa bostad scannade jag den senaste veckans "uthyres"-annonser. Detta är vad jag fann.

Vi är ett par som har ett rum att hyra ut i ca ett års tid.

Kanske vore något. Linné är ju trevligt.

Vi är båda i 30års åldern och önskar helst någon runt samma ålder som ofta åker bort/hem på helger.

Ehm, jaha. Ja, jag hade ju tänkt att BO här så jag vet inte, det kanske inte är, ja, det kanske inte är idealiskt om jag..

Självklart är du ingen strulputte eller partyprinsessa då vi båda har börjat chilla ner lite.

Ehhehe, alltså det är nog lugnt. Jag är ju själv en obotlig huskatt visserligen, men nä. Tack. Nej tack. Det kanske inte är något för m..

PS. Hårdrockare, thanx but no thanx.

FÖRRESTEN JAG ÄNDRADE MIG JAG AVSKYR OCKSÅ HÅRDRooohhmmm... Hrm. Ja-a, nä-e, satte, det var nog inget mer jag undrade då nä satte, vieeh hörs! Thanx, batt nåo thanx!

Om våren som den värsta tiden

2009-05-04T23:23:00.001+02:00

Vad har jag gjort för att inte ta mig upp, sjöng Thåström. Eller, låten hette så i alla fall.

Jag ska nog börja köpa trisslotter istället. Istället för att inte göra något alls.

Om att uppskatta sitt hemland

2009-04-13T17:00:00.005+02:00

Det finns en firad rysk fotbollsstjärna som heter Andrej Arsjavin. Motsvarande 900 000 svenska kronor i veckan fick honom att för första gången lämna hemstaden S:t Petersburg. London heter den nya bostadsorten. Han verkar dock inte trivas särskilt bra.

"Jag tror att livskvaliteten är bättre i Ryssland än vad den är i England. Här är det en massa regler och lagar som ska följas, i Ryssland – om du har pengar – behöver du inte följa lagarna på samma sätt."

Nuff said.

Om järnkoll på vem som var där

2009-04-01T22:11:00.001+02:00

Saxat från SVT text:

HV71 - Färjestad: 4-1
Publik: Ingen Johan Davidsson i HV71

Om statusuppdatering

2009-03-10T12:51:00.005+01:00

De böcker jag kan vara mallig över att ha läst är inte särskilt många. Men nu tänker jag malligt basunera ut att jag de facto har läst George Orwells 1984. Enligt en brittisk undersökning är nämligen Orwells framtidsroman den bok som flest människor ljuger om att de har läst. Därav min mallighet.

Jag skulle också väldigt gärna vara mallig över att ha läst Röda Rummet av August Strindberg, men det har jag inte. Bara halva. Så förbannat tråkig. Eller Äcklet av Jean-Paul Satre. Också bara halva. Också förbannat tråkig.

Om brevledes korrespondens

2009-03-01T00:34:00.004+01:00

En arbetssökande får ibland de mest kryptiska svar.

Hej, ursäkta att svaret har tagit tid. Kul att du ville anmäla dig, jag har skrivit upp din anmälan och kommer att återkomma med mer information allt efter vad tiden lider.

Trevlig Helg

Men vi hörs av längre fram.

Vänliga hälsningar

Detta verkar lite illavarslande.

Om den fria kunskapen

2009-02-26T01:15:00.005+01:00

Studiesociala kommittén vill förkorta den allmänna rätten till studiemedel till fyra år, med möjlighet till ytterligare två års förlängning. Men då måste studenten vara klar med tre års studier inom fyra år, annars blir han eller hon utan. Dessutom kommer det enligt förslaget att krävas tillstånd vid byte av studiegång.

För det första är de föreslagna tidsramarna något otidsenliga. Nog för att man som student kan ta ut en kandidatexamen efter tre års studier, men svenska universitetsutbildningar är inte längre uppbyggda kring fyraåriga magisterprogram, utan kring femåriga masterprogram. Detta är kanske något som har gått den Studiesociala kommittén förbi.

För det andra gynnar förslaget enbart de resursstarka, vare sig det gäller resurser i form av föräldrakapital, oproblematiska sociala förhållanden eller sällsynt målmedvetenhet. Att byta tilltänkt yrkesbana kommer kanske i framtiden att innebära att du står med mössan i handen framför staten, bedjandes om anstånd att få möjlighet att lära dig något annat. Och om du av någon anledning mår dåligt måste staten först registrera dig som tillräckligt sjuk för att få möjlighet till ytterligare studieuppehåll.

Vill du verkligen inte bli inköpare, vaa?! Jodå, det klarar du nog skaru se! Och så dåligt ser du faktiskt inte ut att må!

Eftersom det uppenbarligen ligger effektivitetskalkyler bakom det här förslaget, ska det bli intressant att se hur effektiva framtida, imbecilla, desillusionerade ingenjörer kommer att vara i samhällets tjänst. Revolution vore i detta sammanhang snarare att se som en from förhoppning än som något av gudarna förutbestämt.

Många menar att nationalstaten är på tillbakagång, att den förlorar alltmer inflytande till den privata marknaden. Hur det än må vara med den saken så är åtminstone detta förslag ett exempel på att när staten väl vill utöva makt, då vill den göra det som vore den ett företag.

Om blommor och bjällror på slottet

2009-02-24T16:25:00.003+01:00

Herman Lindqvist har redan uttalat sig om Den Stora Trovlovningen. Nu väntar vi alla på att Peter Englund ska berätta hur det egentligen förhåller sig.

Om bevingade ord

2009-02-23T11:21:00.006+01:00

Somliga av oss tror inte på Facebook. Men det gör jag. Detta världsomspännande, finmaskiga nät av relationer är fullt av värdefull information med vilken man kan förkovra sina kunskapstörstande sinnen. Nygamla bekanta poppar upp som svampar ur jorden. Man lär känna varandra på nytt. Man får ta del av de nygamla bekantas favoritcitat. Perspektiv på tillvaron uppstår.

Utan Facebook hade jag exempelvis inte kommit över följande fantastiska piece of autobiographical literature, författat av Magdalena Graaf-maken, Let's Dance-deltagaren, livskonstnären och fotbollsmålvakten Magnus Hedman.

"Många människor säger att idrottsmän och -kvinnor går ner sig efter karriären för att de saknar uppmärksamheten. Jag tror snarare att det är det att du ska bli ”vanlig” som kan vara det största problemet."

Äntligen känns det bättre. Jag ser ljuset i tunneln. Förstår hur framtida problem ska tacklas. Ahh, livet! Tack, Magnus Hedman. Tack!

Om omoralen i musiken

2009-02-22T16:47:00.010+01:00

I forntiden torgförde Jens Lekman sin åsikt om Myspace i tidningen People (nr 6, 2007).

"... [V]arför måste man göra saker och ting ännu mer tillgängliga än de redan är? All exklusivitet som fanns förr har försvunnit och jag tycker det finns ett jättestort värde i att anstränga sig för att göra musiken svårtillgänglig."

För det första. Vilket osedvanligt korkat uttalande av en artist som antagligen aldrig hade sett dagens ljus om det inte vore för internet. För det andra. Önskvärd eller inte, det finns åtminstone två olika sätt utifrån vilka man kan definiera popmusikens exklusivitet: grad av distributionsmässig tillgänglighet och musikalisk karaktär.

Beroende på vilken utgångspunkt man väljer är Jens Lekman fri att välja mellan följande alternativ. Antingen drar han sig tillbaka till badrummet i Kortedala och bjuder in familj och vänner på konsert. Detta skulle innebära garanterad frihet från vidare distribution, förutsatt att gästerna lämnar mobilkameran hemma. Eller så ägnar han sig åt något h e l t annat än anglofil indiepop framöver.

Det bästa vore kanske om han bara tog en kall dusch tillsammans med sin gitarr.

Om ryggkliandets konst

2009-02-21T22:24:00.005+01:00

Frida Hyvönen fick i veckan motta DN:s Kulturpris. I juryn satt bland andra Marit Bergman; Hyvönens kompis. Efter prisutdelningen fick Bergman tillfälle att förklara Fridas förträfflighet för DN TV. Nästa år kommer Marit Bergmans jurykollega Benny Andersson antagligen att lovprisa Björn Ulveaus i liknanade ordalag i samma TV-kanal.

Om årstider och det tecknade imperiet

2009-02-17T11:53:00.003+01:00

Outgrundliga äro herrens vägar, för redan idag infann sig årets första vårkänsla.

Ur tid är klockan, parafraserade Kalle Anka den gode Shakespeare i ett veckonummer från sent 90-tal, eller om det var tidigt 00-tal. Att skriva text till pratbubblorna i Kalle Anka är ett av mina all-time drömjobb. Fullt av barnvänliga svordomar och dåliga ordvitsar. Tänk att dagarna i ända få skriva varianter på "Håll snattran" och "Fy bubblan", tänk att få döpa professorer till "Sunt ver Nuft", snåljåpar till "Enok Femti" eller världens avkrokar till "Långbortistan" . Vad mer kan man begära av ett hederligt arbete? Dock har jag bara två vänner som hyser samma fnissiga lidelse för detta Kalle Anka-språkbruk som jag gör. Märkvärdigt få, kan jag tycka. Folk har ingen känsla för feeling.

Ibland plockar jag fram min samlade Kalle Anka-kollektion när jag är hemma hos mina föräldrar. Min fnissiga lidelse för språkbruket till trots, brukar jag förnimma en viss själslig rodnad över det faktum att den sista luntan är daterad till 2003; jag var Kalle Anka-prenumerant på fullt allvar fram till dess att jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder. Visserligen betalade jag inte för årsprenumerationen själv, det gjorde farmor varje jul. Men ändå.

Tidningen damp i alla fall ner i brevlådan varje fredag, vilket kändes mycket trivsamt. Detta innebar så klart att mycket av min fredagskänsla i tonåren kretsade kring just Kalle Anka. Tänk om det hade räckt med en serietidning för att kunna njuta av fredagskänslan numera. Vad rik jag hade varit. Vad fräsch jag hade varit på jobbet varje lördag.

Anledningen till den tidiga vårkänslan var hursomhelst att jag nyss hörde Släpp in solen med [ingenting]. Tack, P3.

Om ett nedslag i forntiden

2009-02-17T00:29:00.002+01:00

Utan att ännu ha läst en enda tidning idag förutsätter jag att 183 Dagar, SVT:s nya dramaserie om vad en dokusåpa kan göra med människor, just i detta nu sågas utmed fotknölarna på både höjden och tvären. Det hävdas med all säkerhet att produktionen känns billig och karaktärerna klichéartat platta, att temat både är utspelat och irrelevant samt att Tuva Novotny antingen spelar över eller under.

Mitt uppenbart retoriska svar till detta är naturligtvis att jag gillar serien. Främst för att den försöker kommentera dokusåporna på allvar, utan ironi. Och för att det är hög tid att någon gör just det.

När jag igår tittade på 183 Dagar såg jag helt plötsligt mig själv i TV-soffan framför första säsongen av Expedition Robinson. Det var 1997 och jag skrek av lycka när det stod klart att norrlänningen Kent inte hade vunnit tävlingen. Som om det spelade någon roll. Inför den minnesbilden känner jag just nu tomhet och en inte så liten portion äckel. Därefter undrar jag hur deltagarna själva kände sig efteråt. Tomheten när kändisskapet blåst över. Äcklet inför att ha varit både dyngrak och naken på bästa sändningstid.

183 Dagar verkar våga sig på att sammanfatta hela det dokusåpafenomen som sköljde över oss kring sekelskiftet. Det vilar något anspråksfullt över den ansatsen, och det gillar jag. Dessutom tilltalas jag av det icke-ironiska tilltalet som serien verkar bjuda på. Det känns liksom inte aktuellt att skratta, annat än som försvarsmekanism. För någonstans bakom de förvisso klichéartade karaktärerna skymtar inte bara en uppgörelse med dokusåporna som fenomen, utan även en uppgörelse med ens egen person. Man tvingas se sig själv i spegeln och erkänna att man faktiskt tittade på och lät sig förtrollas av något så urbota billigt.

Det känns helt enkelt som att jag spelade med i dokusåpavågen, att jag är medskyldig och att jag nu tvingas göra avbön genom att uppleva alltihop en gång till. Jag undrar hur ofta de pensionerade dokusåpadeltagarna drabbas av den känslan.

Om februari

2009-02-16T15:55:00.005+01:00

Somliga dagar. Gäsp. Andra dagar. Gäsp.

På tal om den fantastiska omslagsbilden från den tyska tidskriften Schmuck Zum Selber Machen i föregående inlägg, så är den hämtad från tidningsfakta.se, en samlingssajt för tidskrifter. Tyvärr finns det inte omslagsbilder till hela katalogen, men i vissa fall räcker det faktiskt med titeln. Eller vad sägs om följande axplock.

Fastighetsfolket
Ljuskultur
Allt Om Hjälpmedel
Psoriasistidningen
Fotnoten
Destination Helsingborg
25 Beautiful Kitchens
Bergsmannen med Jernkontorets Annaler
ERA (Elektricitetens Rationella Användning)
Nytt Från Revisorn
Caravanbladet

Etcetera.

Jag undrar hur utbudet såg ut innan presstödet dog.

Om den tid som lyckligtvis har flytt

2009-02-11T00:01:00.009+01:00

För två år sedan flyttade jag till Berlin. I Berlin bor alla unga vuxna i kollektiv. Alla. Inte bara stenkastarvänstern. Så när jag anlände till Berlin för två år sedan bodde jag så klart i olika kollektiv.

Det första kollektivet bodde jag i under en månads tid. En kompis kompis, vi kan kalla honom Tomas från Skåne eftersom han hette Tomas och kom från Skåne, skulle hyra ut sitt rum för han var tvungen att åka hem till Sverige och stämpla upp sin A-kassa. I Berlin gjorde Tomas från Skåne inte ett skit, utan sysselsatte sig istället med att klubba, holka, odla mustasch och äta kebab.

Tomas från Skånes kollektivkompisar var tre till antalet. En statsvetartjej, en ingenjörskille samt en tjej, vi kan kalla henne Anna från Schweiz eftersom hon hette Anna och kom från Schweiz, som försörjde sig genom att sälja halsband som hon gjort av leksaksbilar. Detta gjorde hon via Myspace. Och folk verkade faktiskt köpa.

Nåväl.

Av en rad anledningar skydde jag Anna från Schweiz som pesten. Hon avskydde mig också, mest av den anledningen att jag inte satt ner när jag gjorde nummer ett. Det avskydde hon så mycket att hon en dag satte upp en arg lapp på toaletten, "Sit down!", istället för att helt enkelt säga det till mig. Efter den lappen avskydde jag Anna från Schweiz ännu mer. Därefter flyttade jag ut.

Vad Tomas från Skåne gör nuförtiden är jag inte ett dugg intresserad av veta, men ibland undrar jag vad Anna från Schweiz sysslar med. Framförallt undrar jag om hon läser tidskriften Schmuck zum selber machen, Smycken att göra på egen hand.

För två år sedan flyttade jag alltså till Berlin. Det tänker jag inte göra om.

Om svar på tal

2009-02-10T19:02:00.003+01:00

Idag var jag på anställningsintervju.

- Ser du dig själv som en optimist?
- Mer som en realistisk cyniker faktiskt.

Jobbet är mitt.

Om språket och hjärtegropen

2009-01-31T21:08:00.005+01:00

Facebook har helt plötsligt bytt skriftspråk från engelska till svenska, och det utan att man ens blev tillfrågad. Förutom att detta går hand i hand med många andra fenomen i samhället och tillvaron, så tror jag även att detta språkbyte kommer generera dramatiskt färre yppanden om folks civila status.

In a relationship. Ha ett föhållande med.

Modersmålet; ajajaj, mina ögon, så ont det gör.

Om bloggosfärens sökande efter auktoritet

2009-01-30T11:31:00.004+01:00

Peter Englunds blogg är väldigt kul och insiktsfull. Särskilt kommentarerna till inläggen är komplett obetalbara. Fullt av konspirationsteoretiker, Ring P1-filosofer och allsköns knäppgökar som söker få sina åsikter bekräftade av Den Store Ordföranden.

Så därför: Prova att lämna en kommentar här nedan. Kanske blir just du godkänd.

Om den anspråkslösa ansatsen att förklara hur världen är beskaffad

2009-01-30T00:12:00.002+01:00

Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster.

Kul utsaga, jag undrar vad den betyder.

Den kan bland annat betyda att ett fåtal empiriska felaktigheter räcker för att dra slutsatsen om världens förljugenhet. Den kan också innebära att ett fåtal empiriska felaktigheter med automatik förändrar andra empiriska tolkningar. Eller att sprickorna bara är just sprickor, inget annat, inget mer, och att mönstret bara existerar för ordningens skull.

Gäsp.

Om matematiken i politiken

2009-01-29T17:59:00.002+01:00

Antalet vräkningar i Sverige minskade förra året med 3%. Det skrev GP igår. Alena Koren, controller hos Kronofogden, konstaterar att 200 fler hushåll fick behålla sina bostäder i fjol, jämfört med föregående år.

Huruvida 2007 års avhysta familjer fått tillbaka sina bostäder eller inte, förtäljer dock inte historien. Så - om pågående trend fortsätter kommer en kronofogdscontroller om ett hundratal år stolt kunna deklarera att "förra året miste inte ett enda hjon sin bostad, för det var ingen som hade någon från första början".

Om den freudianska rättvisan

2009-01-27T20:10:00.006+01:00

Agnes låter hälsa att de fnitterhurtiga hälsobloggarna faktiskt kan stoppa upp sin förbannade tofuyoghurt i röven och sedan drömma ljuvt om sin lika förbannade IKEA-katalog. Tänk om man vore så lyckligt lottad. Att man fick drömma om IKEA-katalogen.

Istället drömde jag inatt att jag blev påprackad en ny mobiltelefon. Det var en kille på gatan som kom fram och tjatade. Argumentet var att Dogge Doggelito en gång hade ägt den. Jag köpte. Tusen pix. En stund senare sökte samma snubbe upp mig igen. Då ville han ha tillbaka telefonen. Men han vägrade lämna tillbaka mina pengar! Till slut lyckades jag förhandla till mig 600 kr i utbyte mot telefonen.

Bra affär.

Om Stockholm och skärgårdsidyllen

2009-01-06T13:42:00.008+01:00

Nytt år, nya gråa hår och en förkylning från helvetet. Men när klockan är slagen får det trots allt vara värt besväret. Särskilt eftersom nyårsfirandet kröntes av en osedvanligt vacker utsikt. Hur jag själv såg ut när solen gick upp vill jag dock inte veta.

Om den strålande jul

2008-12-26T23:30:00.002+01:00

Tristess eller ensamhet, jag vet inte vilket som är värst. Simpla tidsfördriv som förverkligar mig, tillfälligheter som skiljer människorna från döden.

- Va? Nä, jag visste inte att du kommit hem, du heller.

Sedan dans med sänkta blickar, det sägs att låten handlar om hur underklassen sveks. Själv hör jag bara en kärlekslåt på en svettig klubb, och i mitt huvud ser jag bilder av de som dansar, så som de var när de var sju, sjutton.

- Va? Nej tack, Bacardi tar fram det värsta i mig.

Men någon säger att detta, Bacardin, är vårt gemensamma förfall, att det syns hur sjön färgas av människorna som kommit hem, de som hellre håller andan och drunknar, än ser bilden av sig själva, så som de var när de var sju, sjutton.

- Va? Nej, jag hade inte kunnat stanna här.

Därefter tvivel på hur jag tog mig hit, sedan samma dans till samma kärlekslåt, samma sänkta blickar. Det ekar i huvudet, snart är det över. Inga löften givna, inga löften brutna, allting som förväntas sägas blir sagt.

- Vi ses, om ett år.

Gitarrsolo. Tystnad.

Om detta skola ni berätta, ungjävlar

2008-12-23T21:14:00.014+01:00

Jesus är stulen.

Han sågs senast i lördags kväll, då liggandes i sin krubba på Hamnplan i Jönköping. Strax före försvinnadet sågs ett gäng svartklädda ungdomar stryka omkring framför stadens stadshotell, vilket ligger i direkt anslutning till brottsplatsen. Polisen är förtegen om Jesusbarnets försvinnade. Detta av hänsyn till jesusbarnets miljarder och åter miljarder anhöriga. Enligt en källa med god insyn i utredningen utgår man dock ifrån att endast ogudaktiga satansdyrkare kunnat begå en sådan ondskefull handling.

Tidigare ikväll bildade uppskattningsvis tiotusen stadsmedborgare ett fackeltåg för att protestera mot den förkastliga moral som på sistone spridit sig i Smålands Jerusalem. Fackeltåget startade på Hovrättstorget och löpte sedan västeut på Östra Storgatan och över Kanalbron, innan man slutligen stannade framför Rådhuset i stadens västra centrum. Väl där framfördes kampsånger såsom "Hosianna, Davids Son" i olika stämmor, innan man mer aggressivt började skandera "Jesus åt Jönköping, sha la la la la".

Polisen befarar upplopp i stadens centrala delar framåt natten. Brända bilar och sönderslagna skyltfönster är något man från myndighetshåll kallt räknar med. Något formellt utegångsförbud kan dock inte utfärdas eftersom stadens religiösa ledare, Kardinal Lars Enqvist och Diakon Acko Ankarberg Johansson, verkar befinna sig på pilgrimsfärd i norra Tyskland så här dagarna före jul. Polisen hoppas på deras snara återkomst.

I väntan på detta önskar redaktionen alla läsare en riktigt God Jul.

Om ett motbjudande förslag

2008-12-21T03:18:00.008+01:00

Göteborgsposten verkar stundom göra anspråk på att lyfta blicken mot horisonten och vara en riktig Tidning. Men gång på gång påminns jag om varför det inte förhåller sig så. Ja, kanske beror det på att jag läser sporten. - Heja Blåvitt, bu för stockholmsjävlarna som bara vandaliserar och slåss. Men också eftersom jag läser ekonomisidorna. - Heja Volvo, bu för tyskjävlarna och jänkarna som stjäl våra jobb.

Och nu vill GP (tillsammans med stadsbyggnadskontoret) bygga bort prostitutionen från gamla goa Fiskekyrkan. - Ack, vår stad har blivit så smutsig, skriver hejaklacksjournalisten. Det är bättre i Haga, där är alla vita, rena och rika, så som det ska det vara. Någon smuts vill vi inte ha här i centrum. Vi är faktiskt Sveriges framsida!

För länge sedan läste jag en artikel som sade att alla städer har två sidor, dels utsiktsplatserna som retuscheras för vykort, dels gränderna som luktar piss. Och eftersom ett bortbyggande av prostitutionen ter sig ganska utsiktslöst, ser jag hellre att den blir kvar på Rosenlund, än att den flyttar till någon annan, mer ljusskygg plats. Dessutom tycker jag att privilegierade innerstadsgöteborgare faktiskt förtjänar att se precis hur smutsigt, äckligt och orättvist livet kan vara. Det kanske tillochmed kan leda till något bra, exempelvis något som säger att allting inte kan köpas för pengar. Och om det inte leder dit, så lever jag hellre i staden som luktar piss, än i den som inte finns.

Om Föräldraskap II

2008-12-16T00:12:00.002+01:00

Tant A redovisar första dagen av sitt nya liv. I egenskap av Stram Moralgestalt ser jag så klart med oblida ögon på uppfostringsobjektets kaffefrukost; en fruktsallad går faktiskt att svänga ihop oavsett när man går upp på dagen. Därmeot utdelas pluspoäng för det rumsliga städandet, den ansträngningen kommer tveklöst att underlätta andra uppgifter framöver. Moralministeriet önskar härmed Tant A en riktigt god natt.

Om föräldraskap

2008-12-15T13:22:00.010+01:00

Det är dags för sträckning och åtstramning i leden. Förfallet i samhället har pågått sedan syndafloden och nu får det helt enkelt vara nog. Därför har jag tagit på mig rollen som Moralens Väktare.

Personen som kommer vara föremål för min stränga uppfostran heter Tant A. Hon tycker sig behöva mer struktur och mindre H&M-kataloger från våren 2007 i sitt liv och i sin lägenhet. Därför har vi (jag) utarbetat en rad förhållningsorder som hon oavlåtligen måste följa. Detta innebär bland annat fruktsallad istället för snabbkaffe, cykel istället för spårvagn, studier istället för ångestsurfande och tvättid istället för tisdagsöl.

Tyvärr har vi (jag) inte utarbetat något trovärdigt sanktionssystem vid eventuella regelbrott. Min förhoppning är istället att ett brott mot förhållningsreglerna är så intimt förknippat med skam och vanära att reglerna i sig innebär ett direkt incitament att följa dem. Tant A hävdar dessutom att beteendestudier låtit påskina att ju fler man berättar för om sitt nya liv, desto större är sannolikheten att man faktiskt äter fruktsallad/motionerar mera/studerar flitigare/håller sina tvättider. Därför sprider jag, Moralens Väktare, härmed detta budskap. - Och det med odelad glädje.

Vi får se hur det går. Nu ska jag äta godis.

Om gentrifierad kultur

2008-12-15T01:19:00.005+01:00

I lördags eftermiddag välkomnades jag hem till Andra Långgatan av Göteborgs Indiekör. De stod uppradade utanför antikbutiken och sjöng indiehits i sakrala stämmor. Och för ett ögonblick drabbades jag av julkänslor, sådana känslor som TV-skärmen brukar vara förbehållen att teckna.

Om försvarsindustri

2008-12-11T12:58:00.003+01:00

Svenska banker har lånat ut ledigt en halv biljon kronor till spekulanter och husköpare i Lettland. Till följd av finanskrisen håller östersjögrannen nu på att gå i putten. Anders Borg deklarerade igår att Sverige kommer gå in och stötta Lettland ekonomiskt.

TT: Är detta ett indirekt stöd till svenska storbanker?
Anders Borg: Det tycker jag är ett märkligt synsätt. Det här är ett grannland till oss som befinner sig i en period av ekonomiska bekymmer av historiska proportioner, precis som vi gjorde 1991-1992.

Idag presenterade regeringen räddningspaketet för bilindustrin, och då var det helt plötsligt tillåtet att artikulera det uppenbart nationalistiska tänkadet.

Anders Borg: Pengarna ska inte hamna i amerikanska händer.

Det är tydligen skillnad på såväl sanning och sanning som pengar och pengar.

Om folkhemmets moraliska väktargarde

2008-12-10T11:13:00.010+01:00

Jag surfade runt på Svt:s hemsida och tittade på Beckman, Ohlson & Can. Vore jag redaktionschef hade jag kanske hellre kallat programmet Det Goda Samtalet 2.0, men det är ju en annan sak. Så här lät det, bland annat, när veckans panel diskuterade bloggar, barn och medkänsla.

"Jag är tonårsförälder och tycker att språket mellan tonåringar har blivit grövre."

Sedan hänvisas det till en enkät som säger att tonåringar upplever sig vara mobbade och av detta dras slutsatsen att vi nu lever i Den Nya Hårda Tiden. Dock har man inte (aldrig!) några tidigare enkätundersökningar att jämföra med. Och i nästa andetag säger en bundsförvant att "ja, jag minns ju hur det var när en annan gick i skolan, man var ju tvungen att bygga upp ett pansar kring sig". Jaha, barn var alltså lika elaka på 70-talet?

"Det går för fort att skriva saker på datorn. Skrivandet för mig är att organisera sina tankar, och om det skrivna inte innehåller några tankar så behöver man inte läsa det."

Ja, förlåt, du har rätt, jag tar tillbaka. Det är mycket bättre om vi har kvar insändarsidornas moraliska dörrvakter så att endast de goda åsikterna ser dagens ljus. Om du vill ha ett bollplank som bekräftar dina åsikter rekommenderar jag dig att skicka ett mail till Bo.Rothstein@pol.gu.se, han vet bäst, bättre än du tillochmed, det kommer han låta dig veta.

"Det finns risk för en fördummning som jag som förälder tycker är tråkig. Det växer upp en massa tonåringar som tar lättaste vägen, som inte orkar uttrycka sig, som inte kan uttrycka något viktigt, som bara vill bli sedda. Det finns ingen solidariet längre.".

Oj, vilket förakt du hyser för dina egna barn, och vilken reservationslös glorifiering av din egen generation. På den gamla goda tiden talade vi minsann enbart i huvudsats plus bisats med tillhörande kommatering, eller vad? Blir man sådan så fort man blir förälder? Jag äcklas.

"Jaså, du tycker det var bättre förr, är det något speciellt år som du tänker på eller, något år då allting var som bäst?"

En god vän till mig ställde denna fråga till sin far när denne ondgjorde sig över den Den Nya Hårda Tiden. Bra fråga, min vän borde ha suttit i panelen.

Om bildning

2008-12-08T20:02:00.005+01:00

Det är skillnad på böcker och böcker, särskilt på böcker och pretensiösa dito. Min högsta svansförarbok är Äcklet av Jean-Paul Sartre. Det måste ha varit åtminstone fyra år sedan jag köpte den nu; 208 sidor tjock, 69 kronor dyr, oändlig till sin karaktär.

Första gången kom jag till sidan 27. Därefter lät jag saken bero ett par år innan jag återupptog läsandet och stannade vid sidan 44. I våras gjorde jag ytterligare en kraftansträngning som slutade på sidan 96. Idag plockade jag ut boken ur hyllan ännu en gång och tröttnade redan på sidan 98.

Men jag ska. Snart. Jag ska bara först.

Om att någon måste säga sanningen

2008-12-04T17:25:00.016+01:00

I alla städer finns en viss rangordning och kategorisering av uteställen; alla vet vilket folk som hänger var och sen är inte mer med det, i slutändan är vi alla jämlika inför kvart-i-fyra-pizzan.

I Jönköping exempelvis, där jag är uppvuxen, finns det några ställen för den arbetsföra medelåldern och ytterligare några ställen för de arbetsföra unga vuxna. Därutöver finns det ett fåtal ställen som riktar sig till de redan förlorade, ett ställe för studenter samt ett ställe för popkidsen, såväl övervintrade som nybakade. I Göteborg ser det ungefär likadant ut, med den skillnaden att utbudet är mycket bredare. En sak skiljer dock de båda städerna åt: I Göteborg är de självmedvetna krogarna väl utbredda, i Jönköping existerar inte den självmedvetenheten och därmed inte heller den sortens barer och klubbar.

Kännetecknande för den självmedvetna klubben är det ännu mer självmedvetna klientelet. Krogägaren är medveten om publkens ängslighet och anpassar därför sin lokal och sitt utbud därefter. Av detta följer bland annat att ett ölglas på denna sortens uteställe inte bara är ett ölglas, det är så mycket mer! Det representerar någonting - flärd, samtid, New York, en bajskorv - vad som helst, bara det inte enbart är ett ölglas! Ingen beskrivning är för liten eller för stor och framförallt inte för äcklig när besökaren betraktar uteställets ölglas innan han eller hon häller ut innehållet på sin nyss inköpta t-shirt som för övrigt inte bara är en t-shirt utan dessutom en, som det heter, logisk följd (fnissfniss) av det sena 2000-talets plötsliga intresse för techno.

Ett annat kännetecken för det riktigt självmedvetna utestället och dess besökare är att både gästerna och klubben objektivt sett är lite mer jämlika än andra samhällsmedborgare. Här strävas det efter ett position utanför, bortanför eller ännu hellre ovanför resten av kroglivet och samhället. I dessa flådigt genomtänkta lokaler minglar sedan de objektivt sett mest välklädda människorna med de objektivt sett skarpaste åsikterna till den objektivt sett bästa musiken. Här konverseras det objektivt om den bästa vindruvan och om den mest innovativa porslinstillverkaren. Därefter har besökaren en objektiv överläggning med sig själv som resulterar i ännu en shotbricka innan han eller hon vurpar ut ur lokalen i en trippel Salkow klockan fem över och med knäna fastkilade i kullerstensmosaiken brölar han eller hon ut att han eller hon visst tillhör arbetarklassen.

Allt detta tänkte jag på när jag såg att Club Social; Göteborgs senaste uteställe att vara Du med, har en Facebookgrupp med följande presentation. Det fnissigaste har jag själv tagit mig rätten att kursivera.

Club Social är en restaurang med social dining som koncept. Vi erbjuder en kulinarisk resa med ett öga för extraordinära högkvalitativa råvaror och god service. Vår inspiration hämtar vi ur glädjen att servera utsökta rätter och välformulerade spritiga cocktails på ett tillmötesgående sätt. Känslan som infinner sig på Club Social är "ta det som det kommer" men vet att det kommer med kvalité och flärd. Välj om du vill plocka delikatesser på stående fot från menybaren, eller spendera en helkväll med gränslöst god mat och dryck i en estetiskt tilltalande atmosfär. Bara det bästa är bra nog för Club Social. Vår fantasi är gränslös och viljan att skämma bort dig är total.

Så är läget, och mitt i bergochdalbanan sitter lilla jag. Nästa gång flyttar jag upp på kalfjället. Innan dess ska jag göra mitt bästa för att undvika alla typer av välformulerade cocktails.

Om att tända ljus för något annat än advent

2008-11-30T22:34:00.008+01:00

Jag blev påmind om en sak.

S n a r t h ar h e l g e n v e c k a f y r t i o å t t a t a g i t s l u t

Det finns inget liv men det finns åtminstone hopp.

Om den nyliberala retoriken och dess ekande tomhet

2008-11-28T15:06:00.017+01:00

Det är dyrt att administrera och finansiera en välfärdsstat. Det är andemeningen hos Långtidsutredningen som tar plats på DN debatt idag. Ett av budskapen är att dagens unga vuxna studerar alldeles för länge. Därför bör avgifter på högskolan införas. Detta ska bidra till att unga vuxna etablerar sig på arbetsmarknaden tidigare, detvillsäga upphör att vara samhället till last. Den framtida välfärden ska därmed vara säkrad, heter det. Men vad och vem är det som kostar - egentligen?

Så här resonerar utredningen i en passage markerad med fet stil:

"Av landets 20-åringar saknar närmare 30 procent slutbetyg från gymnasieskolan. Denna grupp har betydligt svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Exempelvis visar nya siffror som Långtidsutredningen tagit fram att vid 28 års ålder är det bland dem som inte fullföljt en gymnasieutbildning nästan 25 procent som befinner sig utanför såväl arbetsmarknaden som utbildningssystemet. Motsvarande andel för dem med fullföljd gymnasieutbildning är mindre än 10 procent."

Låt oss räkna. Vi har 100 personer.

70 av dessa personer har fullföljd gymnasieutbildning. Av dessa kommer 10%, sju (7) personer inte vara etableade på arbetsmarknaden vid 28 års ålder; de kommer att vara samhället till last.

30 stycken har i n t e fullföljd gymnasieutbildning. Av dessa kommer 25%, sju-åtta (7,5) personer, inte vara etablerade på arbetsmarknaden vid 28 års ålder; de kommer att vara samhället till last.
Se där, personer utan fullföljd gymnasieutbildning verkar vara en större belastning för samhället än högskolestuderande. Men vänta nu, inte kan väl a l l a personer med fullföljd gymnasieutbildning gå på högskola, folkhögskola, KY-utbildning etc.? Nej, just det.

Jag har inte hittat några exakta siffror på hur många som väljer att studera efter gymansiet, men enligt scb kan man åtminstone förstå att det knappast rör sig om samtliga personer. Låt oss ta i ordentligt och påstå att andelen studerande av landets 20-30 åringar är så hög som 50%.

Så, låt oss räkna en gång till. Vi har 100 personer.

70 av dessa personer har fullföljd gymnasieutbildning. 50%, 35 personer, kommer att studera efter gymansiet. 10%, 3,5 personer, kommer inte att vara etablerade på arbetsmarknaden vid 28 års ålder; de kommer att vara samhället till last.

Tidigare räkneexempel visade att av de 30 personer som saknade eftergymnasial utbildning, skulle 7,5 personer inte vara etablerade på arbetsmarknaden vid 28 års ålder; de kommer att vara samhället till last.

Resultat:
3,5 personer med eftergymnasial utbildning kommer vid 28 års ålder att vara samhället till last.
7,5 personer utan fullföljd gymnasieutbildning kommer vid 28 års ålder att vara samhället till last.

Alltså: Utan att behöva hänvisa till något annat än snabbt framgooglade SCB-siffror kan vi konstatera att personer utan fullföljd gymnasieutbildning defacto är en större belastning för samhället än de personer som väljer att studera vid högskola. Mitt förslag är därför att hellre ägna mer tankeverksamhet åt grundskolan och gymnasieutbildningen, än att överväga avgiftsbelagd högskoleutbildning.

Vem vet, det kanske tillochmed kan rädda välfärden.

Om dagens odrägliga politiker som säkerligen var ännu odrägligare på den gamla goda tiden

2008-11-21T13:16:00.007+01:00

Kristdemokraterna vill att ideelt engagemang i föreningar och kyrkor ska synas i gymnasiebetyget. Jag undrar hur detta engagnemang ska kontrolleras, värderas och mätas.

Hur många poäng är närvaro vid morgonandakten värd? Får man fler poäng om man sjunger med i pslamerna och lägger en peng i kollekten? Ska prästen pricka närvaro för studenten?

Hur värderas en fotbollsmatch i nordvästra juniorserien? Blir man extra belönad om man gör mål, avdrag om man blir utvisad? Fler poäng om man säljer bingolotter varje vecka?

En ABF-drejad lerkruka då, hur mycket är den värd? Är det viktigast att krukan är stor så man får plats med en rejäl planta i den, eller ska krukan hellre vara liten, symmetrisk och funktionell? Hur mycket själ och hjärta ska man ha lagt ner i sin drejade kruka för att få poäng? Och vem prickar närvaron, kulturnämndens ordförande i respektive kommun?

Målet med förslaget är att stärka ungdomars självkänsla och möjligheter till att få jobb. Personligen kan jag inte se annat än att förslaget skulle uppmuntra till ögontjänande aktivitet (vilket är precis vad alliansen vill motverka med sin övriga gymnasiebetygspolitik) och dessutom vrida glädjen ur all föreningsverksamhet i stort. För helt ärligt, om belöningen är den rätta: Vilken gymnasiestudent skulle INTE bli akut frälst, fotbollsbesatt eller drejningsintresserad av en sådan betygsättning?

Ingen.

Gör om, gör ingenting.

Om makt, ansvar och bloggar

2008-11-20T00:41:00.013+01:00

Hej Bo Rothstein,

jag håller det för oacceptabelt att folk i bloggosfären nedlåter sig till att anonymt skriva sexistiska och rasistiska kommentarer, både om dig och andra personer. Punkt.

Icke desto mindre anser jag det vara ynkligt att en redan inflytelserik forskare tillägnar en viktig och intressant debatt åt sig själv, för det är precis vad du gör. På bästa spaltutrymme dessutom. Jag inser förvisso att det knappast är ditt fel att GP:s kulturredaktion har publicerat din artikel om bloggens eventuella roll i demokratin (GP, 11 nov -08), men precis som i bloggosfären tycker jag att man bör ta ansvar för vad man skriver samt för hur man vill framstå i andras ögon - och i just mina ögon framstår du för tillfället som grälsjuk och småaktig.

I din forskning inom statsvetenskapen framhäver du ofta betydelsen av det stora, generella, trovärdiga systemet. Kunde du inte ha skrivit lite mer om vissa generella drag av resultaten inom bloggforskningen istället? Det hade faktiskt varit intressant att läsa lite mer om Robert Putnams studier på området och dina kommentarer till dessa. På riktigt.

Dina personliga vendettor och slagsmål med väderkvarnar (ursäkta den nedlåtande tonen) tycker jag dock att du bör klara av på annat sätt. Du sitter trots allt på ett enormt tolkningsföreträde gentemot andra debattörer i Sverige, en handfull ledarskribenter undantagna. Din ställning som fri forskare är knappast hotad eller ens eftersatt till följd av kommentarer i bloggvärlden, låt vara att de är nog så vidriga. Använd istället ditt tolkningsföreträde till att punkta på dina forskningsresultat, inte på din person. Jag har rätt att kräva det, alla har rätt att kräva det.

Mvh
Anders Johansson

Ps I. Du är välkommen att kommentera detta inlägg här på min blogg. Om inte det räcker har du dessutom min tillåtelse att låta publicera inlägget i oavkortad form i lämplig tryckt källa samt din kommentar därtill. Jag finns annars att nå på min universitetsmail: gusjande09[at]student,gu,se Ds

Om tröstätande

2008-11-19T22:29:00.002+01:00

Det är viktigt att ha en mugg som är bred nog för att hela pepparkakan ska kunna doppas på en gång samt att kärlet är såpass grunt att man enkelt kan fiska upp godsakerna ur mjölken igen. En sådan mugg har jag.

Om gemensamt förfall

2008-11-10T18:19:00.011+01:00

För snart fem år sedan flyttade jag till Göteborg för första gången. För två och ett halvt år sedan avbröt jag mina studier vid utbildningsanstalten. Förra veckan återvände jag dit och det första jag såg var ett bekant ansikte som tillhörde en person jag gjorde ett grupparbete med precis innan jag lämnade institutionen.

Kort därefter vann borgarna valet, varpå a-kasserättigheterna för Sveriges studenter radikalt försämrades. En kväll satt jag som vanligt och dåsade framför TV:n efter ännu en olidlig arbetsdag som bemanningsanställd lagerarbetare. Då hörde jag en bekant röst som rasade över fördyringarna i det sociala skyddsnätet. Den person som jag någon månad tidigare gjort ett grupparbete tillsammans med, förde helt plötsligt talan för hela landets studenter. Själv jobbade jag på lager. Idag är vi tillbaka vid utbildningsanstalten.

Allting går igen

Sjöng frontfiguren i ett insomnat popband.

I lördags stod denne frontfigur och hängde i baren efter en konsert som även jag hade sett. Hela popgöteborg verkade vara där så det kändes betryggande att se just honom i vimlet. Jag kunde inte hejda mig utan gick fram och tog i hand. Tyvärr glömde jag låta honom veta att när inget annat hjälper så finns åtminstone de första 48 sekunderna av Aldrig Förstå.

Om Dagen D

2008-11-05T11:03:00.016+01:00

Amerikansk presidentpolitik är en föreställning, ett välregisserat mediespektakel som inte ens en sommarolympiad kan mäta sig med. Det hela har dessutom väldigt lite med just politik att göra. Sådant brukar visa sig när makten verkligen behövs, för då finns den alltid någon annan stans. Idag är en dag att påminna sig själv om detta - maktens glättiga ansikte. Men det är omöjligt att värja sig när allting poleras så omsorgsfullt på skärmen framför ögonen.

Jag minns inte vad jag gjorde när George W Bush blev vald till president i USA, varken första eller andra gången. Hans segertal lyssnade jag inte heller på. Kanske för att det inte blev några sådana; veckor hann springa iväg innan allt var tillrättaräknat. Som att Mühlegg - Fuskaren - skulle fått OS-guldet i efterhand.

Däremot såg jag Barack Obamas segertal imorse, ett tal som jag sannolikt kommer att minnas. Med ögon så sömndruckna att sömnen var oskiljbar från eventuella tårar kisade jag mot skärmen. Och det som kablades ut var sentimentalt och storslaget som slutscenen i en actionrulle med Fresh Prince; andäktigt och inkluderande som i kyrkan i Forrest Gump, som en Bruce Springsteen-bootleg från 1978.

Men Mittens Rike är Mittens Rike, få saker kommer vara nya under solen imorgon. Nattens föreställning kändes dock så uppriktig att det inte ens blev billigt. Det lär inte sluta lyckligt för särskilt många på jordklotet den här gången heller, men jag hoppas att huvudrollsinnehavaren får leva ända till slutscenen.

Om den kortare vägen hem

2008-10-29T11:55:00.005+01:00

Jag var hos frisörskan och fick kalufsen ansad. På vägen hem cyklade jag förbi min högstadieskola. Jag tänkte på hur lång vägen hem från skolan kändes för tio år sedan, och på hur kort den vägen är nu. Motvinden igår var däremot lika piskande som då. Alltid motvind, aldrig nedförsbacke, bara lite kortare sträcka än förut.

Om en helt vanlig fredag på kulturredaktionen

2008-10-28T00:41:00.012+01:00

Nä, nu får det vara nog med all jävla techno och electro, man fattar ju ändå inte ett förbannat skit av det där eviga malandet. Vad jag behöver ikväll är lite hederliga gitarrmattor. Lika bra att kolla vad som har kommit in till demolådan i veckan. Då ska vi se: Britpopkorgen, ja det var ju inte igår. Vad är det här för nåt då - G l a s v e g a s, Glasvegas! Haha, vilket töntigt bandnamn, kan nog bli kul. Undrar hur det låter.. Hmm, hur lägger man över låtar till Ipoden nu igen.. Äh, skit i det. Måste skynda ner till gratisbuffén på salongen. Det får bli Jesus & Mary Chain i lurarna istället, det var längesen. Yes, den här låten alltså! Vad hette den nu igen då... Va - Mary Onettes? Jaja, låter ju typ samma. Dom där Lazweigaz lär ju bli en tia i alla fall, det märker jag.

Om kejsarens nya kläder

2008-10-27T04:31:00.010+01:00

Glasvegas. Musikjournalistik. Play.

Om bearbetandet av det förgågna

2008-10-24T16:24:00.006+02:00

Håkan Hellström i folkparken.

Det händer så sällan att gamla minnen blir glasklara.

För sex år sedan hoppade han in jämfota på scenen och dök som en falk över en förstärkare till Mitt Gullbergs Kaj Paradis. För tre år sedan gled han ut på scenen i nyvallade myggjagare till Jag Har Varit I Alla Städer. Ikväll kommer han ut till Tro & Tvivel. Jag undrar hur jag kommer minnas entrén.

Skål.

Om den stående djupdykningen i mediautbudet

2008-10-24T15:42:00.008+02:00

Spanarna i P1 - det förhatliga akutalitetsprogrammet utan försonande drag - fyller i dagarna 20 år. Till detta faktum önskar jag parafrasera filosofen Bengt Brülde, mest känd som moraldomare i Christer i P3:

"Menar man verkligen att det man erbjuder har kvalitet bara för att lyssnarna är nöjda?"

Om här och då

2008-10-22T00:42:00.005+02:00

I grew old in just one day, I grew old in just one day

Jag och Skoförsäljaren spelar badminton och jag får så mycket stryk att jag inte kan stå på benen. Det värsta är inte att jag är så chanslös, utan att jag måste erkänna för mig själv att jag inte längre är lika snabb i fötterna som jag varit.

I died at twenty-one, I died at twenty-one

Vi har spelat badminton mot varandra sedan vi gick i gymnasiet - varje vecka på bollsporten, minns du? - så jag är mycket väl medveten om att jag brukar få stryk. Men när man helt plötsligt snubblar istället för att åtminstone nästan nå bollen. Sånt känns.

I grew old in just one day

Och det är fyra år sedan katastrofkvällen med den fantastiska spelningen i Huskvarna Folkets Park - jag drack jag vet inte hur mycket på jag vet inte hur kort tid, minns du? - Då var jag också snabb. Sedan sjöng Henrik Berggren.

I died at twenty-one

Det gjorde jag också. Kanske den kvällen till och med. Som att konsten skapade skeendet.

I grew old in just one day

I helgen ska jag köpa nya skor. Snabba så inihelvete ska de vara.

Forever Young

Om årstidsbunden musik

2008-10-20T18:59:00.004+02:00

Hösten är oändligt vacker när löven på träden är fler än de som ligger på marken. Därefter blir hösten bara oändlig och man funderar på hur man överlevt hösten förut. Sedan lyssnar man på Being Boring med Pet Shop Boys för synthslingorna är så melankoliskt hoppfulla.

Om the artist formly known as

2008-10-17T13:53:00.004+02:00

"Den här låten får en att känna sig lite coolare än vad man egentligen är".

Så beskriver Veronica Maggio sitt förhållande till Little Red Corvette med Prince. Och precis så skulle jag också beskriva Prince när han är som bäst. Då får han mig att tro saker om mig själv som inte är sanna; att jag kan dansa snyggare och snuskigare än vad jag är förmögen till, att jag kan använda de stora svåra enkla orden utan att rodna. Med mera.

Om rättfärdigande

2008-10-15T14:41:00.003+02:00

"He said, that he wanted to do it, and then he did it. It's normal."

Ett argument konstruerat för alla väder och förtecken.

Om att nån måste ha hällt nåt i mitt glas igår

2008-10-12T23:10:00.005+02:00

Det är ju kul att gå på klubb och så där, men jag förstår inte varför det känns som en god idé att dricka tusen öl extra bara för att man har betalat pengar för att få lyssna på bra musik.

En klubbstämpel på handleden ska inte vara något som omedelbart måste avlägnas från jordens yta när man vaknar, den ska vara något att bära med stolhet. Precis som Zlatan bär kaptensbindeln, precis som Zlatan inte sjunger nationalsången.

Om ännu ett nedslag på exakt samma ställe i medieutbudet

2008-10-05T21:31:00.002+02:00

I lördags lyssnade jag ännu en gång, återigen av misstag, på Spanarna i P1. Inte heller denna gång fann jag några försonande drag med programinnehållet. Faktum är att blodet ännu inte slutat sjuda i mina ådror.

Klart, slut.

Om hemtrevlighet

2008-09-28T13:57:00.003+02:00

Nej, P3 är nog ingenting för mig. P4 har varit och P4 skola förbli. Efter Tre, Radiosporten, Ring Så Spelar Vi, Karlavagnen; nybryggt kaffe, halvtidsresultat, småprat om vädret, lastbilschaufförer längs vägarna. Som att andas, komma hem.

Men jag kommer aldrig förlika mig med att lyssna på Radio Göteborg, lokalnyheter på etergöteborgska angår inte mig, Radio Jönköping känns tryggare. Förhållandet är däremot omvänt när jag befinner mig på respektive städers centralstationer. Göteborgs Central känns mycket bättre än Jönköpings dito, gatusmåländska angår inte mig.

Om ett nedslag i mediautbudet

2008-09-19T15:28:00.007+02:00

Ibland lyssnar jag på radio, helst de statliga, icke-kommerisella stationerna eftersom deras program vanligtvis produceras med både hjärta och hjärna, om än inte samtidigt så åtminstone växelvis.

Jag har länge lyssnat på P3 med stor behållning. På sistone har jag alltjämt börjat känna mig väl gammal i sällskap av denna unga kanal. Istället har jag växlat till P1, den vuxna kanalen. Även deras program har jag lyssnat på med behållning. Idag rattade jag dock in "Spanarna" som sänds i just P1, denna vuxna kanal.

Programidén är att sätta tre, fyra, fem eller sex - oklart hur många - personer av obestämbar ålder i en studio och låta dessa onanera om så kallade "aktuella ämnen". Personerna av obestämbar ålder - oklart hur många de är - sitter sedan och gnyr åååhh-hå-hå-skrock-skrock-skrock-åååhh-hå-hå åt varandras förnumstiga, nedvärderande och banaliserande von oben-perspektiv på saker och ting som händer i samhället. Med andra ord: Debattörerna anstränger sig för att undvika att tala till människor, de talar hellre om desamma samtidigt som de viskar människorna rakt in i öronen.

Detta är alltså underhållning med villkoren ställda av den vuxna, intellektuella världen, just den värld - får man förmoda - som ondgör sig så mycket över samtida, förnedrande underhållningsmedia.

Framöver lyssnar jag på P3, eller inte alls.

Om förtroendet för den förda politiken

2008-09-05T17:51:00.003+02:00

Göran Hägglund med vänner har nu anslagit en miljard till de svenska landsting som lyckas korta vårdköerna. De landsting som förtvivlat kämpar med i tur och ordning arbetslöshet, avfolkning och sinande skattemedel att vårda invånanrna för, är följaktligen sig själva att skylla. Och plötsligt drabbades jag av en kärleksfull lust att sjunga följande nattvisa för socialministern.

The kind people
Have a wonderful dream
Göran on the guillotine

Cause people like you
Make me feel so tired
When will you die?

When will you die?
When will you die?
When will you die?
When will you die?

Om produktivitet

2008-09-02T22:04:00.009+02:00

Man går till sängs, blundar - och plötsligt ser man sig själv som sjuåring, sittandes vid fritidshemmets piano.

Som jag minns det satt jag ofta vid pianot på Häggstigens fritids. Eller, det gjorde jag säkert inte; satt där ofta, men jag minns att jag har suttit där åtminstone någon gång. Framför allt minns jag att jag inte kunde framkalla melodier ur detta piano. De första stavelserna till Spa-ni-en-är-ett-land kunde jag klinka fram, från vänster till höger på tre svarta tangenter, eller om det var från höger till vänster, jag minns inte.

Jag brukade dock tröttna på Spa-ni-en-är-ett-land-där-man-dan-sar-tan-go-melodin ganska fort. Då började jag räkna tangenterna istället. Från vänster till höger, svarta och vita, fram och tillbaka - i all oändlighet, bara för att kolla om det blev samma antal tangenter varje gång, vilket det sällan blev. Men det fanns ändå en sorts tillfredställelse i att räkna alla dessa tangenter, för det kändes som om jag fick något gjort, som om jag knäckte någon slags kod, som nu, ungefär.

Sedan blundar man igen och då har man svårt att somna.

Om förtroendet för den förda politiken

2008-08-29T21:58:00.004+02:00

Idag tog jag ett stort kliv i min civila olydnadskarriär; jag plankade på SJ:s tåg från Falköping till Göteborg. Vanligen köper jag snällt men motvilligt min biljett av detta statliga bolag som utger sig för att arbeta i det allmännas tjänst. Men när samtliga platser i tågets andra klass-vagnar är upptagna samtidigt som första klass-vagnen ekar spöklikt tom tycker man (jag) att de överblivna första klass-biljetterna kunde (borde) reduceras lite (mycket) i pris.

Det tycker dock inte SJ, det statliga bologet som arbetar i det allmännas tjänst, så jag klev istället ombord och satte mig biljettlös i bistron och låtsades som att solen bländade mina ögon, vilket den också gjorde. Därefter njöt jag kisandes av mitt statligt inköpta kaffe som jag köpt av den statligt anställda cafépersonalen, vilken glatt arbetade vidare i det allmännas tjänst. I den spöklikt tomma första klass-vagnen låg bananerna oätna och SVD oläst.

Om en aj-aj-aj-mina-öron-upplevelse

2008-08-21T16:24:00.007+02:00

Jag hamnade i ett brokigt lunchsällskap bestående av åtta svenska personer samt en sydeuropeisk person. Valet av samtalsspråk föll på engelska, även i samtal som den sydeuropeiska personen inte deltog i. Så där satt vi och pratade, swede to swede liksom.